Nietzsche, Friedrich: Så talade Zarathustra
Friedrich Nietzsche framlägger tankar och idéer via berättelsen om Zarathustra som i omgångar isolerar sig i tänkande och i omgångar går ut för att prata med människor, med människor och inte folk. Det är en bok om att tro på sig själv, att ta makten över sitt liv, att inte krypa, inte bocka. Människan ska övervinnas, övermänniskan väntar.
Utdrag ur boken: ”Utan levande följeslagare behöver jag, som följer mig, eftersom de vill följa sig själva, och dit jag vill” ”Den skapande söker följeslagare och inte lik, och inte heller hjordar och troende. Den skapande söker de medskapande, de som skriver nya värden på nya tavlor.”
”Den skapande söker följeslagare och sådana som förstår sig på att vässa sina skäror. Förintare kommer man att kalla dem och föraktare av ont och gott. Men det är de skördande och de firande. Zarathustra söker medskapande, Zarathustra söker medskördande och medfirande, vad har han med hjordar och herdar och lik att göra”
”Om de tre förvandlingarna. Tre förvandlingar av anden nämner jag för er: hur anden blir till kamel, och kamelen till lejon, och lejonet slutligen till barn. Mycket tungt finns det rör anden, den starka, bärtåliga anden, som hyser vördnad: dess styrka kräver det tunga och tyngsta. Vad är tungt? så frågar den bärtåliga anden, så knäböjer den, liksom kamelen, och vill lastas på ordentligt. Vad är det tyngsta, ni hjältar? så frågar den bärtåliga anden, så att jag må ta det på mig och glädjas över min styrka. Är det inte det att förnedra sig för att såra sitt högmod? Att låta sin dårskap lysa för att håna sin vishet? Eller är det detta: att skiljas från vår sak när den firar sin se¬ger? Att vandra upp i höga berg för att fresta frestaren? Eller är det detta: att livnära sig på kunskapens ekollon och gräs och för sanningens skull lida hunger i själen? Eller är det detta: att vara sjuk och skicka hem tröstarna och bli vän med döva, som aldrig hör vad du vill? Eller är det detta: att stiga ner i smutsigtvatten, när det är sanning¬ens vatten, och inte visa bort kalla grodor och heta paddor från sig? Eller är det detta: att älska de som föraktar oss, och räcka spö¬ket handen när det vill skrämma oss? Allt detta tyngsta tar den bärtåliga anden på sig: likt kamelen, som lastad ilar in i öknen, så skyndar han in i sin egen öken. Men i den ensammaste öknen sker den andra förvandlingen: till lejon blir här anden, frihet vill han ta som byte och vara herre i sin egen öken. Sin siste herre söker han upp här: han vill bli hans och hans sis¬ta Guds fiende, han vill kämpa med den stora draken om seger. Vilken är den stora draken, som anden inte längre vill kalla herre och Gud? »Du ska« heter den stora draken. Men lejonets ande säger »jag vill« »Du ska« ligger i vägen för honom, guldglittrande, ett fjälligt djur, och på varje fjäll glänser ett gyllene »Du ska!« Tusenåriga värden glänser på dessa fjäll, och så talar den mäk¬tigaste av alla drakar: »alla tings värden - de glänser på mig.« »Alla värden blev redan skapade, och alla skapade värden ¬det är jag. Sannerligen, det ska inte längre finnas något ,>Jag vill<!« Så talar draken. Mina bröder, till vad behövs andens lejon? Varför räcker det inte med lastdjuret, som försakar och vördar? Att skapa nya värden, det förmår inte heller lejonet: men ska¬pa sig frihet för nytt skapande - det förmår lejonets makt. Skapa sig frihet och ett heligt nej även inför plikten: till det, mina bröder, behövs lejonet. Ta sig rätt till nya värden - det är det mest fruktansvärda ta¬gandet för en bärtålig och vördnadsfull ande. Sannerligen, ett rov är det för honom och ett rovdjurs sak. Som sitt heligaste älskade han en gång »Du ska«: nu måste han finna villfarelse och godtycke även i det heligaste, för att rö¬va sig frihet från sin kärlek: lejonet behövs för detta rov. Men säg, mina bröder, vad förmår då barnet, som inte ens le¬jonet förmådde? Varför måste det rovtagande lejonet även bli till barn? Oskuld är barnet och glömska, en ny början, en lek, ett av sig självt rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande. Ja, till skapandets lek, mina bröder, behövs det ett heligt ja¬sägande: sin vilja vill nu anden, sin värld vinner den i världen för¬lorade åt sig. Tre förvandlingar av anden nämnde jag för er: hur anden blev till kamel, och kamelen till lejon, och lejonet slutligen till barn. Så talade Zarathustra. Och då vistades han i den stad, som kallas: Den Brokiga Kon.”
”Du ska inte endast fortplanta dig, utan förädla dig! Till det må äktenskapets trädgård hjälpa dig! En högre kropp ska du skapa, en första rörelse, ett av sig självt rullande hjul, - ett skapande ska du skapa. Äktenskapet: så kallar jag en tvåfaldig vilja att skapa det ena, som är mer än de som skapade det. Vördnad för varandra kallar jag äktenskapet, vördnad för de viljande av sådan vilja. Må detta vara ditt äktenskaps mening och sanning. Men det som de mycket för många kallar äktenskap, dessa överflödiga, - ack vad ska jag kalla det? Ack, detta sjäsarmod på tu man hand! Ack, denna själssmuts på tu man hand! Ack, denna ömkliga tillfredställelse på tu man hand!”
”Sannerligen, allt för tidigt dog denne hebré, som predikarna av den långsamma döden dyrkar: och för många blev det sedan dess ödestigert att han dog för tidigt. Ännu kände han bara till tårar och hebréers svårmod, och de godas och rättfärdigas hat, - hebrén Jesus: då hemsöktes han av längtan efter döden. Om han bara hade stannat i öknen och fjärran från de goda och rättfärdiga! Kanske hade han lärt sig att leva och älska jorden – och därtill skrattet! Tro mig, mina bröder! Han dog för tidigt, han skulle själv ha återkallat sin lära, om han nått fram till min ålder! Ädel nog var han för att återkalla!”
”Läkare, hjälp dig själv: så hjälper du även din patient, Det ska vara hans bästa hjälp. Att han med sina egna ögon ser den som gör sig själv frisk”
”Man återgäldar sin lärare dåligt om man ständigt bara förblir eleven” ”Men det krävs mer mod att göra ett slut än en ny vers”
”Det som pöbeln en gång utan skäl lärde sig tro, vem skulle kunna omstörta det med skäl?”
”Ju högre slag ett ting är, desto mer sällan lyckas det. Ni högre människor här, är ni inte alla – misslyckade? Var vid gott mod, vad spelar det för roll! Hur mycket är inte fortfarande möjligt! Lär er skratta över er själva som man måste skratta! Det är inte heller underligt att nu misslyckades och till hälften lyckades, ni halvt sönderbrutna! Trängs och stöter inte i er – människans framtid? Människans mest avlägsna, djupaste, stjärnhögsta, hennes oerhörda kraft: skummar inte allt det om vartannat i er gryta? Det är inte underligt att mången gryta spricker! Lär er skratta över er själva som man måste skratta! Ni högre människor, hur mycket är inte fortfarande möjligt! Och sannerligen, hur mycket lyckades inte redan! Hur rik är inte denna jord på små och fullkomliga ting! På vällyckat! Ställ små goda fullkomliga ting kring er, ni högre människor! Deras gyllene mognad botar hjärtat. Vad som är fullkomligt lär att hoppas”
