Pettersson, Waltraut: Tid att leva

Självbiografisk barndomskildring från östra Pommern, i 40-talets Tyskland. Huvudpersonen Irene dotter i en hyfsat välmående bondefamilj. Fadern är, som många av de andra bönderna nazist. Till en början handlar berättelsen om vardagen - skörd, hårt arbete, sjukdom, barnafödande osv - med nazismen i bakgrunden.

En obehaglig, men intressant, aspekt av boken är att nazismen är just i bakgrunden, någonting helt naturligt. Den judiska läkaren anses som smutsig och när han förs bort mot koncentrationsläger är det ingen som höjer på ögonbrynen. När polska slavarbetare delas ut till bönderna anses det också som en god resurs, och ingenting underligt. När den polska slav-pigan kommer till gården och gråter över sitt barn som hon tvingats lämna hos modern i Polen sätter husmodern henne snabbt i arbete. På samma spår fortsätter relationen mellan de polska arbetarna och familjen. Ingen solidariserar sig på något sätt med de mer utsatta.

Och bristen på solidaritet vilar inte bara på rasistiska grunder. Under slutet av kriget kommenderas moderns syster till arbete i fallskärmsfabriken i staden, där de tvingas arbete hårt under knappa matransoner. Systern skriver till familjen och ber om ett brev som intygar att hon behövs i jordbruksproduktionen. Modern vägrar att skriva intyget för att hon känner sig stött av tidigare gnabb med systern.

Enda gången folk något sånar hjälper varandra är när ryssarna invaderar. Glimtar av solidaritet (tyskar emellan) följs av att männen förs bort (för några är det rätt svårt att känna sympati...) och en tid av expropiering och okontrollerad (fast samtidigt systematisk) våldtäkt av traktens kvinnor.