Fridegård, Jan: Den gåtfulla vägen

Jan Fridegård redogör i den här boken för sin övertygelse om livet efter döden. Han skriver om sina erfarenheter av seanser där han, via medier, fått kontakter med andar.. Andarna har en gång levat som människor men nu gått vidare till en tillvaro bortom döden. Fridegård målar efterlivet i ljusa tonar men inte helt olikt de fina sidorna av vår värld. Vardagen ska vara ganska lik våran - fast utan hungerns bojor, ledare och ledda, hunsare och hunsade. Exploateringen är i efterlivet krossad, våra herrar tvingas sona sina synder (som de visst trodde var bedrifter). Förlåtelse finns inte, men har man bara varit hygglig och inte pissat på andra väntar glada och vackra tider.

Efter döden väntar ett ljust liv, fortsatt utveckling och verksamhet, men med en demokratisk rättvisa där något större än oss - en (gudomlig) ordning gör rätt där det tidigare varit fel.. Fridegård är övertygad och radar upp indicier från seanser, drömmar och andra människors intryck. Men han predikar inte utan säger sig vilja berätta, för att lindra andras dödskval med sin egen övertygelse. Eller som han själv skriver: "Är detta prat av en förvirrad eller förmörkad hjärna? Den som inte lever får se. Jag berättar - försöker inte övertala".

Han skriver visserligen uppskattande om Jesus, som en stor ande, men kompromissar inte med kyrka och religion. Kyrkan är sorgens boning och prästernas livsfientliga predikan står i motsättning till de fria andarna och den gudomliga ljusa rättvisan. I Fridegårds berättelse tvingas svartrockarna snart inse sina misstag (om de inte hela tiden vetat om dem) i livet efter detta.

Mellan vittnesmålen från seanserna, och författarens möten med familj och andra, hinner han med att jämföra arbetsköparna med kristendommens satan, konstatera att de finlandsfrivilliga var mördare och berätta att några danska motståndsmän i tysk fångenskap, i väntan på avrättningen, tillsammans läst och sökt tröst i Torntuppen.

Citat

Att vifta med en palmkvist, riva på en harpa och sjunga Guds lov i evighet har alltid synts mig ännu hemskare än "den goa värmen". Och vilken Gud skulle behöva denna idiotiska hyllning - han vore ju mera maktlysten, rå och enfalidg än de som styr våra öden idag - sådana som alltid haft makten, den krykliga såväl som den politiska och militära. Massmördare, gangsters, monster i människohamn.

"Mördare", ropade Ture Nerman vid kajen till de hemvändande vita "hjältarna" från finska inbördeskriget 1918. Han hade rätt, i synnerhet som de alla var frivilliga. Och eftersom han hade rätt, blev han åtalad och dömd.