Skillnad mellan versioner av "Guillou, Jan: Det stora avslöjandet"

Versionen från 10 december 2013 kl. 12.53

I romanen Det stora avslöjandet berättar Jan Guillou om sina erfarenheter från tiden som journalist på herrtidningen FIB-aktuellt. Vi får veta hur den unge juridikstuderande Erik Ponti, dvs Guillou, (som jobbar i frihamnen för att få ihop lite pengar) säljer in en lumparhistoria till tidningen FIB-aktuellt. Vid tiden hade det tydligen uppdagats att tidningen tagit in en liknande historia som betalts med 10 000 kr, på den tiden en svindlande summa, som dessutom inte var sann. Det var däremot Guillou´s historia och tidningsmännen tycker att han berättar historien så bra att han själv kunde få skriva den. Sagt och gjort, storyn levereras och det verkar som att tidningsmännen hittat en ny talang. De försöker värva honom medels mutsprit men den vänsterradikale studenten lyckas slinka undan och drar istället iväg utomlands med pengarna för storyn (typ motsvarande 60 000 i dagens penningvärde). Tidningsmännen har dock lagt ut en sinnrik fälla. Om han skulle få slut på pengar så ska han bara ringa till FIB-aktuellt så fixar de pengar och han får skriva något i motprestation. Pengarna tar så klart snabbt slut (I verkligheten så träffar nämligen Guillou på suputen Anderz Harning i Paris och super tillsammans med honom slut på stålarna på nolltid). Jan ringer efter pengar och kuskar runt ett tag i Europa. När han kommer hem har han en jätteskuld till Bonniers, som äger tidningen, och det är bara att börja jobba av skulden.

Nu följer en snaskig resa in på herritdningsredaktionen och journalistikens bakgård. Det mesta som beskrivs har hänt. Han skildrar hur de första reportagen (ett där han lyckas få den av honom hatade internatskolan Solbacka nedlagd) faktiskt förändrar mycket vilket gör att han börjar tro på journalistiken som vapen i kampen för en bättre värld. Det tas ju snabbt ur honom. Man får inte skriva om vad man vill och alla ska vara liberaler. Mest skrivs det om kändisar, knullerier och sensationer. Herrtidningarna konkurrerar främst om läsare genom att steg för steg visa mer naken hud, könshår och könsorgan på sina utvikningsflickor. Även finjournalistiken framställs som ett jävla hycklande men med lite finare fasad. Journalistkårens huvudhantverk var att ljuga eller skarva så mycket det går utan att öppet ljuga eller åtminstone bli påkommen med det. Man sätter heller aldrig dit andra journalister om det går att undvika. Kasta sten i glashus osv. Usla arbetsförhållanden där alla ska kravla sig upp på varandras ryggar lägger dessutom grunden för att journalisterna skriver det som efterfrågas från redaktionen och de stora tidningshusen.

En rolig och rafflande skriven bok som ger insyn i journalistiken. Boken skrivs av en arg Guillou som är nere på botten och därmed jäkligt klarsynt. Det brukar vara så. Den skrevs delvis när Jan Guillo satt fängslad i och med IB-affären.