Skillnad mellan versioner av "Sheehan, Jackie: Chinese Workers"

Versionen från 17 augusti 2014 kl. 16.40

Jackie Sheehan fokuserar i Chinese Workers - a new history på arbetarens situation i det kommunistiska Kina. Boken är en omskrivning av en doktorsavhandling i kinesisk historia. Sheehan har studerat tidningar, förstahandsskildringar och källor som egentligen skriver om något annat (läst mellan raderna) och redogör därifrån för arbetarkamp och arbetares levnadsförhållanden från 1949 och fram till 1990-talet.

Emellanåt är boken rätt tradig, med långa redogörelser för byråkratins försök att hantera arbetarnas krav på makt över sina liv, och samtidigt utnyttja det i produktionshöjande syften. Det är mycket olika varianter av medbestämmanderåd där produktionsmål ska enas med arbetarnas önskan till inflytande. Inte helt olikt svenska arbetsplatser. Och inte så intressant så att det berättigar all uppmärksamhet det får i boken. Dock är bokens innehåll, med arbetarkamp, strejker, organisering och små uppror under hela det kommunistiska Kinas historia. Intressant också hur levande och inspirerande de östeuropeiska arbetarupproren (främst Ungern och Polen) var bland kinesiska arbetare.

Boken tar sin början i strejker och frihetstörsten bland arbetare under nationalistiska Kinas sista månader 1949 och följer sen den tålmodiga men upproriska kinesiska arbetarklassen in i Folkrepubliken.

Under de hundra blommorna-kampanjen 1956-57 uppmanar Mao, med en fraktion av partiet, kinesiska intellektuella att tänka och skapa fritt och kritisera valda delar av kommunistpartiet och staten. Kritiken går ”för långt”, och arbetarklassen dras in i kritiserandet. Partiet ser ungerska skuggor och krossar kritikerna. Detta är på något sätt en uppvärmning inför 60-talets Kulturrevoltion.

I mitten av 1960-talet har Mao's egen och hans fraktions position inom partiet och staten kraftigt försvagats. Mao har under en period sett sig själv reduceras till någon form av symbolisk kungafigur och använder sig av sitt personliga inflytande för att kringgå partiet och tvinga igenom sin egen politik. Det var tidigare framgångsrikt i ”Det stora språnget” men har ändå inte hindrat moderniseringsfraktionen (kulturrevolutionens kapitalist-vägare) från att vinna mark. I kulturrevolutionen uppmanar Mao och Maoisterna till kritik, klasskamp, ifrågasättande och uppror mot byråkrati inom stat och parti. Partiets överhöghet ifrågasätts av dess största namn. En Maoistisk rörelse mot partiet börjar bland studenter och skolelever, partibyråkratin svarar med att också mobilesera studenter och elever. Rörelsen spiller över på arbetsplatserna där den blandas med vardagskrav om boende, lön, anställningstrygghet och makten över det egna arbetet. Mer priviligerade arbetare mobilseras och organiserar sig på partiets sida. Men strejker och organiseringstakten ökar lavinartat, grupper av arbetare federerar sig. I Shanghai, med elva miljoner invånare, bildas Shanhagi-kommunen och arbetarorganisationen tar, tillsammans med tillskyndande Maoister, makten. Paris-kommunens direkta demokrati är krav och mål. Mao, Maoisterna, byråkraterna och Folkets befrielsearmé inser att de har mer gemensamt med varandra än med arbetare i uppror. Mao förklarar att uppror gör man efter jobbet och maoisterna rädda för partiets minskande makt statuerar att den enda kulturrevolutionära styrelseformen är råd med byråkrater, rödgardister och militärer – inga federerade producenter. Militären sätts in mot strejkande och upproriska arbetare. Kulturrevolutionens samhällsomstörtande innehåll krossas, och på detta följer en period av kaos, stängda universitet, väpnade strider mellan fraktioner av rödgardister (byråkrater mot maoister) och militär repression. 1969 lugnar stämningen ner sig och fram till Maos död 1976 infinner sig någon form av balans mellan moderniseringsivrarna och moaisterna. Maos personkult är enorm och trots tjöt om klasskamp och arbetarstyre är bristen på frihet på arbetsplatserna, liksom avsaknaden av materiella förbättringar, påtaglig. Detta bidrar till att många arbetare och studenter, aktiva i kampen mot byråkratin under kukturrevolutionen, 1976 går till attack mot maoistfraktionen. En attack som svingar reformivrarna med Deng Xiaoping i spetsen, till makten.

På detta följer en rad marknadsreformer i den kinesiska ekonomi, där kineserna uppmans att bli rika och det konstateras att en del måste bli rika först. Jobbsäkerhet tas bort och allmän välfärd slaktas när järnrisskålen ska avskaffas. Företag görs mera obereonde och unga byråkratättingar gör enorma pengar. På 80-talet följer de speciella ekonomiska zonerna med massiv utländsk investering i Kina. Socialismen, som tidigare ideologiskt tvingats förhålla sig till arbetarnas väl och ve, reduceras till att utveckla produktivkrafterna. Dukiga akademiker kväker marxistiska floskler om hur detta automatiskt kommer leda till kommunismen, även om man tvingas fängsla och mörda kämpande arbetare idag.

Intellektuella, studenter och arbetare kräver klassiska demokratiska rättigheter, till arbetarkraven kommer också materiella krav, trygghet och makt på jobbet. Protest- och strejkrörelser återkommer under 80-talet och kulminerar i demokratirörelsen och händelserna runt Himelska fridens torg 1989. Studentrörelsen var 1989 tongivande till en början men med tiden ökade arbetardeltagandet i protesterna. Arbetarna förenade krav på demokratiska rättigheter med protester mot marknadsanpassningen och de slåss alltså både mot Kommunistpartiet och den västerländska kapitalismen. När militären rullar in på Himmelska fridens torg gör de det över barrikader och genom blod i arbetarområdena i Peking. Medan studenterna lommar ut från torget sprider sig strejker mot repressionen runt om i Kina. Rörelsen krossas, mängder aktiva arbetare mördas eller sätts i fängelse. Även studenter och intellektuella får hårda straff, men Partiet vet var hotet finns och arbetaraktivisterna behandlas betydligt hårdare av ”rättvisan”.

Boken finns online på libcom.

Läs också

• Maos China and After av Maruice Meisner.