Skillnad mellan versioner av "Minnen ifrån en gången sommar"

Det var sommaren innan gymnasiet skulle börja. Vi var vakna till solen gick upp varje natt, drog planlöst omkring på rollerblades och cyklade och badade i tid och otid. Vi hade nästan inga pengar alls men det kändes som det kvittade. Det var bara en sak som stod mellan oss och sommarlovets frihet: våra sommarjobb.

Tomas och Therese var först ut. De hade lyckats få ett av de där jobben som kommunen fixade och hade tre veckor hos parkförvaltningen att se fram mot. Lönen var med våra mått enorm, och eftersom deras handledare inte syntes till så värst ofta var arbetet inte speciellt betungande. Jag kan faktiskt knappt frammana några minnesbilder av att de arbetade alls. Däremot minns jag en hel del brottningsmatcher, läskpauser och nästan oanständigt mycket hångel på kommunens gräsmattor den sommaren.

Några av oss, men inte jag, hade lyckats lura in sig på plastfabriken. Lönen där var inte dålig, trots att de fick mycket sämre betalt än de vuxna med fast jobb. Å andra sidan var de instängda i trista, bullriga industrilokaler och fast vid det löpande bandets taktfasta arbetstempo utan möjligheter att ta sig en extra rast här eller där.

Själv hade jag genom en klasskamrat, Kenneth, fått jobb som någon form av vaktmästare på ett litet familjeföretag som ägde en del fastigheter. Hade det inte varit för min kompis så hade nog jobbet tråkat ihjäl mig på de två veckor jag var där. Men nu var jag ju inte ensam…

Det första vi fick göra var att sopa en gårdsplan framför en pizzeria. Försök föreställa er något mer meningslöst? Löv, pinnar, skräp, till och med småsten, skulle bort. Vi kände oss lagom motiverade, men det var första dagen så vi högg in. (Nu i efterhand inser jag att vår chef aldrig skulle slösa bort värdefulla arbetstimmar på något som vi alla visste var fullständigt meningslöst, om han inte hade vetat att vi i princip jobbade gratis. Kanske var det någon form av test för att se hur motiverade vi var, vad vet jag?)

Hur som helst var det nog ett ganska dumt drag av honom att pracka på oss arbetsuppgifter som vi uppfattade som meningslösa. Vår arbetsmoral försvann fortare än kvickt och de resterande två veckorna gjorde vi allt som stod i vår makt för att fly från arbetet.

Eftersom jag och Kenneth nästan alltid jobbade tillsammans och chefen alltid fixade med något annat någon annanstans hade vi oändliga möjligheter att diskutera och till och med ta kontroll över vår arbetssituation. Först ut var det här med fika- och toapauser. Vi hade från någon hört att man hade rätt till betalda raster. Istället för att som man skulle kunna tycka vara logiskt fråga chefen resonerade vi oss fram till vad vi själva tyckte var rimligt. En kvart i timmen kanske låter lite mycket, men om det är något jag sen dess har lärt mig är det att det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse. Sagt och gjort tog vi minst femton minuters rast per timme, självklart utan att chefen märkte något.

Även det här med lunch hade vi en del tankar om. Man äter ju för att orka jobba, så varför borde man inte få betalt för den tid man jobbar med att äta? Efter en förmiddags resonerande fram och tillbaka beslutade vi, som om det vore det mest självklara i världen, att ta en timmes rast för att äta, utan att skriva upp det. Allt eftersom vi insåg att chefen hade noll koll blev timmen allt längre för att på slutet av den andra veckan närma sig tvåtimmarsgränsen.

Att ta kontroll över arbetstakten och slänga in lite extra ledighet när solen ligger på gör alla. Men vi var slugare än så. De arbetsuppgifter som låg långt borta och där risken för en inspektion av chefen var som lägst tog så klart extra lång tid, vilket gjorde att vi hade stora möjligheter att jobba på det sätt vi själva ville. Detta innebar i praktiken att samtliga arbetsredskap förvandlades till leksaker. Att klippa gräset handlade inte längre om åka upp och ner längs tråkiga rader utan liknade istället mer någon form av motoriserad version av tafatt. Att klippa häckar blev som en zombiesplatterfilm med grenar och blad som flög åt alla håll för att inte tala om rabattränsning som resulterade i mindre massakrer på oskyldiga växter. Vi gjorde helt enkelt jobbet så roligt som möjligt – på effektivitetens bekostnad.

Du kanske rycker på axlarna och suckar. Du kanske tycker att det vi sysslade med var omogna lekar och meningslöst bus. Jag ska inte säga att vi själva hade kunnat försvara oss om vi blivit påkomna. Men nu i efterhand så ser jag på det med andra ögon. Kanske för att min lön blev 700 svarta kronor för två veckors jobb. Kanske för att jag på alla andra jobb och praktikplatser jag haft har sett vuxna människor antingen lida genom arbetsdagen eller göra sitt bästa för att leka bort den. Kanske för att jag nu känner igen dynamiken där arbetsledaren försöka tvinga på dem som jobbar sin disciplin och de arbetande allt som oftast bryter mot den för att ur kaoset skapa sin egen ordning. Eller kanske bara för att jag så gärna vill att kampen mot klassamhället ska kunna vara något som två finniga, sommarjobbande och ganska fjantiga tonåringar kan delta i utan att ens veta att deras handlingar är samhällsomstörtande.

Publicerad i Direkt Aktion.

En sommar som vakmästare.

Andra vaktisar berättar

• Vaktis visar vägen