Visa källa för Pockettidningen R: Arbetskamraterna

[[Bild:Pockettidningen_R_-_Arbetskamraterna.gif|right]][[Pockettidningen R]]: Nummer 5, Årgång 11, 1981. Nummret är ett reortage av Leif Stenberg som besökt LM-Ericsson i Söderhamn (Mellan Gävle Sundsvall) och dess stridbara verkstadsklubb.

Reportaget riktar mycket uppmärksamhet mot utslagning av arbetare. Folk som börjar supa och knarka för att de vantrivs såjävla illa i fabriken. Hets, ackord och själsdödande arbetet. Det gammla vanliga. Det som är så specielt med den här arbetsplatsen är att det finns en stridbar fackklubb som har tagit det fackliga arbetet ett steg längre. De bråkar inte enbart om felaktiga ackord, arbetstider och arbetsmiljö utan bedriver även socialverksamhet. Arbetare som är alkoholiserade, knarkar, bryter ihop psyskiskt och som gått ner sig i kredit träsket får hjälp av de drivna klubbmedlemarna. Personligt stöd kombineras med påsötningar mot företag, sociala myndigheter och fodringsägare för att hjälpa individerna lösa sina tillsynes olösbara problem.

Det enda klubben kan göra för de som håller på att slås ut är att få dem arbetsdugliga igen. Hitta platser på fabriken där de kan stå ut eller något annat. Men alltid med målat att de ska komma in i arbetet igen. Blir så jävla övertydligt  folk blir sjuka pga av det vidriga arbetet men att det enda alternativet som verkstadsklubben har är att försöka få dem tillbaks in i det. Har de inte arbetet går de ner sig i alkoholen, knarket och den än mer meningslösa tillvaron i arbetslöshet.

Reportaget riktar sig enbart mot fackklubben och vi får inte veta hur det ser ut nere på golvet. Vad är det som göra att facket är så här starkt? Förankring hos melemmar eller kanske stridbara arbetarkollektiv? En ledtråd får vi i slutet av nummret då det berättas att det vart "vild strejk" 1974. Företaget sa ensidigt upp ett [[hängavtal]] somgaranterad de timanställda högre lön somföljde de ackordarbetandes löneutveckling.

Efter tre strejker under loppet av ett par månader blev arbetarna stämda inför arbetsdomstolen som beodrade alla att återgå annars skulle alla få sparken. Detta ledde till att folk som bara suttit stilla vid sina maskiner i år efter år  började prata med varandra om "vad kan vi göra"? Gemenskapen och sammhållningen stärktes och i månader arbetade folk dygnet runt för att försvara sina strejker. När det blev dags för arbetsdomstolen igen så hyrde man bussar och åkte upp mangrant till stockholm. LM-arbetarna traskade genom staden i ett stort demonstrationståg som möttes av applåder från byggandsarbetarna på taken runt NK-bygganden. Dessa erbjöd dem ekonomiskt stöd. Väl i domstolen dömdes den församlade skaran till stora böter. Men Ericsson hadde förlorat mer än om de hadde backat ner i konfliktens början och bland arbetarna skapades en känsla av styrka.