Visa källa för Det stora smygknäcket

{|style="border-spacing:8px; margin:0px -8px;"
|class="MainPageBG" style="width:75%; border:1px solid #eaeaea; background:#ffffff; vertical-align:top; color:#000;"|
{|width="100%" cellpadding="2" cellspacing="5" style="vertical-align:top; background:#FFFFF5;"

<div style="font-size:110%; border:none; margin:0; padding:1em; color:#000;">

'''Smygknäcka, går det? frågar ofta de som har fått tips från andra om vart man kan flytta över. Den som bytes arbetsplats har mycket att ta i beaktande, och även om möjligheten att smygknäcka inte är livsviktig för de flesta arbetare (de utnyttjar den om den finns och försöker få den till stånd, om den inte finns), så finns det somliga som avstår från viktiga saker för att få en arbetsplats där det går att smygknäcka.'''

Skämttidningarna framställer den smygknäckande arbetaren som en tjuv, och företagsledaren, som “kämpar” mot smygknäckandet, grälar på och straffar honom som någon som tillskansar sig fabrikens material, försliter dess maskiner och avleder dess ström. Verksskyddet har fångat en tjuv om smygknäck upptäcks i våra väskor, fickor eller på våra kroppar.

Även om skämttidningen inte anar det, så vet ända både arbetarna och ledningen att detta bara är prat, och att företagets verkliga förlust utgörs av den förlorade arbetstid under vilken stycken hade kunnat framställas och av den förlorade arbetskraft, som inte företaget har någon nytta av. “Bälgen har fått nys om att du smygknäcker, så han har redan skickat iväg hantlangaren för att skaffa klister”, retas min granne med någon som ber honom om redskap till ett smygknäck. “Han klistrar fast dej vid maskinen tills skiftet är slut.”

Hemligheten med lidelsen för smygknäckandet är inte lika enkel som bruksvärdet av de små struntsaker som framställs skulle låta en tro; det bevisas just av det faktum att prestationslönearbetarna också smygknäcker.

Timlönearbetaren smygknäcker när han har gett fabriken vad fabriken kräver, eller vad fabriken i det givna ögonblicket nöjer sig med. Han skadar sig själv med smygknäckandet bara om han blir upptäckt. Inte bara för att han blir straffad, utan för att det är ett utmärkt tillfälle att höja kraven på hans prestationer.

För löpandebandarbetarna och dem som betjänar de automatiska maskinerna, båda slutgiltigt befriade från bekymmer om tiden, är smygknäckandet naturligtvis bara en dröm. På det viset förflyttar den tekniska utvecklingen också moraliskt arbetaren upp på en högre nivå; åtminstone tvingar den skämttidningarna att se sig om efter nya ämnen.

Ackordsarbetaren däremot hushåller själv med sin tid, och varje minut som förflyter utan att han ökar sitt styckantal innebär en förlust för hans del. Med den ständiga minskningen av ackordslönerna har fabriken gjort allt för de känsligare moralisterna: enligt mänskliga beräkningar borde ackordsarbetarna av egen fri villa avstå från denna stöldlidelse. I själva verket måste ledningen konstatera att de inte avstår ens inför förbud, hot om straff eller förödmjukelse från verksskyddets sida.

Det kanske inte bara är en torn ordlek om man säger, att vi plundrar* för att få tid att stjäla.

Smygknäckandet är en verklig lidelse; den som utövar det vet själv, att han orsakar sig mer skada än nytta. Chefen och tidsstudiemannen ser det bara som ett verk av lägre drifter att ackordsarbetarna inte är villiga att vänja sig av med det. “Vad uppfostrar en sån sin egen unge till därhemma? Man förmanar honom vanligt, och smäller honom på fingrarna ibland också, men han kan inte låta bli snattandet”, utbrister ofta förmannen när han brusar upp mot smygknäckarna. Plundringslidelsen stör inte cheferna, inte för att det är de själva som har tvingat fram den, utan därför att plundringen bara plundrar arbetaren på hans kraft, nerver, glädje, tankeräckvidd och på några år av hans liv, trots att han tror att han plundrat fabriken på något.

Varför smygknäcker ackordsarbetaren? Det är uteslutet att nyttan skulle vara den verkliga motiveringen, redan av den anledningen att arbetarnas fabrikstillvaro, som är bunden till verkstaden, maskinen, råmaterialet och skiftet, gör det omöjligt för dem att tillverka sådant som de verkligen skulle ha nytta av. Det vore en tvivelaktig seger för “Gör Det Själv” (eftersom den skulle anta enorma proportioner i illegalitet) om arbetsförhållandena i fabriken gjorde det möjligt att tillfredsställa hushållets olikartade behov. I så fall skulle smygknäckandet verkligen betala sig, eftersom varje arbetare skulle få billigare tillgång till reparationer, småarbeten, attiraljer och reservdelar till hemmet. Hos en del av mina arbetskamrater hålls också en sådan hantverksmässig, hemkär nostalgi vid liv, men den dyker bara upp som försvar, som samtalsfragment, till exempel i sådana fall då någon har “åkt dit.” “Bönderna lämnar också det dom ska till staten, men sina grönsaker köper dom inte på torget. Här finns alla redskap och oräkneliga mängder småmaterial, men jag måste ta hem en rörmokare till min kran.” Men i själva verket fungerar sådana tankar bara som självförsvar och självrättfärdigande - med det verkliga smygknäckandet har de knappast något att göra.

De timavlönade mekanikerna och reparatörerna har kanske verkligen möjlighet att smygknäcka i enlighet med hemmets behov, eftersom de i sin verkstad har tillgång till just de redskap och maskiner som behövs för större och mindre reparationer. Jag däremot är bunden vid min maskin, även om jag efter den oändliga raden av serier, högst en gång i veckan, har stulit lite tid från mig själv. Det finns ingen ackordsarbetare som skulle ströva omkring i verkstaden och ge sig på andra maskiner, förmannen skulle genast se till att en sådan fick arbete. Dessutom är de andra också kedjade vid sina maskiner och slutligen är våra maskiner antingen för specialiserade eller för stora, kraftiga och invecklade: de bestämmer själva vad man kan tillverka vid dem.

Därför är det sällan det tillverkas verkligt nödvändiga saker under smygknäckandet. Det sker mest i den egendomliga situationen, när det inte är behoven utanför, utan i själva fabriken som tvingar fram att maskinen används till något som den inte är avsedd för. Egentligen vore det förberedelsearbetarnas sak att tillverka underlägg för fastsättningen och spånskruvar, men det måste vi också göra själva. Det är en oskriven lag, att vi ska göra allt sådant arbete, som det är möjligt att utföra på våra maskiner. Nyttan av sådant arbete är verklig, men indirekt och därför förargande: det betalas inte men gör det möjligt för oss att klara av vårt arbete fortare, eller att överhuvudtaget klara av det.

Ändå kan man redan i detta upptäcka något av den hemlighetsfulla stämningen i smygknäckandet. Alla kallar det också för smygknäck, trots att vi i själva verket borde ha tillägg för det. Det skulle inte falla någon in att berätta för sin arbetskamrat på vad sätt han har kört igenom dagens serie, och ingen skulle våra intresserad av att höra något sådant. Men det förberedande smygknäckandet lämpar sig för lustfyllda berättelser och möts med intresse. Orsaken till det är utan tvivel, att det är vi själva som planerar detta arbete och utför det så som vi vill.

Andra verkligt nödvändiga smygknäck ger våra maskiner bara sällan tillfälle till. Men detta tar inte loven av det, utan omformar det bara. Ackordsarbetarnas smygknäckande är ett självändamål, som varje lidelse i sin renaste form. Men lidelsen är här ingenting annat än arbetet, arbetet som är sitt eget ändamål. För de många olika slagen av smygknäck finns bara en enda gemensam regel, och det är att produktens storlek inte får överskrida det utsmugglingsbara. Det finns en del som inte ens håller sig till denna regel, och det de har tillverkat står och samlar damm i deras skåp, i deras verktygslådor eller bredvid deras maskiner, tills de byter arbetsplats: då vågar de sig på ett försök att smuggla ut det, eller, om det verkar hopplöst, skänker de bort det.

Hos oss är det svarvens, fräsens och borrens möjligheter som sätter igång och begränsar fantasin, råmaterialet är i allmänhet metall. Vi tillverkar nyckelringar, underlägg till blomkrukor, askfat, pennförlängare, slipade linjaler, vinkelhakar, saltkar till fabriksfrukosten, badtrassel av finsvarvade spån från vita konstmaterialcylindrar, räkneskivor av rostfritt stål åt barnen (en underbar present), halsbandshängen av avbrutna fräständer, tärningar, små rouletter, tvålkoppsmagneter, stänger för TV-antenner (monteras hemma), säkerhetsbeslag till klädskåpen, klädhängare för samma ställe, knivar, dolkar, knogjärn.

Det befallda “det måste göras” blir till “vad kan göras?” Arbete som självändamål är inte meningslöst, tvärtom blir det till en motsats till meningslösheten i van “riktiga” arbete. Möjligheterna är inte obegränsade, men den smygknäckande arbetaren lyfter sitt huvud och orienterar sig. Han tar det förefintliga materialet omkring sig i skärskådande, sedan de outnyttjade möjligheterna, utöver hans egen maskin, de små hjälpmaskinerna, plåtskäraren i hörnet av verkstaden, slipmaskinen, han undersöker de handredskap som står till hans förfogande och fattar sitt beslut. Han beslutar att han ska frambringa något, och sedan arbetar han bara för att kunna förverkliga sitt beslut, och inte ovillkorligen för att hans arbete ska bli honom till nytta. Om han kommer att använda sin produkt, så kommer han i första hand att glädja sig åt att han har frambragt den, att det är han som har gjort den, att han vet när, hur, av vad han har gjort den, att det är han som har beslutat om dess existens.

Detta fattiga, med uppoffringar och i lönn utförda smygknäck som begränsats till självändamål, är den enda möjligheten till fritt, skapande arbete, dess grodd och modell; det är hemligheten med lidelsen för det.

Det lilla hörn av fabriken som har tillfallit oss, förvandlas i smygknäckandet till ett litet stycke natur, och vi mäter som fria människor dess slumrande krafter, skördar dess frukter, plockar upp dess kringströdda skatter. Vi omformar dem, men detta arbete får sin drivkraft av den glädje som en handling fri från livsuppehällets tvång, ett skapande utan vinstintresse, ger. Det måste vara en stark glädje, eftersom den kan distrahera oss från hetsen. Den skyndar till den självständiga, oövervakade verksamhetens hjälp, den är det tidsstudiemans-, avsynar- och förmansfria arbetets glädje.

Med hjälp av en invecklad organisation tvingar de mig dagligen att göra ett arbete som uppnår åtminstone ett minimum av kvalitet; i smygknäcket utgör kvaliteten (för att det ska bli just det som jag har tänkt mig) själva malet, nyttan, glädjen. Detta är så självklart att “vad gör du?” inte är den rätta frågan, utan “hur gör du?”.

Glädjen över planeringens och utförandets enighet står också i skarp kontrast mot van dagliga arbete. “Var är operationsbeskrivningen?” frågade avsynaren gamle M. i vanlig ordning, när han kom fram till maskinen för avsyning. M. har senare ofta berättat om det näsvisa svar, varmed han lät avsynaren förstå att de just nu inte hade något med varandra att göra (det var tur att han inte fick tråkigheter för det): Här, i mitt huvud!” Avsynaren hade faktiskt fått snoka omkring ett tag för att första, att M. höll på att smygknäcka, för till det yttre hade ju ingenting förändrats. Ofta är det så att just ett handgrepp, som i prestationsarbetet har varit själva målet för operationen, blir redskap för en annan sorts handling.

Vi återvinner vår makt Över maskinen, vår frihet från maskinen, yrkeskunnandet underordnar sig skönhetssinnet, hurdant det än är. Trots föremålets obetydlighet är utformningen konstnärlig. Detta bara stegras av att smygknäckaren (också för att mildra anklagelserna för stöld) sällan arbetar med dyrbara, dekorativa, förbearbetade material: han bemödar sig om att skapa av skräp, utskottsjärn, av överflödet, och hans strävan är att saå mycket som möjligt av produktens skönhet ska vara ett resultat av hans arbete.

Det finns en del som inte bryr sig om att det tydligt syns på det förädlade slutresultatet att det har ett oädelt ursprung, andra är anhängare av den perfekta “avslipningen”. Om det inte vore så att ackordsarbetarens smygknäck utfördes under några frampressade minuter och inte vore något som vi ofta inte kan återvända till förrän efter en vecka, det vill säga om det inte hade en sådan försvinnande liten omfattning, så skulle man nästan kunna kalla dessa olika strävanden för “stilriktningar”: den förra för “funktionalism”, den senare för “jugend”. På samma sätt kan man urskilja modevågor ifråga om vilket slags smygknäck som förfärdigas. Och liksom smygknäcket är modellen för den ickeexisterande glädjen är modet inom smygknäckandet ingenting annat än modellen för förnekandets olika strömningar.

Smygknäcket är det enda arbetet i fabriken som helt faller utanför den ömsesidiga konkurrensen. Det kräver tvärtom samarbete, till på köpet frivilligt samarbete, inte bara vid utsmugglingen utan också vid förfärdigandet. Min granne bad mig ibland att göra det nödvändiga fräsarbetet på hans smygknäck, och han svarvade också underlägg åt mig. Vid sådana tillfällen väntade vi tålmodigt på att den andre skulle “få tid.” Oegennyttig hjälpsamhet är sällsynt bland ackordsarbetarna, och när det gäller smygknäckandet är det också tänkbart bara som något ömsesidigt, men utan att det ändå är fråga om något “lika för lika”: vi beräknar inte värdet av hjälpen eller hur mycket tid som har gin åt till den. Vid smygknäckandet kan det förekomma osjälviskhet utan anspråk på motprestation, men aldrig i det “riktiga” arbetet. De flesta vänskapsförhållanden har inletts med gemensamt smygknäck.

Naturligtvis förfuskas denna glädje Över det annorlunda av medvetandet om, att det bara är en oas i ackordsarbetets öken. Fabriken förändras långsamt, datorn torrlägger oasen, prestationshetsen går inte att hejda. Men alla är på gott humör under dessa sällan förekommande minuter. Detta är förvisso iögonfallande, men cheferna, som på sin höjd oroar sig över ackordsarbetarnas elementära missmod av hänsyn till produktionen, uppbringar inte ens av slughet någon förståelse för denna munterhet. När förmannen surmulet lägger märke till den, anar han just det som de helt försjunkna ackordsarbetarna kanske inte uppfattar, nämligen all den glädje som gror i smygknäckandet.

Jag är starkt övertygad om att det döljer sig ett budskap i smygknäckandet. “Hantverksmässigt pillande, rudimentära rester av en utdöende syssla, ett bakåtsträvande förnekande, om det nu är ett förnekande”, skulle den kunna säga, som inte fattar det viktiga i att ackordsarbetarna också smygknäcker. Dessa människor känner inte längre till de gamla hantverken, och de hatar de små privatföretagarna som många av arbetarna extraknäcker hos efter arbetet.

De skulle mer än gärna avstå från smygknäckandets hantverksmässighet men de har inget annat medel att sätta emot det mekaniska arbetet. De skulle gärna tillverka meningsfulla saker, men det meningslösa smygknäcket är deras enda möjlighet att för några minuter befria sig från fabrikens meningsfullhet. De skulle gärna producera saker till gemensam nytta, förenade många tillsammans, men det är bara i ensamhet, på sin höjd tillsammans med några få, som de kan göra det de vill.

På så vis leder de bägge stegen mot det meningslösa - att göra onyttiga saker, medan man avstår från lönen - i själva verket mot friheten, för att sedan mycket snart stöta emot lönearbetets mur. Det är ett misslyckat avhoppningsförsök ur lönearbetets kosmos.

Om allt vårt arbete behärskades av smygknäckandets glädje, så skulle det kunna visa sig, att i det som nu är smygknäck ligger dolt grodden till en annan sorts mening: det med glädje utförda arbetets mening. Arbetspsykologen, den lille beställaren i “de mänskliga relationernas” vetenskap och management sciences mästare, socioteknikerna (de kompletterar redan nu “heroiseringens” lätt uttröttade funktionärer, och de blir fler och fler) kanske inte skulle inse det hopplösa i sin verksamhet ens om de blev bekanta med smygknäckandets glädje. För de bemödar sig ju om att torrlägga oasen, samtidigt som de utrustar öknen med hägringar. Men om produktionens experter inte samtidigt vore utdelare av livsuppehällets nåd, disciplinens och prestationens befallningshavare, skulle det Stora Smygknäckets tidsålder utbryta. I stället för den främlingsskapande mening (och dess förnekande, den förbjudna meningslöshetens trust) som lönen häftar vid oss, skulle den verkliga nödvändighetens extas inträda. Smygknäcket är - just med sin meningslöshet ur fabrikens synpunkt - ett stillsamt, envetet tillkännagivande av nödvändigheten av ett slags arbete som har en enda drivkraft, starkare än allt annat: övertygelsen om att det är våra egna mål som styr vårt arbete, våra liv, vårt självmedvetande. Det Stora Smygknäcket skulle utföras vid maskiner, men dessa maskiner skulle vara experter underordna det dubbla kravet på verklig nödvändighet och frihet gentemot maskinen. Det skulle vara slutet på tidsstudietekniken. Vi skulle bara producera det som de förenade smygknäckarna hade behov av, och som de hade behov av för att kunna förbli förenade smygknäckare. Men det skulle vi i vår tur producera med större effektivitet än vad som helst av det vi producerar idag.

Att ha hela världen som måttstock, att förena våra krafter, att samarbeta och inte tävla, att göra det vi har lust att göra, att gemensamt planera och utföra för att kunna frambringa sådant som vi har glädje av i sig självt, själva dess existens, att befria oss från prestationens tvång och övervakare - allt detta bär smygknäcket under dessa få minuter av energins och förmågans uppståndelse budskap om. Det Stora Smygknäcket skulle inte innebära något hot om att våra krafter förslösas på meningslösheter, utan det skulle vara den enda vägen för oss att finna även det som lönearbetarens smygknäck utesluter: kraftansträngningens verkliga nytta. Om vi kunde inrikta våra liv på det Stora Smygknäcket, skulle vi säkert gärna åta oss några timmars mekaniskt arbete om dagen också, så länge det är nödvändigt. Men i motsatta fallet vore det ett hemskt öde vi ginge till mötes - att aldrig få veta, vad det är vi har förlorat.

Folklivsforskarna betraktar kanske smygknäcket som ett folkligt konsthantverk. De har inte gått loss på det än: när det blir dags för det, kommer det inte längre att vara det förbjudna smygknäckets tidsålder, utan det förädlades, som blivit business och administration. De automatiska maskinernas tjänare kommer att kunna handla i smygknäckbutiker, efter kända mönster från veckotidningar och TV. Ingen kommer att ana, att smygknäcket inte var en “Gör Det Själva”-hobby, inte ett sätt att fördriva fritiden, utan en ersättning som förtvinade under det dubbla trycket mellan verksskyddet och livsuppehället, håller i schack av lönen; en ersättning för något, som då kanske kommer att vara ännu mer onämnbart än idag.


——


''*'' Är ett begrepp ackordsarbetarna på fabriken använder för att göra jobbet snabbare än vad som är föreskrivet. Att pressa sig själv och maskinen till det yttersta bortom alla säkerhetsföreskrifter och personlig hälsa. Ett måste eftersom ackordsättningen är gjord så att man inte ska kunna tjäna in ordentligt med pengar på den.

</div>

|-
|}


|class="MainPageBG" style="width:25%; border:1px solid #eaeaea; background:#ffffff; vertical-align:top"|
{| width="100%" cellpadding="2" cellspacing="0" style="vertical-align:top; background:#ffffff;"

<div style="font-size:75%; border:none; margin:0; padding:1em; color:#000;"> 

[[Bild:Haraszti Miklós-Arbetare i en arbetarstat.gif|center|frame]]


Några tankar från en Ungersk traktorfabrik under skiftet mellan 60- och 70-tal. Om ljuspunkter i de hårt drivna ackordsarbetarnas vardag. Små uppror mot arbetets överhet och skymtar av något annat.

Berättelsen är ett utdrag ur [[Haraszti, Miklós: Arbetare i arbetarstat|arbetare i en arbetarstat]] där en ungrare berättar om livet som ackordsarbetare på en fabrik i ett “socialistiskt” land. Annorlunda men ack så likt.


----


'''Andra ackordsarbetare'''

*[[Källberg, Sture: Ackord - Ackord]]
*[[Berggren, Mats: Orent ackord]]


</div>
|}
|}

[[Kategori:Ackord]]
[[Kategori:Berättelser]]
[[Kategori:Verkstadsindustri]]

__NOTOC____NOEDITSECTION__