Visa källa för Mahatma Gandhi

Mahatma Gandhi citeras ofta av pacifister som det lysande exemplet på hur bra icke-våldslig civil olydnad fungerar. Tyvärr brukar dessa inte gå djupare in i Gandhis roll i den kampen för Indiens självständighet, och inte heller på vilken samhällsklass han var allierad med i den kampen.

1919 hade den indiska kapitalistklassen bestämt sig för att de ville vara oberoende av det brittiska styret. Men naturligtvis var britterna ytterst motvilliga, och en propagandakampanj för att britterna skulle dra sig tillbaka hade ingen effekt. Även bland indiska arbetare och bönder växte vreden. Vid en massdemonstration i Amritsar, Punjab, beordrade den brittiska generalen Dyer sina soldater att skjuta maskineld rakt in i folkmassan, med 300 döda och tusentals sårade som följd. Den indiska kapitalistklassen kom fram till att massmobilisering var nödvändigt för att uppnå självständighet. Dock var de skrämda av vad som hänt i den ryska revolutionen, som snabbt hade utvecklats från begränsade demokratiska krav till en total social revolution. De fann lösningen på sina våndor i Gandhi, som redan hade lett flera civil olydnads-kampanjer i Sydafrika mot de rasistiska lagarna.

Han hade alltså redan ett allmänt förtroende, och var inte heller knuten till någon av de olika regionerna på den Indiska halvön. Hans teorier om civil olydnad grundade sig i hinduistisk teologi. Han förespråkade klassamarbete mellan indier, de rika skulle vara ”förmyndare” åt de fattiga. Detta budskap av klassamarbete var viktigt i hans försök att bilda en allians mellan industriägarna och rika bönder. Indiska kapitalister välkomnade hans idéer entusiastiskt, och han finansierades av några av de ledande industriägarna i västra Indien, Sarabhais, textilmagnat i Gujarat, och Birla, Indiens näst största industrigrupp. Miljoner rupier gavs till honom under en tjugofemårsperiod. Bland de rika bönderna och butiksägarna var det många som aktiverade sig i hans Kongressparti.

Eftersom Gandhi hade en enkel livsstil, lyckades han även mobilisera bönder och arbetare för den indiska nationalismen, något som indiska politiker i höga hattar och dyra kläder knappast hade kunnat lyckats med. Han underlättade en klassöverskridande allians för indisk nationalism. Gandhi hade förespråkat sina icke-våldsdoktriner länge. Ändå hade inte detta hindrat honom från att stödja britterna i 1899 års Boer-krig, då ställde han frivilligt upp på deras sida och organiserade ambulanskårer åt dem. Som han sa: ”Så länge som undersåtarna är lojala mot staten, är det deras plikt att vara tillmötesgående och ge sitt stöd åt statens handlingar.” Samtidigt som Gandhi organiserade en stor marsch i Sydafrika 1913, för att ge indierna som levde där fulla rättigheter, gick de vita järnvägsarbetarna ut i strejk för högre lön och bättre arbetsförhållanden. Gandhi avbröt genast sin marsch, med motivationen att de inte skulle ta fördel av de styrandes svårigheter. När första världskriget bröt ut, värvade Gandhi aktivt folk åt britterna, trots sin ”pacifism”. När andra världskriget bröt ut förband han sig öppet att inte besvära britterna och gav moraliskt stöd åt de allierade. Alla Gandhis civil olydnads-kampanjer (1920-22, 1930-33, 1942) skedde när den brittiska kapitalismen hade svårigheter. Varje kris bröt ytterligare några kopplingar till britterna, och stärkte de indiska kapitalisterna. Visst var det bra, kan man argumentera, att attackera den brittiska imperialismen när den befann sig i kriser.

Men vad Gandhi misslyckades med var att knyta sin andra kampanj till ett massivt arbetarklassuppror och den samtidiga masskampanjen mot en kommission från brittiska parlamentet som besökte Indien (båda skedde 1928). Han tog avstånd från idén att samordna arbetarnas kamp med kampanjerna för brittiskt tillbakadragande, eftersom han förespråkade fred mellan klasserna i Indien. Gandhi ifrågasatte aldrig konceptet om laglydighet heller. Han sa åt de som stödde honom att lyda lagen och hävdade alltid att britterna hade en ”legal rätt” att arrestera dem. De beordrades att, när de blev arresterade, stänga av sig från omvärlden och passivt vänta på att bli släppta.

När indiska sjömän i april 1946 gjorde myteri i Bombay och indiska soldater vägrade att skjuta mot dem, vägrade Gandhis Kongressparti att ge dem sitt stöd, vilket effektivt tog kål på myteriaktionen. Arbetare visade sitt stöd genom masstrejker, och att arbetare och meniga soldater gemensamt agerade måste ha varit ett svårt problem för Gandhi. Gandhis användande av den hinduistiska religionen för att legitimera civil olydnad var katastrofal. Han inte bara utestängde medlemmar av de andra religionerna i Indien, framförallt muslimerna, utan han legitimerade också kastsystemet. Gandhi var motståndare till att en kast skulle förtrycka en annan, men han förespråkade aldrig kastsystemets avskaffande. Många parias, ”oberörbara”, utestängdes på detta sätt. Massakrerna som skedde efter självständigheten var åtminstone till en del en följd av Gandhis motvilja mot att inkludera muslimerna i sitt Kongressparti. Trots att Gandhi sade sig ha läst vissa frihetliga tänkare, särskilt Kropotkin, hade han mycket lite gemensamt med deras idéer. Medan Kropotkin arbetade för ett avskaffande av klassamhället, tog Gandhi aldrig avstånd från vare sig kast- eller klassamhället, och försökte aldrig nå arbetarklassen, i Indien eller internationellt. Därför, och på grund av sin puritanism och sitt motstånd mot sexualitet, har kulten av hans martyrskap mycket lite att göra med militant anarkism.

''Detta är en översatt artikel från Organise!, nummer 46 (sommaren 1997).
Organise! ges ut av den brittiska organisationen Anarchist Communist Federation.'' 

[[Kategori:Politiker]]
[[Kategori:Indien]]
[[Kategori:Män]]