Skillnad mellan versioner av "Karl Rune Nordkvist"
Kurtake (Diskussion | bidrag) |
Kurtake (Diskussion | bidrag) |
||
| Rad 64: | Rad 64: | ||
[[Kategori:Arbetarförfattare|Nordkvist, Karl Rune]] | [[Kategori:Arbetarförfattare|Nordkvist, Karl Rune]] | ||
[[Kategori:Bollnäs]] | [[Kategori:Bollnäs]] | ||
| + | [[Kategori:Hälsingland]] | ||
Versionen från 17 augusti 2015 kl. 11.30
Hans första stapplande steg i författandet tog han under sin militärtjänst under andra världskriget. De långa och trista dagarna på förläggning och i tältlägren gjorde de flesta apatiska. Men Karl Rune hade sitt brinnande läsintresse och där i tältet läste han bland annat Vilhelm Mobergs roman "Soldat med brutet gevär". I dennes efterföljd försökte han sedan skriva några noveller.
Men det var först i slutet av trettiotalet eller i början av fyrtiotalet han började skriva på allvar, inspirerad av de stora arbetarskildrarna. Det var främst Eyvind Johnsons Olofserie och Gustav Hedenvind-Erikssons berättelser från de jämtländska skogskojorna som fascinerade honom.
Efter mycket tränande, nötande och eldande i fältkaminer lyckades Karl Rune Nordkvist skriva två noveller han blev riktigt nöjd med. Det här var på hösten 1948 och Karl Rune gick tillfälligt arbetslös. Den ena novellen skickade han till gamla FIB och den andra till tidningen VI. Plötsligt var inte hans skrivande någon privatsak och hemlighet längre. Novellerna blev antagna och han fick pengar på posten.
Karl Rune romandebuterade 1950 med ”Att vänta någon hem” som är en bister skildring av trettiotalets arbetslöshet och politiska utveckling. Det var dock bistra tider för böcker av den här typen:
"Ja, det var svårt för arbetarlitteratur överhuvudtaget. Det var ju under kalla krigets dagar det här, med Tingstens-andan som krävde att folk skulle ta ställning för USA. Dessutom sa man att de stora arbetarskildringarna redan var skrivna. Och arbetarförfattarnas böcker förknippades ju med det förhatliga Sovjet."
Och visst var det också sant att de stora ryssarna var betydelsefulla förebilder för Karl Rune Nordkvist. Författare som Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij. ”Solens barn”, ”Slaktarens hus” och ”Septembers ljus” ska vara kronan på hans författarverk. De utgör den lätt självbiografiska romankvartetten om barfotapojken Olle i 30-talets norrländska brytningstid. En trilogi om socialismen blev det konstnärliga genombrottet, ”Nattvägen”, ”En dag i oktober” och ”Hösten lång”, samtliga TV-filmade. Ett 40-tal böcker hann det bli: romaner, noveller, reseskildringar, ungdomsböcker, dramatik för radio och TV. En del minns säkert den märkvärdiga TV-serien ”Paganini från Saltängen” 1987.
Han kallade sig "besviken socialist" och hade drömmar om en vettig arbetarrörelse. Fraserna från pamp och politikerhåll kallade han "löst prat". Karl försökte skriva för och om de "som skrämts till tystnad och blivit förlorarna i livets lotteri". Den grå vardagsmisären och gnagande tomheten i välfärdssverige skildrar han skoningslöst.
Så här säger han själv om sitt författarskap: "Jag skriver inte för att behaga". "Jag skriver ju mycket om den flyende människan, den som ser men inte tror sig ha makt eller förmåga att kunna göra någonting".
Vart inte så värst spridd men lästes av många andra författare. Belönad med många litterära priser. Bodde kvar i Bollnäs hela sitt liv.
Saxat och hackat ur http://www.sima.nu/film-karlrune.htm och http://www.lg.se/Bibliotekgb/forfattare/h_kr_nordkvist.html
Skrivet
|
|
