Skillnad mellan versioner av "Finska storstrejken 1905"

Versionen från 12 november 2010 kl. 15.17

Den finska revolten 1905 var delvis ett nationellt uppror mot den förryssningskampanj som tsarväldet dragit igång 1899. Tsarens åtgärder innebar att det finska självstyret in princip avskaffades, att alla de rättigheter vad det gällde yttrande, möte och organisering och då förstås att hela det tsaristiska polisväsendet importerades. Inte för borgarna hade något emot mer förtryck mot arbetarna men när deras ekonomiska intressen hotades vart det liv i luckan. Arbetarrörelsen hade från dag ett varit emot det ökade förtrycket. En starkare förtrycksapparat gynnar aldrig en stridande arbetarrörelse. Arbetarrörelsen hade dessutom ständigt växt sig starkare under 1900-talets första år med de eskalerande klassmotsättningarna.

De ryska arbetarna och böndernas revolution som drog igång i början 1905 peppade arbetarna till att gå på offensiven mot tsarväldet och även borgarna såg sin chans. Allt som försvagade tsarismen och stärkte dem var bra. Fast man var förstås oroliga för vilken inverkan den ryska revolutionen skulle ha på den egna arbetarklassen.

Arbetarrörelsen proklamerar generalstrejk och borgarna hakar på. Det blir en "nationalstrejk". 29-30 oktober drar den igång och följs av massiva demonstrationer på gatorna. kraven är yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet och allmän rösträtt. Allmän rösträtt motsätter sig förstås borgarna. Det bildas "nationalgarden" av borgare och arbetare. Den 6 november slår tsarregeringen till reträtt. Alla åtgärder från 1899 dras tillbaks och lantdagen får möjlighet att förbereda en rösträttsreform.

Arbetarna vill fortsätta kampen men inser efter ytterligare några dagars strejk att det inte kommer leda nånstans. Kampen fortsätter dock och i december blir det stora rösträttsdemonstrationer över hela landet. På gatorna paraderar beväpnade "röda garden" (nationalgarden där borgarna uteslutits) samtidigt fackföreningsrörelsen och partiet får många nya medlemmar. Detta leder till att allmän rösträtt införs för alla skuldfria över 24. Finland blir därmed det första land i världen som inför rösträtt för kvinnor.

Bara någon månad efter detta gör dessutom matroserna på fästningen Sveaborg utanför Helsingfors myteri och får stöd av 200 rödgardister. Inne i Helsingfors strejkar samtidigt arbetare och blir överfallna av beväpnade studentgarden. Rödgardisterna skyndar dit driver bort dem. 7 borgarungdomar dödas och 2 arbetare. FRån och med nu kommer borgarnas skyddsgarden kallas slaktare.

Rösträtts reformen lugnar inte stämningarna utan de följande åren är fulla av hårda klasstrider. Arbetarna går på offensiven och i arbetarpartiet tar vänsterfalangen kontrollen. Bara ett årtionde senare står arbetarklassen beredd att göra revolution.

Tsarförtrycket och revolutionen

Händelserna var en förläggning av de ryska arbetarnas revolutions försök samma år. I Petersburg, bara några mil från den finska gränsen, gick 300 000 arbetare i strejk. Det ryska exemplet inspirerade de finska arbetarna. Den 13 april 1905 demonstrerade 11 000 Helsingforsarbetare för allmän rösträtt. Det var den dittills största demonstrationen i Finlands historia. Avslutningsmötet på Senatstorget samlade 35 000 deltagare. På hösten krävde många arbetarföreningar att de finska arbetarna skulle gå i generalstrejk för att visa sin solidaritet med de ryska arbetarna.

Tsar Nikolaj II – som senare störtades av den ryska revolutionen 1917 – utfärdade i februari 1899 ett manifest som inskränkte lantdagens rättigheter. Februarimanifestet var bara den första i en lång rad ”förryskningsåtgärder”. I Finland växte oron och 1901 samlade man sig till en protestmanifestation en adress med närmare en halv miljon namnunderskrifter som i undersåtliga ordalag protesterade mot det ryska förtrycket.

de härskande klasserna i Finland hade splittrats inför det ryska hotet. Den starkaste gruppen – undfalIenhetsmännen – ville foga sig i de nya ryska direktiven samtidigt som de försökte förhandla sig fram till lindringar. En annan grupp som ställde upp till val under namnet ”konstitutionalisterna” ville med passivt motstånd försvara Finlands rättigheter. En tredje grupp slutligen, aktivisterna, arbetade för Finlands fullständiga frigörelse från Ryssland, med våld om så blev nödvändigt. Aktivisterna samarbetade med vissa ryska revolutionära grupper och använde samma metoder som dem: Attentat mot särskilt avskydda tsaristiska tjänstemän. Aktivisterna var en liten ytterlighetsgrupp som hårt bekämpades av de mera ”sansade” borgarna.

Den ryska revolutionen ställde de nationella borgarna i Finland i en svår situation. Man sympatiserade med revolutionen eftersom den försvagade tsarismen och ställde demokratiska krav som man kunde stödja. Samtidigt fruktade man den ryska revolutionens inverkan på den finska arbetarklassen. De nationellt borgerliga politikerna beslöt att delta i generalstrejken och strejken blev en ”nationalstrejk” som omfattade alla klasser. Alliansen mellan arbetare och borgare var svag, borgarna var tveksamma och vacklande.

Generalstrejk

Generalstrejken börjar över hela Finland den 29-30 oktober. I Helsingfors bildar arbetare och borgare ett ”nationalgarde” för att upprätthålla ordningen. Den 31 oktober demonstrerar 20 000 människor i Helsingfors för yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet och allmän rösträtt. Den stora skiljefrågan mellan arbetare och borgare vid denna tid är frågan om den allmänna rösträtten. Socialdemokraterna kräver att ett nationalmöte ska sammankallas för att ändra grundlagen så att allmän rösträtt kan genomföras. Detta motsätter sig de borgerliga partierna.

Den 6 november slår tsarregeringen till reträtt. Tsaren utfärdar det så kallade november-manifestet Där återkallas de olagliga åtgärder som genomförts sedan 1899. Mötes- och organisationsfrihet garanteras och lantdagen får möjlighet att förbereda en rösträttsreform. Borgarna ser sina krav tillgodosedda och vill genast avblåsa strejken.

Arbetarna vill fortsätta strejken, men ser ingen möjlighet till det. Den 6 november avslutas strejken officiellt vid ett stormöte på Senatstorget i Helsingfors. – Att kämpa mot bourgeoisien och tsaren samtidigt är omöjligt, säger resolutionen från mötet – samtidigt som den manar till fortsatt kamp.

Nationalgardet i Helsingfors upplöstes inte, men de borgerliga medlemmarna utesluts. I fortsättningen kallas gardet allmänt det ”röda gardet”. Studenterna bildar sitt eget ”skydds-garde” och de första sammanstötningarna mellan de båda organisationerna äger rum när rödgardisterna försöker hindra affärsmännen att öppna sina butiker i strejkens slutskede.

Strejken har gett de finska arbetarna ett nytt självförtroende, samtidigt som de mist sina illusioner om de nationella borgarna. Man och man emellan talar man om en ny generalstrejk. Antalet medlemmar i fackföreningarna stiger och det röda gardet fortsätter att växa. Nu demonstrerar rödgardisterna som militärt organiserade enheter på gatorna. Borgarklassen känner skräck inför arbetarklassen, skräck inför de krafter den tror sig ha släppt lösa.

Så borgarklassen stack svansen mellan benen och kröp tillbaka in under tsarväldets beskydd. Ett antal borgerliga intellektuella - ”novembersocialisterna” kallade – drogs med i massrörelsen och gick över till det socialdemokratiska partiet. Några av de mest kända av dem var O. W. Kuusinen, Kullervo Manner, Väinö Tanner och Edvard Gyllling. Till november-socialisterna brukar man också räkna Yrjö Sirola, Eero Haapalainen och Karl H. Wiik.

Novembersocialister skulle komma att leda den finska arbetarrörelsen. Bland dem fanns alla politiska linjer i den finska socialdemokratin representerade. Några av dem – Tanner, Kuusinen, Wiik – skulle spela en stor roll för den finska arbetarrörelsen ända in på 40- och 50-talet.

Den socialdemokratiska partiledningen använder uppsvinget under storstrejken till att ytterligare driva frågan om allmän rösträtt. I slutet av december 1905 utbryter väldiga rösträttsdemonstrationer över hela landet. Senaten tillsätter en kommitté för att utreda rösträttsfrågan. I kommittén ingår även arbetarrepresentanter. Den 28 maj 1906 beslutar lantdagen att upplösa ståndslantdagen och införa enkammarlantdag med allmän rösträtt för män och kvinnor som fyllt 24 år och inte står i skuld till någon. Finland blir det första land i världen som inför rösträtt för kvinnor.

Myteri på Sveaborg

Om borgarna hade trott att den allmänna rösträtten skulle lugna arbetarna så tog de miste. Under sommaren 1906 skärptes klasskampen. De revolutionära stämningarna i Ryssland hade spritt sig till krigsmakten. Enstaka myterier hade redan ägt rum. Till sommaren 1906 planerade man stort allmänt myteri. Det bröt ut på den ryska militärbasen Sveaborg utanför Helsingfors i juli. Det var illa förberett och startade för tidigt.

På de upproriska Sveaborgsmatrosernas sida kämpar omkring 200 finska rödgardister. Tillsammans lyckas de erövra nästan hela Sveaborg men kampen blir hopplös när myteristerna bombarderas av den ryska Östersjöflottan. Efteråt arkebuseras de ryska officerare som stött myteriet tillsammans med flera finska rödgardister.

Inne i Helsingfors blir strejkande arbetare överfallna av studenternas skyddsgarde. Det röda gardet kommer till platsen för att hjälpa arbetarna och skottlossning börjar. För första gången kräver kampen mellan vita och röda dödsoffer. Innan vitgardisterna jagats bort har sju av dem och en polis stupat. På den röda sidan stupade två man. Nu uppstår ett nytt namn på de väpnade borgarstyrkorna: Slaktare.

... och hårda klasstrider

De hårda klasstriderna med tusentals strejkande arbetare fortsätter under hela år 1906. Bland annat den så kallade flottar- och skogsarbetarstrejken som pågick ett helt år. Det var en mycket hård kamp, hungerhotet användes som vapen från arbetsköparnas sida, striden stod alltså mellan Kemibolaget och skogsarbetarna i norr. En annan stor klasstrid var torparrörelsen som tillspetsades vid årsskiftet 1906-07 med strejken vid Laukkos gods, som ägdes av friherre Standertskiöld-Nordenstam. Han sa upp och vräkte flera tiotal torpare efter något gräl, det gick dithän att polis kommenderades ända från Helsingfors för att verkställa vräkningen, detta skedde mitt i den strängaste vintern, torparna och deras familjer kastades ut ur stugorna, dörrarna lyftes bort från gångjärnen och fönsterrutorna slogs in. Människorna fick vandra ut i vinternatten.

Vid slutet av 1906 stod de organiserade arbetarna starkare än någonsin 1904 hade det socialdemokratiska partiet 16 600 medlemmar, 1905 45 000 och 1906 drygt 85 000. Flertalet medlemmar var kollektivanslutna genom sina intresseorganisationer. 1906 hade det socialdemokratiska partiet 937 medlemsorganisationer. Av dem var 437 arbetarföreningar och 67 torparföreningar.

Under åren 1905-06 fick socialdemokraterna fotfäste på landsbygden. Agitatorernas paroller fick stort gensvar. Torparfrågan var ett brännande problem i Finland. Sågverksindustrins start under artonhundratalets andra hälft hade betytt att skogen plötsligt blev värdefull. Träpatroner köpte gårdarna av bönderna, som i Sverige. Många bönder for till städerna och blev industriarbetare, andra stannade och blev torpare, backstugusittare eller lantarbetare. Antalet jordlösa på landsbygden ökade explosionsartat under 1800-talets sista årtionden. Mellan 1880 och 1900 ökade de jordlösa från 514 891 till 857 095 personer – nästan en tredjedel av Finlands befolkning.

Torparna brukade jord som ägdes av en storbonde eller en godsägare. Hyran utgick vanligen i natura – i produkter av torparens arbete och i tunga dagsverken, oftast mitt i skördetiden. Avtalen mellan torpare och jordägare var muntliga och torparen hade inget rättsligt skydd. En uppstudsig och besvärlig torpare kunde utan vidare vräkas från det hus han byggt och den jord han röjt och odlat. När Väinö Linna i ”Högt bland Saarijärvis moar” låter prästen lägga beslag på den jord Jussi Koskela röjt så skildrar han en helt normal företeelse.

Socialdemokraterna tog tidigt upp torparnas krav och känslan av intressegemenskap mellan arbetare och torpare var mycket stark. När det första finska torparmötet hölls i Tammerfors den 9-12 april 1906 så började mötet typiskt nog med att sjunga ”Arbetarmarseljäsen”. I ett program som utarbetades på mötet krävde torparna skriftliga hyresavtal, en minimihyrestid på 50 år och andra rättigheter inom ramen för torparsystemet. Programmet togs som valprogram av det socialdemokratiska partiet. Torparmötet uttalade också sin solidaritet med det socialdemokratiska partiet och uppmanade torparna att gå med i de lokala arbetarföreningarna.

En annan stor grupp jordlösa var lantarbetare och tjänstefolk. Tjänstehjonens situation var ännu miserablare, de var i själva verket slavar, den enda skillnaden var den att slavperioden bara varade ett år i taget. Dessa ettårskontrakt kallades för slavkontrakt. Men under detta år var de helt och hållet under sin husbondes förmyndarskap. De fick inte ha några personliga tillhörigheter, eller om de fick det så måste väskan eller lådan vara tillgänglig för husbondens kontroll, man fick inte låsa något, man fick inte umgås med vem man ville utom med dem som husbonden hade godkänt, alltså fullständiga slavar! Enda skillnaden var att det endast var fråga om årskontrakt. Naturligtvis väckte detta stort missnöje men det förklarar också att klass-medvetenheten var svagare bland dessa pigor och drängar. Det förekom sedan under klasskriget att det fanns en del drängar på den vita sidan – husbonden hade tvingat dem att gå med.

År 1906 bildades också agrarpartiet som framför allt drev småbrukarnas och mellanböndernas intressen. Småbrukarna var en stor grupp i Finland. Socialdemokraterna intresserade sig föga för böndernas förhållanden och det gjordes inga ansträngningar att vinna eller passivisera små- och mellanbönder. Det skulle visa sig ödesdigert när klasskriget bröt ut. Det var finska bönder som stupade i borgarnas och godsägarnas vita armé.

Vid det socialdemokratiska partimötet i Uleåborg i augusti 1906 fick partivänstern majoritet. Broholmengruppens ledare, Edvard Valpas valdes till partiordförande, Här fastslog man slutgiltig att arbetarnas nationella kamp skulle föras självständigt skild från borgarnas nationella kamp. Mot tsarväldet satte man upp en hård, oförsonlig front. En socialdemokrat, Kari, som varit medlem av senaten uteslöts ur partiet – eftersom senaten var ett organ för tsarens makt-utövning. Mötet fastslog att partiet måste gå klasskampens väg. Samtidigt beslöt man emellertid att upplösa röda gardet. Senaten hade nyss förbjudit det och socialdemokraterna betraktade gardet som ett hot mot partiets legalitet och att det utgjorde en självständig kraft de inte hade kontroll över.