Viezzer, Moema & Barrios, Domitila: Om ni låter mig tala ...
Domitila berättar om sitt liv ända från de första åren tills då boken ges ut. Hon är då 40 år gammal. Hon berättar Bolivias historia ur gruvarbetarklassens perspektiv. Det framgår ganska tydligt att hon nån typ av socialist/kommunist/marxist fast hon själv dissar de flesta av Bolivias partier på vänsterkanten. Hon vill ha ett riktigt arbetarparti och en stat styrd av riktiga arbetare. Gruvdistrikten har en gammal kamptradition och har alltid betraktats som röda fästen. Domitila berättar om otaliga strider med gruvbaroner och senare med staten då den tar över ägandet iom revolutionen 1952 som för Movimiento Nacionalista Revolucionario till makten. Gruvorna har alltid varit landets största inkomstkälla och alla de som lever på utsugandet av gruvarbetarklassen försvarar sina profiter med tänder och klor. 1942, 1949, 1965 och 1967 sätter man in armen och ställer till massaker på de upproriska gruvarbetarna. Hundratals och åter hundratals arbetare slaktas. Även de meniga soldater som vägrar skjuta avrättas.
Mellan massakrerna pågår det ständigt en hård klasskamp där arbetare svartlistas, arresteras, torrteras, avskedas, deporteras, mördas eller försvinner. De fackliga ledarna jagas ständigt. Arbetarna har några radiostationer som också de stängs eller slås sönder med jämna mellanrum. Vid ett tillfälle slås stationerna sänder samtidigt som man skänker bort eller säljer Tv-apparater till ett gravt rabatterat pris. Detta för att isolera arbetarna och få in staten och gruvledningens information och propaganda direkt i hemmen.
Gruvarbetarna har riktigt usla löner och de blir inte särskilt gamla. Silikosen och andra gruvsjukor gör dem för det mesta oförmögna att arbeta längre än till 40. När de inte kan arbeta längre körs de med sina familjer bort och kastas ned i den djupaste fattigdom. För det mesta är det då kvinnan och barnen som måste se till att pengar flyter in. Arbetsdagarna är långa och risken för att sprängas i bitar är stor. De flesta tuggar coca för att klara av de långa dagarna utan vila och mat. Gruvarbetarfruarna arbetar även de hårt hela dagarna för att få den lilla lönen att räcka till så mycket som möjligt. De sköter om de många barnen, bakar, städar, handlar och springer på stan för att sälja piroger. De får dessutom stå ut med männens vredesutbrott, superi eller våld när de kommer hem helt utslitna från tenngruvan. Detta är även Domitilas vardag.
Hon har genom hela sitt liv stått upp för sig själv och sitt folk. Under början av 60-talet drogs hon in i Siglo XX:s husmorsförening som stred för bättre förhållanden för gruvarbetarna och deras familjer. Man krävde högre löner och billigare priser samtidigt som man hjälpte männen vid deras strejker och demonstrerade på egen hand. Hon berättar om kravaller där kvinnor ryker samman med snutarna, där kvinnorna kidnappar ett gäng utlänningar för utväxla dem mot sina arresterade män mm. För sin kamp arresteras hon flertalet gånger, blir vräkt från sin lägenhet, deporterad, svartlistad och i flera omgångar torterad. 4 av hennes sju barn dör till följd av våld mot henne. En scen i boken är riktigt vidrig. En officer håller på och misshandlar henne i en cell när hon är i 8-9 månaden. Han slår henne i magen upprepade gånger och hon försvara sig med att bita sönder hans hand. Officerens far som även han är officer blir fly förbannad och spöar henne lite till för att sen proklamera att han ska hålla henne här tills barnet kommer ut och då skall han skära det i bitar emd sin kniv. Några timmar senare föder hon sitt döda barn ensam och misshandlad på ett kallt cellgolv.
Boken är gripande trots att den litterärt inte är någon höjdare. Vill man veta lite om hur smutsig gruvindustrin eller livet som stridbar arbetarkvinna i ett fattigt u-land är så är den guld.
