Salomonson, Kurt: Mannen utanför

Kurt Salomonson: Mannen utanför, Norstedt, 1958,

Boken inleds med den gammla klassiska parollen "frihet, jämlikhet och broderskap". En paroll och dimridå som Kurt metodiskt börjar riva ner i denna den första boken i en trilogi. Den följs av Sveket och Skiljevägen.

Den utspelar sig i en lite ort norröver där metallfabriken utgör tillvarons centrum. Det är 50-tal och folkhemmet byggs taktfast upp. Ingen svält, Tv, propert boende och framförallt bil är allas verklighet. Välfärd. I fabriken jobbar man med sina montoma smutsiga jobb. Samma skit. Dag ut och dag in. Knappt någon utöver de frälsta och trotjänarna besöker fackmötena. Alla är med i facket.

Den lokala platschefen har fått för sig att han skall syssla med sammförstånd. Han skall hjälpa arbetarna. Men får bara skit och misstro från de knegarna. En ung arbetare vägrar finna sig i misären. Han skall upp. Så han läser på distans på fritiden. Han skall inte bli fast i denna massa av idioter och idioti. Han skall bli journalist. En man bär på ett bubblande hat mot allt misären. Den låter han ibland bubbla fram. Vist stämmer det han säger, tycker folk. Men han är ju lite galen...

Det gäller att inordna sig i den stora grå massan. Den som avviker får så mycket skit att denne snabbt återvänder in i fållan. Men först och främst sysslar alla med att undvika att avvika. Det gäller att inte göra bort sig. Alla samtal rör sig inom ramarna. Det blir ett stort skådespel. Ett grått brutalt skådespel.

Det är inte så konstigt att arbetarörelsen, dvs sossarna sätter i halsen när de läser Kurt. Han går hårt åt den idealmänniska de har satt upp som mål i sitt folkhem. Den Stolta strävsamma arbetetaren som håller på sin rätt. Han beskriver hur värlfärden och arbetarrörelsen har gjort arbetarna till en stor massa av isolerad individer som liknöjt håller varandra på mattan. Han gör dock samma misstag som det och de han angriper. Dvs försöker förenkla allt. Reducerar allt till total misär och passivitet.