Ousmane, Sembene: Guds träbitar
Historien utspelar sig under järnvägsstrejken på linjen Dakar-Niger 1947-48. Järnvägsarbetarna kräver bättre arbetsvillkor, högre lön, pension, familjebidrag. I stort förhållanden som de europeiska järnvägsarbetarna redan vunnit. Berättelsen hoppar mellan aktiva personligheter i Dakar, Thiés och Bamako. Författaren skildrar strejkrörelsen - värdighet, solidaritet, kreativitet, stormöten, umbäranden gatustrider och våld. Kvinnorna - mest de strejkandes fruar - dras snart med i striden och deras kollektiva kamp (och interna osämjor som övervinns)har en framstående roll i boken.
Strejken ses av myndigheterna omedelbart som det uppror den är. Polisen håller inte tillbaka på våldet - strejkande och sympatisörer (eller bara anhöriga) mördas och misshandlas. Andra släpas till koncentrationslägerliknande fängelser. Myndigheterna söker aktivt strypa de strejkandes tillgång på vatten och mat. Samtidigt får fler och fler arbetare utanför järnvägen och deras familjer upp ögonen för striden och med det öppnas möjligheten för generalstrejk.
Arbetarns organisering och kollektiva kamp ruckor också på många invanda traditioner och mönster. Kvinnor tar med tiden plats i rörelsen på ett sätt som tidigare varit otänkbart. Afrikanska arbetare kan domdera med franska herremän. Religionen får stå tillbaka - trots (eller delvis tack vare) att de religiösa ledarna (imamer osv) tar bolagets parti mot de strejkande.
Boken är tillägnad "Er, Guds träbitar, mina bröder i fackföreningen, och alla kamrater i fackföreningarna över hela världen" och den introduceras med orden: "De män och kvinnor som från den 10 oktober 1947 till den 19 mars 1948 deltog i denna kamp för ett bättre liv har inte någon att tacka för något; vare sig en 'civilisationens missionär' eller någon berömdhet eller någon parlamentsledamot. Deras exempel var inte fruktlöst: sedan dess går utveckligen i Afrika framåt.".
