Martinson, Harry: Vägen till Klockrike
Tiden är sekelskiftet 1900, industrialiseringen rasar, arbetets moral härskar. Arbetets män och kvinnor föraktas och deras aktivitet förslösas men samtidigt tvekar många av dem inte från att ta ut sin frustration mot luffaren, "parasiten" som utmanar ledan genom rörelse. Samtidigt som luffarna får skit som lata ("tadel") tvingas de också till materiella umbäranden (mat, husrum och vettiga kläder är inga självklarheter), flykt från snuten (staten oroas av vandrandet bort från fabrik och rikedomsskapande) och tvingas med jämna mellanrum ta skita och jävliga jobb. NDet är lätt att leva på andras arbete om man är rik men svårt att inte arbeta åt andra om man är fattig. Arbetslinjen, då som nu.
Boken anses vara en av Harry Martinsons största litterära verk och arbetet med boken hade när den gavs ut 1948 varit ett projekt under flera sekel. Den bygger till stor del på författarens frihetsbegär och egna erfarenheter från luffarlivet.
Strukna delar och angränsande berättelser gavs efter författarens död ut i Bollesagor.
Boken kom som film 1953.
Utdrag
"Man blev ett slags ideal. Ett ihåligt ideal. Fiollåda utan fiol. Var fanns den hela och sanna fiolen? Och vilka kunde spela på den så att änglar och djävlar glömde sig själva , och vingarna och hornen föll av, och alla dansade ut med varandra till en fred som inte var larv, men som höjde allt till glädje i den äntliga midsommartiden."
--
De ridande - snuten som jagar luffare
"De ridande hade varit så pass länge i tjänst att de visste hur det förhöll sig med bovar, och att luffare ytterst sällan var bovar. Snarare var de godmodiga vaneförbrytare som nästan aldrig kunde redogöra för varför de gick, men som ändå inte kunde låta bli
De var människor med arbetsskräck, och oss ridande emellan sagt, så låg det kanske någonting i den skräcken i en värld där det fanns så mycket fjäsk för de rika och så lite av verkligt tack och verklig aktning för arbetet. Särskilt mot de smutsiga yrkena och de allra tyngsta var föraktet tydligt. Det fanns en utbredd simpelhet i inställningen till smutsiga och tunga arbeten. Och denna simpelhet i inställning satt som en tagg i hjärtat hos de smutsiga arbetenas män.
Det fanns fler och fler som tyckte, att man lika väl kunde strunta i allt och luffa. Vad tjänade det till?
En hel del arbete var redan i sig själv svårt att stå ut med. Och fölld det då en droppe förakt, eller många droppar dagligen, då rann den beska bägaren över.
Allt detta och mycket mera därtill visste de två ridande. Men samtidigt var de själv mitt inne i det stora pliksystemet och kände sig skyldiga sig själv och andra att inte försvaga sin egen tjänstemoral genom att börja förstå för mycket, för då gick det inte att vara varken det ena eller det andra.
Det var bara luffarna som hade flytt från alla plikter, och som var oförbätterliga och fortsatte att luffa även sedan de fått stå upp till år åt gången och svägna den tunga straffsläggan i Berget
Och gjorde de för svårt motstånd så blev man naturligtvis förbannad och gav dem vad de måste ha för att lugnas. Särskilt de hätska. Deras hatfulla skäll på grisen blev man själv lika hatisk på som som de själva blev på det byrackerackiga motstånd de själva mötte bland människor som bara stod i bänd och spjärn mot varandra, bara i ständig bänd och spjärn
Om människan gav satan i att spjärna emot varandra så mycket som de gjorde, så skulle det inte behövas så mycket lagar och fängelser och poliser. Men det är satans så underligt vad ragg tycker om att resa sig mot ragg överallt"
--
Vägdamm, Bolles kamrat, om missären på fattighuset
"Finkänsligheten mot gamla människor har aldrig funnits, och kommer kanske aldrig att finnas. men vore det så att människor älskade sin nästa som det står i Skrifte, så skulle inte Det allmänna behövas. Att det finns ett stort fattighus i varje socken, det beror bara därav att ingen har fattat innebörden i Skriftens ord. Det står ingenting om hopföst fattigvård i Bibeln. Där står bara om kärlek till din nästa. Och din nästa bor kanske i en stuga där hon vill vara, och där hon trivs omhon får lite handhjälp och grannhjälp när hon blir gammal och usslig. Allt detta som kallas Det allmänna har uppstått därför att nästan har vänt ryggen åt nästan. Alla smet in i massan för att de skulle slippa personligt besvär med nästan."
--
Sandemar, jordenruntvandrare och kamrat till Bolle, guidar några akademiker på en lägerplats för luffare.
"De människor som ligger här tillhör dem som verkligen strejkar. De strejkar inte ekonomiskt och socialt. Nej, de är ohörsamma gentemot hela direktivet, mot hela den plågarlusta som är föbrunden med kravet på att människan skall arbeta. De vet att den plågarlustan finns överallt, men att den ändå är oåtkomlig. Och allt det vi kalla lättja är rent fysiologisk strejk, riktad mot arbetskravet som plåga, riktad mot den hycklande fördragsamhet med olusten, som gvit sig själv namnet arbetets heder."
