Lundberg, Kristian: Yarden

Yarden av Kristian Lundberg är något så ovanligt som arbetarlitteratur från 2000-talet. En bok att ta sig upp ifrån de djupaste avgrunderna i det svenska klassamhället och sedan falla tillbaks ner igen. Till det nya arbetslivet med total osäkerhet och arbetsköpargodtycke. Bemanningsföretag som suger sina profiter ur de allra svagaste och gör deras liv till plåga och ångest. Så här skriver Brutus Östlings bokförlag symposium om boken:

”Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall”, börjar Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han, när han blivit av med sina brödfödesarbeten som skribent, åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. Litet över fyrtio år gammal, och utan formell utbildning, inget annat än det självupprättade ”universitet” hans egen bildningstörst har skapat. Fångad i en snara av växande skulder och inkassobrev söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.

Klass, klassresa – begrepp som här fylls med ett nytt och mycket konkret innehåll. I motsats till sin frånvarande far företar Kristian en omvänd klassresa, där åren med författandet plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Dock inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.

Boken gick som följetong i arbetaren sommarn 2010.

Den följs av Och allt skall vara kärlek.

Citat från boken

"Allt oftare tänker jag att svaret på den fråga makten aldrig ställer oss blir att sluta vända andra kinden till; att istället ta upp stenen från marken och kasta den, hårt och skoningslöst."

"Jag tänker att jag nu är mer människa än jag var tidigare - att den dikt som inte är ett trovärdigt vittnesmål om våra förhållanden bara är meningslöst mummel."