Kulturrevolutionen

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

1966 inleddes en kampanj för att rensa ut betongarslen och grå byråkrater ifrån den Kinesiska folkrepubliken. För att ge utrymme åt "friska krafter" och "folkets vilja".

I mitten av 1960-talet har Mao's egen och hans fraktions position inom partiet och staten kraftigt försvagats. Mao har under en period sett sig själv reduceras till någon form av symbolisk kungafigur och använder sig av sitt personliga inflytande för att kringgå partiet och tvinga igenom sin egen politik. Det var tidigare framgångsrikt i ”Det stora språnget” men har ändå inte hindrat moderniseringsfraktionen (kulturrevolutionens kapitalist-vägare) från att vinna mark. I kulturrevolutionen uppmanar Mao och Maoisterna till kritik, klasskamp, ifrågasättande och uppror mot byråkrati inom stat och parti. Partiets överhöghet ifrågasätts av dess största namn. En Maoistisk rörelse mot partiet börjar bland studenter och skolelever, partibyråkratin svarar med att också mobilesera studenter och elever. Rörelsen spiller över på arbetsplatserna där den blandas med vardagskrav om boende, lön, anställningstrygghet och makten över det egna arbetet. Mer priviligerade arbetare mobilseras och organiserar sig på partiets sida. Men strejker och organiseringstakten ökar lavinartat, grupper av arbetare federerar sig. I Shanghai, med elva miljoner invånare, bildas Shanhagi-kommunen och arbetarorganisationen tar, tillsammans med tillskyndande Maoister, makten. Paris-kommunens direkta demokrati är krav och mål. Mao, Maoisterna, byråkraterna och Folkets befrielsearmé inser att de har mer gemensamt med varandra än med arbetare i uppror. Mao förklarar att uppror gör man efter jobbet och maoisterna rädda för partiets minskande makt statuerar att den enda kulturrevolutionära styrelseformen är råd med byråkrater, rödgardister och militärer – inga federerade producenter. Militären sätts in mot strejkande och upproriska arbetare. Kulturrevolutionens samhällsomstörtande innehåll krossas, och på detta följer en period av kaos, Mao-dyrkan, våld, stängda universitet, väpnade strider mellan fraktioner av rödgardister (byråkrater mot maoister) och militär repression. 1969 lugnar stämningen ner sig och fram till Maos död 1976 infinner sig någon form av balans mellan moderniseringsivrarna och moaisterna. Maos personkult är enorm och trots tjöt om klasskamp och arbetarstyre är bristen på frihet på arbetsplatserna, liksom avsaknaden av materiella förbättringar, påtaglig.

Clarté ordnade studieresa till kina vid den här tiden (1967) för att ta lärdom av händelserna. Det man såg plockade man hem till Sverige där det användes i den galnaste sektbildningen svensk vänster någonsin drabbats av: rebellrörelsen.

Kulturrevolutionens anti-byråkratiska och aktionshetsande paroller fick stort genomslag i den nya ungdomsvänstern på slutet av 60-talet.