Karteller

Är jämte trusterna den ursprungliga formen för monopolistiska sammanslutningar.

Som föregångsformer till de egentliga kartellerna kan logiskt uppställas såväl de allmänna intresse- eller branschföreningarnas verksamhet som s.k. tysta överenskommelser. Det brukar ibland förnekas att branschföreningarna, där medlemskapet i princip skall vara öppet för alla företag inom en viss verksamhet, skulle ha några konkurrensbegränsande verkningar. Alla branschförbund är emellertid inte öppna, utan vissa av dem tillämpar tvärtom mycket restriktiva principer för intag­ningen av nya medlemmar. Även på andra sätt kan de emmelertid ha konkurrensbegränsande verkningar, såsom även medges i skriften "Konkurrens eller samverkan":

"Indirekt kan de dock medföra sådana verkningar genom att utjämna motsättningarna mellan olika företag. I branchföreningarnas hägn vidtas även ofta olika kurrensbegränsande handlingar, och branschföreningarnas sekretariat fungerar ofta som verkställande och kon­trollerande instanser för vissa konkurrensbegränsande av­tal. Det förekommer också, att 'intresseföreningar, som in­te upptar nya medlemmar, eller som har mycket hårda antagningsregler, själva ingår avta1 med en leverantörs­part om organisationstvång som villkor för förmåns rabattering från dennes sida.'

De s. k. tysta överenskommelserna (eller med den kost­bara engelska termen: 'gentlemens agreement') mellan oli­ka företag kan gälla såväl försäljningsvillkor, priser som marknadsuppdelning eller allmänt åtagande att inte kon­kurrera när det gäller vissa varor. Vad som skiljer dem från kartellavtalen är att de blott har muntlig form. Deras exakta förekomst och omfång är därför svåra att dokumentera.

Kartellerna är monopolistiska, konkurrensbegränsande sammanslutningar av företag, vilka överenskommit om en gemensam politik i vissa avseenden. Syftet är att upp­nå kontroll över marknaden och därmed bättre positioner och ett gynnsammare vinstläge för kartellmedlemmarna. Den ingångna överenskommelsen brukar kodifieras i ett formligt avtal, där också vanligen stadgas påföljd vid brott mot detsamma.

Kartellernakan indelas efter olika grunder. Man kan sålunda skilja mellan horisontella och vertikala kartell­avtal. De horisontella avtalen träffas mellan företagare inom samma produktions- eller distributionsled, exempel­vis mellan fabrikanter inom ett visst produktionsled, mellan grossister eller mellan detaljhandlare. De vertikala avtalen som ofta kombineras med horisontella, träffas mellan parter inom olika led av produktions- och distribu­tionskedjan, exempelvis mellan fabrikanter och grossister eller mellan grossister och detaljhandlare.

Den traditionella indelningen av kartellerna utgår emellertid från arten av den överenskommelse, som ingåtts mellan kartellföretagen. Konditionskartellerna bygger på en överenskommelse om att tillämpa gemensamma försäljningsvillkor, exempelvis ett visst rabattsystem för olika kunder. Priskartellerna innebär att deltagarna över­enskommit om att tillämpa ett på visst sätt fastställt, ge­mensamt pris. Detta gäller för viss tid och ändras genom beslut av kartellens fungerande styrelse eller ombudsman. Produktionskartellerna har byggt ut samverkan mellan företagen ytterligare, så att det för vart och ett fastställts hur mycket det får producera av den vara eller den varu­grupp, som kartellavtalet gäller. Vanligen fastställs en viss kvot för varje företag av en för året överenskommen produktionsvolym. Kvoten kan emellertid också gälla så­som andel av den försäljning, som kartellen gemensamt kan uppnå. Områdeskartellerna fastställer de områden ­landsdel, landskap etc. - inom vilket de deltagande före­tagen har rätt att utbjuda sina varor. Den mest långtgåen­de kartellformen är försäljningskartellerna (tidigare även kallade syndikat), då en gemensam försäljningsorganisa­tion upprattas, som har ensamrätt på all försäljning från, medlemmarna och mellan dem efter vissa regler fördelar lnkommande order.

Ovan nämnda former av kartellavta1 gäller vanligen i horisontelled. I vertikalled är de vanligaste kartell formerna de som bygger på avtal om nyetableringskontroll samt på exklusivavtal och andra diskriminerande avtal. Avtal om nyetableringskontroll har till syfte att reglera tillkomsten av nya företag på en viss marknad. De har främst gällt detaljhandeln men också vissa serviceinrätt­ingar och ingås vanligen mellan leverantörer och den part kontrollen avser. Leveransvägran från leverantörernas sida är det vanliga medlet att göra nyetableringskon­trollen effektiv.

Exlusivavtalen innebär en överenskommelse mellan olika parter, exempelvis branschföreningar i olika pro­duktions- eller distrubutionsled, att endast köpa resp. sälja en viss vara inbördes. Utanför avtalet stående företag utestänges alltså från marknaden eller en del av densamma. Till de diskriminerande avtalen hör också förmånsavtal av ­olika slag, exempelvis där speciella rabatter ges vissa i avtalet deltagande företag.

De olika avtals formerna kombineras i praktiken ofta i de existerande kartellerna. Prisavtal, som kan sägas ligga på botten av de flesta kartellöverenskommelser, förekom­mer särskilt ofta tillsammans med andra bestämmelser.

Inom de olika typerna av karteller är de olika företa­gen fortfarande i vissa avseenden ekonomiskt självstandliga enheter. De gamla ägandeförhållandena kan vara be­stående. Trusterna innebär däremot en verklig samman­slagning av företag.

Utdrag ur Monopol och storfinans - de 15 familjerna av C.H. Hermansson, s.30-34.