Hasse Ericson

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Hasse har det gött på arbetsköparnas bjudresa

Hasse "Hoffa" Ericson (1928-1987) var en av Sveriges mest kända fackpampar. Han lyckades avancera till förbundsordföranden i transportarbetarförbundet och dessutom bli den förste i den ställningen att bli kickad från uppdraget. Anledningen var delvis den infamösa bjudresan till fascistiska Spanien och Svenska arbetsgivarföreningens lyxiga semesteranläggning där. Detta plus en mängd skandaler där bland annat fiffel med resetraktamenten, stora kalas på medlemmarnas bekostnad och annat gött ingick. Men även maktkamp inom förbundet skall förstås tas med i beräkningarna. Efter att han körts ut ur förbundet ägnade han sig att bekämpa löntagarfonderna och urskulda sig. Under sin tid i förbundet var han drivande i att centralisera verksamheten vilket bland annat ledde till bildandet av hamnarbetarförbundet.

De tidiga åren

Hans Ericson var son till transportförmannen Lars Eric Ericson och dennes hustru Elin Ericson, född Sundström. Hans Ericson inledde sin yrkeskarriär vid 15 års ålder som anställd vid bilfirmor i hemstaden Ludvika och senare, från 1950, som taxichaufför. 1951 blev han kassör i Transports avdelning 151, 1958 blev han ombudsman i Dalarna, två år senare befordrades han till förbundsstyrelsen, och 1968 valdes han till ordförande för hela förbundet.

Ericsons första hårda fackliga strider kom när han ville centralisera Transport, som dittills haft många små lokalavdelningar. Stuvare i ett antal norrländska hamnar satte sig på tvären, eftersom de inte ville bli av med sitt självbestämmande och var rädda att i framtida frågor bli utmanövrerade av lastbilschaufförerna, som var fler. Resultatet blev efter en hel del strider att stuvarna uteslöts 1972 och organiserade sig Hamnarbetarförbundet.

Som förbundsordförande under 1970-talet hände det att Ericson vågade ta ut sina medlemmar i strejk i kampen för bättre villkor. Bland annat mobiliserades Internationella Transportarbetarfederationens 6,5 miljoner medlemmar när 20 maskinbefäl på Waxholmsbåtarna strejkade.

Vid mitten av 1970-talet, då svensk fackföreningsrörelse stod på toppen av sitt inflytande, var Ericson något av symbolen för den kraftfulle men egensinnige förbundsordföranden -- termen "fackpamp" hördes även inom de egna leden. Pressen kom så småningom att kalla honom för "Hoffa", efter den amerikanske fackföreningsmannen och gangstern Jimmy Hoffa. Under honom höll sig transport utanför de samordnade förhandlingarna som de andra Lo-förbunden deltog i. Läser man pampens memoarer så får man en tydlig bild av hur Hasse ofta blev polare med motparten och hade "förståelse för deras situation". Samtidigt som han pressade fram en hel del fördelar jämfört med dagens pampar. Han hatade så klart kommunisterna som konkurrerade med honom om makten.

Trots att Hans Ericson var erkänt skicklig vid förhandlingsbordet blev inte löneökningarna för hans fackliga medlemmar så stora som man kunde väntat. Mellan 1967 och 1976 gick transportarbetarnas löner upp med med maximalt 147 procent. Under samma period fick industriarbetare i allmänhet 176 procent i löneökning. Annars så stred Hasse för att införa ackordshets i hela arbetslivet. Var ju viktigt att ligga i framkant i världskonkurrensen. Det skulle löna sig att arbeta hårt. Det gällde även att vara ansvarstagande och inte kräva mer än vad det stackars näringslivet klarade att punga ut med.

Skandalpampen

Hans Ericson hamnade i rejält blåsväder då han nyåret 1975-76 semestrade på Kanarieöarna, trots att LO:s styrelse hade uppmanat till bojkott av det Francostyrda Spanien. Ericson bodde dessutom på Rocas Rojas, en anläggning ägd av Svenska Arbetsgivareföreningen. Skandalen var ett faktum och när bilderna på honom iförd badbyxor, supandes och rökandes cigarr visades i svenska tidningar

När Ericson konfronterades med uppgifterna hävdade han att han rest till Kanarieöarna för att i hemlighet förhandla med spanska fackföreningsmän, men att han inte kunde avslöja vilka eftersom dessa då riskerade att straffas av Francoregimen, som förbjudit fackföreningar. LO dementerade dock Ericsons uppgifter. Skandalen förvärrades när det visade sig att resan, i varje fall till en början, betalats av charterbolaget Scanair som av förståeliga skäl var beroende av goda relationer med Transport.

Hans Ericson uteslöts ur LO:s styrelse, officiellt på grund av att han deltagit i för få möten. Ericsons kommentar var "Skitsnack. Naturligtvis var det Spanien". En intern utredning inom Transport fastslog att Ericson inte gjort något fel i samband med resan till Kanarieöarna, men tre ombudsmän ställde sig kritiska. Ericson ställde då förbundskongressen inför ett ultimatum: att välja mellan honom och ombudsmännen. Hans Ericson gick segrande ur striden och mindre än en månad senare miste ombudsmännen sina jobb.

Fler kontroverser omgav Ericson. Ett tvivelaktigt lån till en lägenhet på Östermalm blev en belastning, liksom utmanande representationsnotor och ett stort 50-årskalas för 200 inbjudna i Spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm på medlemmarnas bekostnad.

1980 tvingades till slut den omstridde fackbasen att lämna sitt jobb. Klockan 03.15 natten till den 29 januari beslöt Transports förbundsstyrelse, efter ett 18 timmar långt sammanträde, att avskeda Ericson med omedelbar verkan. Det var första gången en förbundsordförande inom LO avskedades under löpande mandatperiod[4], och skandalen blev inte mindre av att han fick sällskap av sin andre ordförande Alvar Åslund. Den direkta orsaken till avskedandet var oegentligheter med resetraktamenten. Inrikes tjänsteresor hade redovisats som utrikesresor till skattemyndigheten, och på så sätt gett betydligt mer pengar i traktamente.

Ericson gav sig inte utan strid. Den 2 juli lämnade han in en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt där han krävde Transport på ett skadestånd på två miljoner kronor för bland annat grov kränkning. Han förlorade målet: den 14 maj 1981 slog tingsrätten fast att Transports anklagelser varit väl underbyggda och att uppsägningen gjorts på saklig grund.

Ericson sammanfattade efter avgången 1980 sin karriär i memoarerna Mitt liv med Transport en rejält deffensiv skrift där han försökte rättfärdiga sig. Han sket dessutom sig en annan memoarbok som var riktad mot löntagarfonderna som var i antågande. Facket mot folket hette den. Jävla dålig men lite intressant ibland. Inte tillräckligt för att motivera lästiden dock.