Hanski, Eino: År av längtan

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Hanski,-Eino - ar av langta.gif
Sista delen i Eino Hanskis romanserie om Ryssland och huvudpersonen Masha. Boken tar sin början i Andra världskrigets Leningrad. Masha har hunnit bli 43-år och evakueras tillsammans med barnhemsbarn som hon har hand om från den inringade staden. Tåget träffas och bara Masha överlever. Hon hamnar till sist hos en gammal vän (Vanja från de tidgare böckerna) i Sibirien. Där återfår hon krafterna, jobbar på en liten textilfabrik. Hon möter människor med som suttit fångläger, hon ser "medlöpare" föras till allt mer tätbefolkade fångläger, hon lever mitt i mänsklig förnedring. Masha och hennes arbetskamrater har mat men går böjda. Masha plågas av oro för sonen vid fronten. Hon ömsom ber till gud, ömsom grälar på honom. Tillsist vänder kriget, Leningrad befrias från tyskarna och Masha återvänder hem. Hemmet är sönderbombat, vänner är döda och stadens befolkning lider av sviter efter år av svält. Människorna i boken är ensamma, hunsade och misstänksamma mot allt och alla. Men mitt i all missär finns små glimtar av mänsklighet, mitt i all feghet finns någon som ger bröd till en svältande, vakter som ser åt andra hållet när fångar flyr och människor som finner varandra. Det räcker för att en del ska finna hopp. Boken slutar med freden. Glädje för vissa och fortsatt sorg för andra.

År av längtan är skriven 1993 och är sista delen i romanserien om Masha. Tidigare delar är:


Boken är bra men lider ibland av viljan att återberätta romanserien. Den frispråkiga kritiken av stalinismen och Sovjetkommunismen som förekommer i dialoger i boken känns aningen orealistisk. Alltså inte känslan utan att man vågar artikulera den offentligt. Särskilt när den blandas med scener tunga av misstänksamhet och rädsla. Men vem vet? Hur mycket vågade man säga öppet i 40-talets Sovjetunionen? Och hur mycket vågade någon som ansett sig ha förlorat allt säga?