Fridegård, Jan: Torntuppen

En kort, kanske lite gaggig, andlig roman av Jan Fridegård. Soldaten From dör gammal och sjuk i sitt torp. Men döden är inte slutet utan hans ande svävar upp ovanför kroppen och han kan se sig själv, sin fru, ladugården och stjärnorna. Han har ingen kropp men han kan röra sig, se, känna , höra, gå genom väggar och flyga.

I början är han begränsad, som av ett osynligt gummiband, till området närmast torpet/sin gamla kropp men ju längre tiden går desto längre kan han röra sig. Han rör sig först i socknen men ger sig snart iväg på långresa. Han ser krig och elände, möter en del andra själar, lyssnar till människors tankar och funderer en del om det här med gud och efterlivet. Det visar sig att om man bettet sig väl i livet, inte bara tänkt på sin egen vinning, får man större område att röra sig på. En gammal sockenpamp har i 50år varit bunden till sin begravda kropp och en affärsman i stan kommer inte heller långt. Men tiden läker alla sår, och så småningom kan även de röra sig mot nya mål. Vart resan bär av vet man inte, om det är utslocknande eller ett paradisiskt liv, men om att det känns bra vittnar den gamle soldaten.

Efter bokens utgivning hade visst många sökare hört av sig till författaren med frågor och tankar om efterlivet. Det kalla vetenskapliga slutet och intet lockade inte och i Fridegårds berättelse såg man kanske en mild lösning bortom de dömande religionerna.