Attentatet mot Norrskensflamman

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
De rykande ruinerna efter attentatet
Attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflammans redaktion i luleå skedde 1940 den 3:e mars. Fem människor dog, varav två barn, och ytterligare fem skadades i ett av de värre politiska attentatet i Sveriges moderna historia.

Andra världskriget var i full gång. Tyskland verkade vid den här tiden oövervinnliga, Sovjetunionen och USA hade ännu inte blandats in direkt i kriget med Tyskland. Det var ännu över en månad till invasionen av Danmark och Norge, en händelse som fick en del svenska fascister att ifrågasätta nazistregimen i Tyskland. Stödet till Hitler bör av flera anledningar ha varit på sin topp just den här vintern.

Hetsen mot kommunister tilltog under vintern på grund av Sovjetunionens krig i Finland, svenska kommunister stödde Stalin precis som de svenska fascisterna stödde Hitler. (Detta var dessutom tiden när Molotov-Ribbentroppakten existerade. Kommunisterna stödde alltså en ett Sovjet som polade med Hitler och samtidigt angrep ett grannland.)

Attentatet

Norrskensflammanatt.gif
Attentatet planerades på en annan tidningsredaktion, borgerliga Norrbottens-Kuriren. Redaktör Hedenström på NK, stadsfiskal Ebbe Hallberg, kapten Uno Svanbom, fänrikarna Borgström, Krendel och Nordström och menige Palmqvist greps senare för delaktighet i dådet.[1]

Någon gång på småtimmarna bröt man sig in i Norrskensflammans tryckeri i samma hus som redaktionen och apterade en trotylladdning i en tryckpress.

Explosionen orsakade en våldsam brand. 03:17 fick brandkåren larmet. Några personer kunde rädda sig ut, men fem omkom i lågorna. Byggnaden totalförstördes.

De döda var Svea Granberg, hennes tolvårige son Torgny, Norrskensflammans ekonomichef Artur Hellberg, hans fru Alice och deras åttaåriga dotter Maj.

Svea Granbergs man Valdemar satt vid tiden för dådet i koncentrationslägret Storsien, ett så kallat arbetskompani där inkallade kommunister krigsplacerats – utan vapen och utan att på något vis bidra till mobiliseringen. Gunnar Kieri och Ivar Sandström berättar i sin bok 1 Arbetskompaniet Storsien om hur kommendanten sagt till Valdemar Granberg att det inte var någon stor olycka att Norrskensflamman brunnit ner – innan han gav honom budet att hans fru och barn dött.

Den ende som fick permission beviljad för att delta i begravningarna var Valdemar Granberg – tre andra kommunister gick ändå. Som straff fick de order att gräva en grop, två meter bred, två meter lång och minst en och en halv meter bred. Vad den skulle användas till skulle de få reda på när de var klara. Den typen av obehagliga psykningar var vanliga på Storsien.

Det gick rykten om att även kommendanten på Storsien hade varit inblandad i attentatet, men han ställdes aldrig inför rätta. Redaktör Hedenström, stadsfiskal Hallberg och militärerna som blev det åtalades aldrig för morden, utan bara för skadegörelse. Så låg det uppenbarligen till med rättsväsendet i Sverige vintern 1940, att man kunde mörda kommunister och till och med deras barn utan att behöva stå till svars för det.

Efterspel

Hovrätten dömde till slut Hedenström och Hallberg till de hårdaste straffen, sju års straffarbete var. Det var ingen semester, man brukar jämföra med dubbelt så långa vanliga fängelsestraff, och Hallberg dog på Långholmen. Men Hedenström och militärerna som fått lägre straff benådades allihop av samlingsregeringen 1944.

Ett år innan andra världskrigets slut, efter Stalingrad, när det var en tidsfråga innan Tyskland var besegrat, benådar alltså Per Albin Hanssons regering en bunt högerterrorister. Per Albin, som tidigare godkänt nazisten generalmajor Archibald Douglas (aktiv i Svenska brigaden under det finska klasskriget) plan för koncentrationsläger i arméns regi, spottade nu Valdemar Granberg och de övriga anhöriga till attentatets offer rätt i ansiktet.

Den här generalmajoren hade dessutom bara några veckor innan attentatet på eget bevåg som militärområdesbefälhavare försökt stänga ner norrskensflamman. Det skulle ske genom att militären rekvirerade Flam­mans tryckeri för att trycka militärt propagandamaterial. Den planen var dock lite väl magstark för regeringen som satte stopp för planerna. Enligt många så var Douglas, med sina täta band till alla inblandade, den ytterst ansvarige för attentatet.

Det låg i tiden

Attentatet mot Norrskensflamman planerades och genomfördes av nazister, men föregicks av en presskampanj mot tidningen där även socialdemokratiska tidningar hade en framträdande roll. Så skriver exempelvis signaturen H K-n i Norrländska Socialdemokraten 13 januari 1940:

Kommunistpressen måste utrotas fullständigt! … Allt måste göras för att oskadliggöra kommunisterna. De äro icke människor i vanlig bemärkelse.

8 januari 1940 stiftas en tvångslag som ger rätt till transportförbud, beslag, husrannsakan och kroppsrannsakan, och dessutom kvarhållande av misstänkt i 30 dagar.

10 februari används lagen i en razzia mot tusentals kommunisters hem och mot partilokaler i hela landet, utan att särskilt mycket konkret kommer ut av det.

Det är med bakgrund av de händelserna man måste se attentatet. Det var inte en isolerad aktion, de som genomförde det var förvisso fascister, men knappast ”extremister” i det rådande klimatet. Precis som kapten Mesterton och hans officerskadetter som genomförde massakern i Lunde 14 maj 1931, då fem människor dödades, agerade Hallberg, Hedenström, kapten Svanbom och de andra terroristerna med kraftig uppbackning från etablissemanget.

Massakern i Lunde säkrade socialdemokraternas valseger 1932 och banade väg för Saltsjöbadsavtalet och samförståndsandan – samma anda som låg till grund för både razziorna 1940 och benådandet av åttaåriga Alice Hellbergs och tolvårige Torgny Granbergs mördare.

Per Albin Hansson gick till historien som landsfadern som höll Sverige utanför andra världskriget – bland annat genom malm och kullager till Tyskland, transitering av tyska trupper med tåg och fartyg och en minst sagt bister attityd till judiska flyktingar. Hur hans politik mot landets kommunister passar in här har inte utretts speciellt, säkert är att Berlin knappast blev ledsna över vare sig läger, razzior eller tonläget i den socialdemokratiska pressen.

Archibald Douglas hann efter kriget bli arméchef innan han pensionerade sig. Till skillnad från i vissa andra länder skedde nämligen ingen som helst avnazifiering av armén i Sverige.

Noter och källor

Hela klabbet är snattat och omarbetat från andrea doria. Finns också en lite utförligare artikel på wikipedia.

  1. Den kommitté som planlade och utförde terrordådet mot Norrskensflamman fick pengar från bland andra Skansenchefen Andreas Lindblom och ordföranden i folkpartiets Stockholmsavdelning Paul Wretlind