Alakoski, Susanna: Svinalängorna
Leena berättar om sin barndom, från 6-årsåldern till högstadiet, i Ystad. Boken börjar med att Leenas familj flyttar in i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i småstaden Ystad. De nybyggda husen är allmänt kända som Svinalängorna, där fattiga, ensamstående och invandrare placeras av kommunens bostadskontor. För Leenas familj är den skinande nya lägenheten en drömmarnas uppfyllelse – med balkong, innetoalett och parkett. Med tiden går drömmen i kras, familjens liv blir tuffare. Föräldrarna super mer och oftare, pappan misshandlar mamman och kylskåpet står tomt.
Leena observerar och tjuvlyssnar på mammas samtal med väninnan och på kompisarnas föräldrar. Så tecknas också en bild av vuxenvärlden. Om att stå med svansen mellan benen när man pratar med förmannen, om meningslöshet, om att ta skit fast man vet att man inte borde och om tappad självkänsla.
När svårigheterna tränger sig på flyr föräldrarna, först farsan och sen morsan, till alkoholen och våldet. Bokens början innehåller frisk avsky för överhet, gubbar och herrar. Mamman läser och diskuterar. Men ur isoleringen och brist på möjligheter växer missären. Vi kan inte skrika på chefen så vi skriker på varandra, och slår sönder varandra. Mera sprit, "det är för lite sport på tv" och "håll käft kärringjävel".
Men där finns också gemenskap, mellan Leena och hennes kamrater och tidvis mellan mamman och hennes vänner. Svinalängorna är lite av Moa Martinsons Mor gifter sig ett liv senare. Mias mor läste Brand och diskuterade strejk och revolution, Leena befinner sig i ensamhetens välfärds-Sverige.
