Westman, Lars & Ewert, Lena: Kamrater, motståndaren är välorganiserad

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Westman-kamrater.gif
Kamrater, motståndaren är välorganiserad är en film om den vilda strejken i LKAB´s gruvor av Lars Westman och Lena Ewert. Den inleds av en snabbgenomgång av det moderna svenska samhällets framväxt. Med strejker, sosseri och lite annat gott. Filmen följer sedan turerna i strejkkommittén där en kamp mellan de som vill fortsätta strejken och de som vill få tillbaks arbetarna. Hur sossarna och partikommunisterna intrigerar för att få till en återgång och hur de andra låter det ske. Det är dessutom intressant att se hur hela fackföreningsapparaten, SAP, säkerhetstjänsten och svenskt näringsliv mobiliserar gemensamt mot de strejkande.

Lars hade precis (1969) fått kicken från SVT efter en rulle om arbetarna på LM Ericsson och Lena hade även hon fått kicken från sitt jobb, på svenska filminstitutets filmskola, för en film som ansågs för "röd". Lena var vid den här tiden Marxist-leninist och rörde sig i de kretsar som skulle bilda MLK. Strejken hade hållit på i nära två veckor när de båda la sina sista pengar på en liten citroën med papptak, bensin och råfilm. Efter en plågsam kall resa så kom de på plats dagen innan nyårsafton. Lena hade också i uppdrag att skriva en artikel för den gamla kommunisttidningen stormklockan. Lasse o Lena stödde strejken och de som var för den i kommittén. Bodde hemma hos den partilöse Harry Isaksson. De fick en massa fiender bland alla de som ville få ett slut på strejken.

De började filma på ett strejkmöte. Skillnaden mellan dem och alla de andra pressgamarna var att de filmade allt. Inte bara en liten snutt när de ställde dumma frågor till de strejkande. De fick förtroende bland många av de strejkande och framför allt hos de i strejkkommittén. När de frågade så fick de exklusivt tillgång till alla möten och sammanträden som hade med strejken att göra. Möten som i flera fall vaktades av strejkvakter mot journalister (och även strejkande arbetare (!)). De filmade allt de kunde filma under hela strejken men även en tid efteråt. Och kom överens om att de skulle klippa filmen tillsammans med arbetarna.

Efter varje dags filmande så tog två man ur strejkkommittén (en prostrejk o en antistrejk) rullarna med sig ner till ett bankfack där de låstes in. Filmen skulle göras först efter strejken.

De fick en unik inblick i hur strejken underminerades och slogs sönder genom intriger och eftergivenhet i strejkkommittén. Genom sossarnas, vpk´s och fackpamparnas manövrerande för att få folk tillbaks i arbete och radikalernas tro på enhetsfront i alla lägen. Hur de istället för att berätta för arbetskamraterna vad som hände i strejkkommittén visade upp en enad front utåt. Och då arbetarnas passivitet och överlåtande av handlingen till en handfull representanter. Dokumentären har fokus på just strejkledarna och turerna runt dessa. De andra strejkande arbetarna tjötas det inte särskilt mycket med. Men är man leninister så är ju fokus på ledningen.

I efterhand visade sig att de filmade flera SÄPO/IB-agenter, i och utanför strejkkommittén (tex Bruno Poromaa). De viste inte om IB´s existens vid den här tiden. Strejkkommitténs möten var buggade. De märkte det eftersom det blev rundgång i deras egen mick. I en ventilationstrumma hittades också en mick. Även telefonen var buggad. Nere i stockholm sattt 4 sociologforskare och transkriberade allt som sas o skcikade sedan materialet till SÄPO, sossar, Palme mfl.

Hyrde en nedlagd damfrisering på plats där filmen klipptes. Några gruvarbetare sjukskriver sig för att kunna vara med vid klippningen. När de skulle plocka ut banden så vart de enligt Lars förföljda av en bil med SÄPO-folk som de lyckades skaka av sig. Två kopior gjordes och fördes till säkert förvar. De stannade i ett helt år och klippte filmen tillsammans med strejkkommittén. Projektet finansierades genom ett lån med strejkkassan som borgen.

I en passage får man se hur en SR-journalist låter den strejkfientlige Rantatalo får tala sig varm för sin linje medan Elof Luspa som är av motsatt åsikt får prata för en avstängd bandspelare. Man ser tydligt hur journalisten stänger av den när det är Luspas tur. Den scenen klipps bort när SVT fem år senare visar filmen.

Senare skulle Lars Westman ta sina erfarenheter från gruvstrejken till den stora skogsarbetarstrejken. Där åkte han runt och filmade på olika platser och förde runt materialet mellan de strejkande. Upprättade en kommunikation mellan arbetare.

När rullen skulle gå upp på biograferna så motarbetades den konstant av de som köpt in den, dvs Folkets hus-biografer. Lars säger att de köpte in filmen bara för att sänka den. Under själva visningarna så sket man i att centrera projektorn så att filmen visade halvägs ute på väggen eller så att de finska undertexterna föll bort osv. Innan den skulle visas på en ort så sket de i att affischera eller påa den övh. Lasse och Lena fick själva åka runt och klistra affischer och köpa annonser. Tidningarna såg dessutom till att ändra titeln i annonserna. Filmen kallades nästan aldrig vid sitt rätta namn trots att de betalt för annonsutrymmet. Utanför biograferna hade sossarna, facket, VPK och r:arna sina aktivister på plats för att övertala folk från att se den.

Lena gifte sig med en gruvarbetare och försökte själv få jobb i gruvan men blev nekad trots att hon utbildade sig till svetsare och annat som de behövde.

Lars Westman återvände 1999 för att göra en uppföljare som fick namnet 30 år har gått kamrat. De båda finns samlade tillsammans med en 45 min intervju med Lasse om filmernas tillblivelse. Samlingen kallas Gruvboxen.

---

Ladda.gif - Kamrater, motståndaren är välorganiserad som Torrent