Skillnad mellan versioner av "Westman, Lars & Ewert, Lena: Kamrater, motståndaren är välorganiserad"
Koltrast (Diskussion | bidrag) |
Koltrast (Diskussion | bidrag) |
||
| Rad 13: | Rad 13: | ||
När strejken var över stannade de i ett helt år och klippte filmen tillsammans med strejkkommittén. De hyrde de en nedlagd damfrisering på plats där filmen klipptes. Några gruvarbetare sjukskriver sig för att kunna vara med vid klippningen. När de skulle plocka ut banden från bankfacken så var det enligt Lars förföljda av en bil med SÄPO-folk som de lyckades skaka av sig. Två kopior gjordes och fördes till säkert förvar. Projektet finansierades genom ett lån med strejkkassan som borgen. | När strejken var över stannade de i ett helt år och klippte filmen tillsammans med strejkkommittén. De hyrde de en nedlagd damfrisering på plats där filmen klipptes. Några gruvarbetare sjukskriver sig för att kunna vara med vid klippningen. När de skulle plocka ut banden från bankfacken så var det enligt Lars förföljda av en bil med SÄPO-folk som de lyckades skaka av sig. Två kopior gjordes och fördes till säkert förvar. Projektet finansierades genom ett lån med strejkkassan som borgen. | ||
| − | + | När rullen skulle gå upp på biograferna så motarbetades den konstant av de som köpt in den, det vill säga Folkets hus-biografer. Lars har senare sagt i en intervju att de köpte in filmen enbart för att kunna sänka den. Bland annat så sket man i att centrera projektorn under visningar så att filmen visade halvägs ute på väggen eller så att de finska undertexterna föll bort. Innan den skulle visas på en ort struntade man i att affischera för filmen eller att påa den överhuvud taget. Istället fick Lasse och Lena själva åka runt och klistra affischer och köpa annonser i lokala tidningar. Men flera tidningar såg dessutom till att ändra titeln i annonserna. Filmen kallades nästan aldrig vid sitt rätta namn trots att de betalt för annonsutrymmet. Och utanför biograferna var det inte ovanligt att sossarna, facket, VPK eller [[KPML(r)|r:arna]] hade folk på plats för att övertala biobesökare från att se den. Motståndaren är välorganiserad, ända in i biograferna. | |
| − | När rullen skulle gå upp på biograferna så motarbetades den konstant av de som köpt in den, det vill säga Folkets hus-biografer. Lars har senare sagt i en intervju att de köpte in filmen enbart för att kunna sänka den. Bland annat så sket man i att centrera projektorn under visningar så att filmen visade halvägs ute på väggen eller så att de finska undertexterna föll bort. Innan den skulle visas på en ort struntade man i att affischera för filmen eller att påa den överhuvud taget. Istället fick Lasse och Lena själva åka runt och klistra affischer och köpa annonser i lokala tidningar. Men flera tidningar såg dessutom till att ändra titeln i annonserna. Filmen kallades nästan aldrig vid sitt rätta namn trots att de betalt för annonsutrymmet. | + | |
Versionen från 17 oktober 2018 kl. 17.44
Lars hade precis (1969) fått kicken från SVT efter en rulle om arbetarna på LM Ericsson och Lena hade även hon fått kicken från sitt jobb, på svenska filminstitutets filmskola, för en film som ansågs för "röd". Lena var vid den här tiden Marxist-leninist och rörde sig i de kretsar som skulle bilda MLK. Strejken hade hållit på i nära två veckor när de båda la sina sista pengar på en liten citroën med papptak, bensin och råfilm. Efter en plågsam kall resa så kom de på plats dagen innan nyårsafton. Lena hade också i uppdrag att skriva en artikel för den gamla kommunisttidningen Stormklockan. Lasse och Lena kom fort att börja sympatisera med de strejkande arbetarna och stödde de som var för fortsatt strejk i strejkkommittén.
De började filma på ett strejkmöte. Skillnaden mellan dem och alla de andra pressgamarna var att de filmade allt. Inte bara en liten snutt när de ställde dumma frågor till de strejkande. I en passage får man se hur en SR-journalist låter den strejkfientlige Ture Rantatalo får tala sig varm för sin linje medan Elof Luspa som är av motsatt åsikt får prata för en avstängd bandspelare. Man ser tydligt hur journalisten stänger av den när det är Luspas tur. Den scenen klipps bort när SVT fem år senare visar filmen. De fick förtroende bland många av de strejkande och framför allt hos de i strejkkommittén. När de frågade så fick de exklusivt tillgång till alla möten och sammanträden som hade med strejken att göra. Möten som i flera fall vaktades av strejkvakter mot journalister (och även strejkande arbetare (!)). Under inspelningen av filmen bodde hemma hos den partilöse Harry Isaksson. Men de fick också fiender bland alla de som ville få ett slut på strejken. De filmade allt de kunde filma under hela strejken men även en tid efteråt. En av anledningarna till att de gavs denna unika inblick var att de kom överens om att de skulle klippa filmen tillsammans med arbetarna.
De fick en unik inblick i hur strejken underminerades och slogs sönder genom intriger och eftergivenhet i strejkkommittén. Genom sossarnas, VPK´s och fackpamparnas manövrerande för att få folk tillbaks i arbete och radikalernas tro på enhetsfront i alla lägen. Hur de istället för att berätta för arbetskamraterna vad som hände i strejkkommittén visade upp en enad front utåt. Och då arbetarnas passivitet och överlåtande av handlingen till en handfull representanter. Dokumentären har fokus på just strejkledarna och turerna runt dessa. De andra strejkande arbetarna tjötas det inte särskilt mycket med. Men är man leninister så är ju fokus på ledningen.
I efterhand visade sig att de filmade flera SÄPO/IB-agenter, i och utanför strejkkommittén (till exempel Bruno Poromaa). De visste inte om IB´s existens vid den här tiden. Man upptäckte också att strejkkommitténs möten var buggade. Buggningen upptäcktes eftersom det uppstod rundgång i mikrofonen när man skulle spela in, när man undersökte rummet hittade man källan till rundgången i en ventilationstrumma. En utplacerad mikrofon från SÄPO. Även telefonen var buggad. Nere i Stockholm satt fyra sociologforskare och transkriberade allt som sades och skickade sedan materialet till SÄPO, sossar, Palme med flera.
När strejken var över stannade de i ett helt år och klippte filmen tillsammans med strejkkommittén. De hyrde de en nedlagd damfrisering på plats där filmen klipptes. Några gruvarbetare sjukskriver sig för att kunna vara med vid klippningen. När de skulle plocka ut banden från bankfacken så var det enligt Lars förföljda av en bil med SÄPO-folk som de lyckades skaka av sig. Två kopior gjordes och fördes till säkert förvar. Projektet finansierades genom ett lån med strejkkassan som borgen.
När rullen skulle gå upp på biograferna så motarbetades den konstant av de som köpt in den, det vill säga Folkets hus-biografer. Lars har senare sagt i en intervju att de köpte in filmen enbart för att kunna sänka den. Bland annat så sket man i att centrera projektorn under visningar så att filmen visade halvägs ute på väggen eller så att de finska undertexterna föll bort. Innan den skulle visas på en ort struntade man i att affischera för filmen eller att påa den överhuvud taget. Istället fick Lasse och Lena själva åka runt och klistra affischer och köpa annonser i lokala tidningar. Men flera tidningar såg dessutom till att ändra titeln i annonserna. Filmen kallades nästan aldrig vid sitt rätta namn trots att de betalt för annonsutrymmet. Och utanför biograferna var det inte ovanligt att sossarna, facket, VPK eller r:arna hade folk på plats för att övertala biobesökare från att se den. Motståndaren är välorganiserad, ända in i biograferna.
Efterspel
Efter strejken gifte sig Lena med en gruvarbetare och försökte få jobb i gruvan. Hon utbildade sig bland annat till svetsare men blev nekad anställning i gruvan. Hon hade gjort sig ovän med de stora.
Lars Westman tog sina erfarenheter från gruvstrejken till den stora skogsarbetarstrejken. Där åkte han runt och filmade på olika platser och förde runt materialet mellan de strejkande. Upprättade en kommunikation mellan arbetare. Han återvände till Malmfälten 1999 för att göra en uppföljare som fick namnet 30 år har gått kamrat. De båda dokumentärerna finns samlade i en DVD-box, tillsammans med en 45 min intervju med Lasse om filmernas tillblivelse. Samlingen kallas Gruvboxen.
---
