Som vaktmästare sällar du dig till en ansenlig skara myglare: ”Ground keeper Willy”, den försupne och stundtals osympatiskt lojala vaktmästaren i The Simpsons, den sadistiske ”Janitor” i Scrubs som går stenhårt efter ordspråket ”you find, you keep” och ”Super”, den animerade argsinte slackern på ZTV. Lägg där till din vaktmästare ifrån skoltiden som antagligen inte heller gjorde för mycket eller din hyresrättsvaktmästare som ibland kan skymta förbi i trappen. Gemensamt för alla är att de myglar. Att vara vaktmästare är nästan synonymt med att mygla, åtminstone med tiden och att mygla till sig diverse prylar (som hittegods eller prylar ifrån eventuella varulager). Vaktmästare går i första ledet när det gäller den illegala reformismen. Och nu var det min tur att mygla, på ett kommunalt äldreboende dessutom.
Jag började så smått som semestervikarie sommaren 2004. Efter att ha fått ”gå brevid” under två arbetsdagar fick jag jobba under en månad. Arbetsuppgifterna kändes till en början ganska oöverskådliga och röriga men framför allt många. I ena stunden ska man köra och hämta mediciner på apoteket och i andra ska soporna tömmas och mat hämtas i ett storkök. Och alla arbetsuppgifter skall utföras mellan 08.00 och 12.00. Första veckan var stressig och jag fick verkligen slita under mina fyra timmar. Och lönen var ju inte någon speciell upplevelse, att få 88,23 kr i timmen resulterade i samma summa som socialen var tvungen att betala varje månad.
Under andra veckan började jag inse vilka arbetsuppgifter som jag kunde skjuta framför mig, eller rentav helt skita i. Jag hittade dessutom tid att fylla väskan med godsaker från matförrådet när veckan var slut. Semesterperioden tog slut och jag käkade kommunalt betald kaviar (dock på tub) i stort sett varje dag under sommaren.
När jag efter årsskiftet blev erbjuden att jobba i två veckor i januari behövde jag inte tänka två gånger. Matförrådet lockade. Men fortfarande samma skitlön och inte mer än fyra timmar betalt om dagen. Efter att ha fått förlängt ytterligare två veckor började jag ställa krav. För det första vill jag inte ha förlängt två veckor i taget, och för det andra ville jag ha fler timmar. Men just att få förlängt med längre tid kändes mest akut och så fick det bli. (Personen som hade tjänsten innan mig hade visst gått i pension och det fanns helt plötsligt ingen som visste riktigt vilka arbetsuppgifter jag hade.) Jag snackade med det lokala fackombudet om facket hade möjlighet att hjälpa mig med förlängningen, men fick inte helt oväntat veta att facket inte kunde hjälpa mig. Så jag fick helt enkelt lov att vänta tills chefen i all hast frågade om (eller snarare berättade för mig att) jag skulle jobba de två kommande veckorna. Jag förklarade att jag ville ha förlängt i minst en månad i taget. Det var överraskande nog inga problem, valet stod väl mellan att ha mig där i en månad i taget eller ingen alls.
Nu kunde jag börja planera lite mer än raider mot matförrådet. Jag satt upp lite kortsiktiga målsättningar, först och främst ville jag spendera så lite tid på själva arbetsplatsen/enheten som möjligt, för det andra ville jag använda min arbetstid till annat än arbetsuppgifterna och för det tredje ville jag ha fler timmar.
Den första målsättningen var lätt. Genom att mina arbetsuppgifter endast utgick från arbetsplatsen/enheten och att det inte var ett tvång att jag befann mig på arbetsplasten tidigarelade jag helt enkelt själva starten från enheten. Tio-tolv minuter om dagen i en vecka tidigarelade jag avfärden och vips: Anton lämnar enheten en timme tidigare än han behöver för att hinna utföra sina arbetsuppgifter. Som en extra bonus äntrar enhetschefen golvet först klockan nio, just det klockslag jag lämnar stället. Det betydde ju självklart att jag fortsatte med vanan att käka frukost första timmen på arbetsdagen. Men vad gör man då med en timmes frihet på morgonen? Tja, shoppa? Kanske dra hem och kolla TV, svara på mail eller slösurfa. Kanske skriva en arbetsplatsrapport. Den här timmen dedikerade jag själv dels till ovan nämnda, men även till att göra lite extra grejor som kanske inte är så jättespännande. Vardagsprylar som att betala räkningar, gå på dass, handla mat. Helt enkelt integrera vardagstråkigheterna i arbetspasset.
Den andra målsättningen var med andra ord på god väg att lyckas. Men helt plötsligt var den nyvunna timman hotad. En annan enhetschef hade upptäckt att det fanns en ny vaktmästare (ny och ny, jag hade lyckats hämta och lämna dennes post under en månad vid det här laget) som förmodligen inte hade något emot lite fler arbetsuppgifter. Jag blev genast ombedd att göra både det ena och det andra. När jag kom till jobbet en morgon så hade människan redan ringt två gånger efter mig. Jag skulle minsann köra en av deras bilar på service. Och till den ”billiga verkstaden”. När den ”billiga verkstaden” berättade att detta bara kunde åtgärdas av en auktoriserad verkstad (eller som enhetschefen förklarat för mig, en ”dyr verkstad”) såg jag min chans. Jag körde bilen till den svindyra Fordverkstaden och dumpade av bilen och passade på att plocka upp en hyrbil av årsmodell nyare. Enhetschefen lyckades stamma fram ett ”du bad väl om kostnadsförslag?”. Det var sista gången den chefen ringde efter mig och min timme var åter min.
Den tredje målsättningen, fler timmar, var det lite svårare med. Jag hade fått tips av andra kommunalanställda att fuska lite med timlistan. Men jag kände till folk som blivit påkomna och det hade jag ingen större lust med. Så när jag fick höra en av arbetskamraterna förvånat berätta att chefen minsann hade kollat hennes timlista och upptäckt att hon inte strukit den helg hon var sjuk blev det uppenbart. Här fuskades det och inte lite heller. Om folk rent av räknade med att en helg extra skulle funka så skulle inte ett par timmar på min timlista väcka någon större uppmärksamhet. Det verkade dessutom inte så märkvärdigt att bli påkommen. Så jag provade, två timmar extra i veckan gav i vart fall ett par hundra extra i månaden. Men absolut inte nog, så när det var dags att förlänga en månad till så förklarade jag att jag nog allt behövde en timme till om dagen för att hinna utföra alla arbetsuppgifter. Återigen hade inte chefen inte så många val utan gav mig en timme till om dagen men med ytterligare en arbetsuppgift, trappstädning.
Ett genomgående problem på alla arbetsplaster är medlöparna. Alla arbetsplaster jag känner till har medlöpare. Folk som fungerar som chefens högra hand, chefens vakande öga eller helt enkelt chefens hantlangare. En hantlangare som utan en tanke på arbetarkollektivet berättar om folk kommer sent på morgonen, lämnar jobb med lite prylar i väskan eller fäller kommentarer som ”du fuskar väl inte med timlistan” med en allt annat än skämtsam ton i rösten. Nu råkade det, kanske inte helt överraskande, vara som så att en av medlöparna var samma person som innehar rollen som fackombud och tillika är aktiv sosse. Kanske inte heller så överraskande att en av de andra medlöparna var aktiv SSU:are och dessutom son till den först nämnda medlöparen.
Jag försökte hitta andra sätt att använda min tid på själva enheten. Att ge mig själv löneökning i form av att betala mina annonskostnader från blocket med jobbtelefonen, att köra privat (både mina egna och mina arbetskamraters) ärenden med jobbilen och sno allt jag kom över. Men samtidigt lägga tid på att dels underminera chefens auktoritet (helt enkelt genom att snacka skit om denne när det gavs tillfälle), något jag inte var ensam om att göra, men också hela tiden påpekade det ”normala” i att sno när andra plockade på sig prylar.
Idag verkar det som att tjänsten kommer att finnas tills över sommaren. Sen ska den ersättas med en tjänst som ska fungera som kombinerad vaktmästare/städare. Jag är med stor sannolikhet inte aktuell för tjänsten, men ”är självklart välkommen att söka den”, som chefen uttryckte det. Troligen ska jag under sommaren dessutom hjälpa till att effektivisera bort mig själv. Med andra ord har jag inte något att förlora och ska lägga in en ny växel för att ta tillbaka mer tid, sno mer prylar och hitta nya sätt att göra arbetstiden till min tid.
Tidigare publicerad i tidningen Kolla! #2 - 2005
