Upproret i Albanien 1997
Det började med att några tusentals människor i hamnstaden Vlora protesterade mot de kollapsade pyramidspelen, där mer än en tredjedel av Albaniens folk förlorat sina livs besparingar, medan ett fåtal i "pyramidens topp", blivit ännu rikare än de var tidigare. Protesterna blev allt större och vid flera demonstrationer förekom våldsamma slagsmål/strider med polis, som försökte stoppa upproret. Upproret spreds till hela södra Albanien och folkets vilja var stenhård, med vapen i händerna tog arbetare, studenter och bönder över makten i stora delar av södern, de inrättade kommittéer för att ta hand om militära och civila beslut lokalt. Omvärlden oroades, liksom president Sali Berisha, undantagstillstånd utlystes och regeringstrupperna fick rätt att skjuta beväpnade civila utan förvarning. Men stora delar av armén gick över till folkets sida och kanske är detta en av förklaringarna till att "rebellerna" hade så stor framgång.
Man måste fråga sig om det som nyligen skett i Albanien verkligen var en början på en social revolution eller bara en missnöjesyttring. Det är svårt att få tag på riktigt säkra uppgifter, endast tiden kommer att visa vad som egentligen skett, men utvecklingen liknade till en början på alla sätt en klassisk revolution. Trots detta så fanns det ingen ideologisk diskussion eller mentala förberedelser innan utbrottet, det ser ut som om revolten helt enkelt bröt ut av folkets "instinkt" eller spontana känsla av att "nu är det nog!". Frågan är då; vad vill egentligen Albaniens folk ska hända nu, och kommer de att lyckas?
Innehåll
Bakgrund
Albanien styrdes mellan mitten på 1940-talet och fram till 1990 av den stalinistiska diktatorn Enver Hoxha, och under den tiden höll först landet på att bli en del av Titos Jugoslavien, men efter Titos och Stalins brytning, valde istället Hoxha att liera sig med Sovjetunionen, men i början av 1960-talet hade Sovjet förlorat sin stalinistiska prägel så mycket(?) att Hoxha bröt med dem och efter förhandlingar istället fick ekonomisk hjälp av Kina. För hjälp behövde man, Albanien var förutom ovan nämnda kontakter fullständigt isolerat från omvärlden och man saknade nästan alla nödvändiga råvaror för självförsörjning, vilket gjorde iden om "socialism i ett land" ännu mer absurd än den redan var! Sedermera bröts dock även kontakten med Kina och situationen blev tillslut ohållbar; Partiet reformerades till Socialistpartiet, men i de fria val som hölls -92 vann det konservativa Demokratiska Partiet (DP), vilka dock inte gör skäl för sitt namn. Samma år, 1992, stiftades, på inrådan av IMF (International Monetary Fund - ett FN-organ), lagar som avreglerade bankerna fullständigt, vem som helst fick i princip starta bank, på vilka villkor som helst.
Pyramidspel
Detta ledde till att ett fåtal rika svin startade vad som blivit känt som pyramidspel, en slags banker som utlovade räntor på mellan 100 och 170% i månaden till de som satsade allt de ägde i dessa "spel". De i pyramidens bas, Europas fattigaste folk, betalade sina livs besparingar för att de i pyramidens topp, utländska och albanska kapitalister samt bland annat Demokratiska Partiets Valkampanj, skulle bli rikare.
Man kan ju naturligtvis ifrågasätta hur en tredjedel av ett lands folk är funtade, som satsar allt de äger och har i dessa vansinnesfonder men samtidigt måste vi komma ihåg att det är betydligt fler än en tredjedel av albanerna som aldrig levt under andra förhållanden än Enver Hoxhas slutna stalinistvärld och att de var fattiga, de var desperata och de erbjöds en utväg. Jämför gärna med Sverige där ett helt folk under årtionde efter årtionde röstat på sossarna, därför att de erbjöd vad vi(?) trodde var en utväg ur kapitalismen. En annan fråga är vilket IQ det expertråd på IMF har, som trodde att detta "uppsving för marknadsekonomin (kapitalismen)" skulle bli Albaniens räddning.
Protestvåg
När flera av Pyramidspelen kraschade i slutet på förra året insåg investerarna (=folket) att de blivit grundlurade, och missnöjet exploderade till handlingskraft och hat. I mitten av januari i år bröt demonstrationer ut i hamnstaden Vlora, protestvågen spred sig sedan snabbt till stora delar av södra Albanien och till en början såg det ut som om det var oppositionspartierna, med Socialistpartiet (före detta stalinister, numera reformister) i spetsen, som ledde protesterna; det var de som formulerade de första kraven på nyval och en expertregering, det var över huvud taget deras röster som hördes mest, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den frånvaro av organisering som verkar ha varit i början av händelserna.
Demonstrationerna blev allt större och våldsammare, strider med polis, attacker mot polishus och regeringsbyggnader var ett mönster som alltfler städer visade upp. Som exempel kan nämnas att det den 6e februari samlades cirka 30.000 upproriska människor i Vlora som har cirka 60.000 invånare (inklusive småbarn och åldringar). Folket exproprierade vapen från polis och andra och delade ut dem vid demonstrationerna, de var beredda att dö för sin sak, ingenting skulle få stoppa dem nu! De uttalade kraven, i den mån det fanns några sådana, tycks vara president Berishas avgång och återbetalning av satsade pengar i pyramidspelen, men å andra sidan kan man fråga sig varför de skulle ställa några andra krav och i så fall till vem? De hade ju tagit makten själva nu, och landets öde låg i folkets händer, de hade vapen och de hade sig själva, sitt mod och sitt hopp, nu var de tvungna att organisera sig. Detta verkar vara som en slags baklängesrevolution där folket först gör uppror och sedan frågar sig vad de vill och i en sådan situation är det lätt hänt att en grupp kan ta initiativet ifrån folket och vilseleda dem, men vi får väl anta att Albaniens folk har fått nog av sådant.
Hungerstrejk
Det är mycket intressant att se vilken oerhörd massrörelse som sågs i Albanien. Alla; kvinnor, män, arbetare, bönder, soldater, studenter, pensionärer, ja till och med barn deltog i protesterna. Den 10 mars sade en 14-åring till tidningen The Times: "When you write, do not say that we are rebels. We are the albanian people." Studenter deltog aktivt i protesterna överallt, även i huvudstaden Tirana där de skolstrejkade, ställde egna krav och solidariserade sig med Vlora. När polisen den 1 mars försökte stoppa en hungerstrejk bland studenterna i Vlora utbröt kravaller. Tusentals människor, studenter och andra, stoppade polisen, brände ner säkerhetspolisens högkvarter, delade ut vapen på gatorna och utlyste en generalstrejk. Detta innebär att vi kan börja tala om en revolt av det som tidigare framstått som en protestvåg. Regeringen har förlorat kontrollen över södern.
Folket beväpnar sig
Vad som sedan hände var att befolkningen insåg sitt växande behov av vapen, i stora klungor gick de till närliggande arméförläggningar för att tvinga till sig vapen. När de kom fram möttes de till sin förvåning i många fall av flyende vakter eller soldater och till och med officerare som räckte över vapnen och önskade dem lycka till. Detta innebär att folket från denna stund inte bara hade tillgång till handeldvapen utan även granater, luftvärnsrobotar och enstaka tanks. Utanför sydkusten patrullerade ett antal "folkkontrollerade" krigsskepp sedan en flottbas helt övertagits av "rebellerna". Man byggde nu vägspärrar och förberedde sig på strid med alla krafter. Det var regeringens drag.
Regelrätta strider i södra Albanien
President Berisha utlyste undantagstillstånd i hela landet, som bland annat innebar ökade befogenheter för polis och militär att skjuta in i folkmassor och mot beväpnade människor, inskränkt politisk yttrandefrihet och förbud att samlas fler än fyra personer. Man kan verkligen förstå vilka svårigheter en småbarnsfamilj med tre barn måste ha haft. Nåväl, Berisha lät brandbomba landets populäraste tidning, stängde av radiostationer och spöade upp journalister, samtidigt som säkerhetspolisens provokatörer försökte få omvärlden att tro att "rebellerna" är maffiagrupper och andra kriminella gäng som begår blodbad och plundringar på folket (i själva verket är det regeringen som samarbetat med maffian tidigare). Det finns obekräftade uppgifter som säger att det var säkerhetspolisens styrkor som släppte ut fångarna ur fängelserna för att skapa oordning, vilket skulle minska "rebellernas" trovärdighet utomlands och på så vis få utländska styrkor till landet. Det kan givetvis lika gärna ha varit folkets gärning, på gott och på ont. Presidenten fortsatte med att låta sig bli omvald som sådan i ytterligare fem år och uppmanade samtidigt folket att lämna in vapnen. Han hotade med att alla som inte lydde skulle bli skjutna. För att genomföra detta hot kunde han ju dock inte längre lita på arméförbanden eller ens polisen, ännu fler deserterade när de beordrades skjuta på sitt eget folk. Det blev till en stor del säkerhetspoliser som fick sätta sig i tanksen och rulla söderut.
Segerfest
Med så mycket vapen och så stor del av armén på sin sida, var det kanske inte så konstigt att folket besegrade de kontrarevolutionära styrkorna, vars mål var att "återställa lugn och ordning" och från flera städer i södra Albanien rapporterades rena folkfester på gatorna, trots att många blivit dödade i striderna. Folket hade bekräftat sin maktposition, därom råder inga tvivel, men efter denna kulmen verkar revolten ha avstannat mer och mer, några börjar lämna in sina vapen och fler följer efter, lokala strejkkommittéer upplöses och lämnar över sin makt till de "stadsråd", råd bestående av representanter från alla politiska partier, som nu växt fram. Till och med representanter från Sali Berishas parti, Demokratiska Partiet finns med i råden, något som tyder på de demokratiska strömningar som genomsyrar hela revolten, socialistisk demokrati, men tyvärr även liberal sådan.
Vad är "rebellernas" mål och är upproret verkligen så folkligt förankrat som det låter?
Det går knappast att förneka att det förekom "rövarband" som drog runt och plundrade övergivna affärer och som hotade och var allmänt otrevliga, men detta var inte den allmänna situationen, så som media försökte att beskriva det. Det är å andra sidan väldigt svårt att, utan att ha varit på plats, bilda sig en exakt uppfattning av situationen på gatorna i Albanien, man måste försöka se genom "mainstream"-medias dimridåer. Dessutom ändrar sig situationen från dag till dag så att vad som ser ut som en vändning i händelseförloppet ena dagen, kan vara ett minne blott nästa dag. Rebellerna eller folket hade som jag sagt tidigare ingen handlingsplan eller utarbetat program för hur de skulle gå till väga, vilket är till stor nackdel och det är lätt att misslyckas om man inte agerar samlat under ett sådant program. Folkets stridsvilja stegrades under hela första fasen av revolten mer och mer tills man slutligen fick makten, då verkar det som om man gav upp mer eller mindre, man visste inte hur man skulle fortsätta, de historiska exemplen på liknande situationer är många, men det råder inga tvivel om att revolten verkligen var folkligt förankrad till 100%.
Hoten mot revolutionen
Det finns i huvudsak två hot mot en fullbordning av en social revolution i Albanien, det första är hotet inifrån, som jag berättat om här ovan, att folket handlingsförlamas när det får makten, vilket möjliggör för gamla stalinister att åter komma till makten, alternativt så innebär det att det tidigare stalinistpartiet (Socialistpartiet), numera reformister, kommer till makten genom förhandlingar med Berisha (ett försök till detta gjordes redan i början av mars då regeringen ombildades för att lugna folket, premiärministern är numera från Socialistpartiet). Om så sker kommer detta att ha förödande konsekvenser, då folket kanske kommer att nöja sig och lämna in alla vapen eller så kommer det att så splittring i rörelsen. Det andra hotet som är minst lika verkligt, är hotet utifrån, imperialisthotet, det vill säga att EU, FN, USA, NATO med flera på begäran av presidenten skickar trupper in i Albanien. Förhandlingar om detta pågår hela tiden och det är bara en sak som kommer att avgöra om trupper skickas eller inte, nämligen om hotet inifrån misslyckas, då har Berisha inte längre något val och det blir bara en tidsfråga innan trupper anländer.
Senaste nytt
Allt sker så snabbt nu att sedan denna artikel började skrivas har det hänt mycket och här är en liten sammanfattning av "vad som hände sen". Revolten har helt avstannat och allt börjar att återgå till det "normala"; polis och militär har återorganiserats och folket har till stora delar lämnat in sina vapen och underkastat sig "ordningen", kanske på grund av hoten att bli skjutna, men framförallt beror det på kompromissen att tillsätta en ny premiärminister och på att basorganiseringen (arbetar- och folkkommittéerna) försvann.
Internationella polisstyrkor där bland annat svenska snutar ska ingå är i skrivande stund planerade att sättas in i Albanien och likaså humanitära insatser (mest ett svepskäl för att få ta dit militära styrkor som "kan garantera säkerheten").
