Ture Blom

Ture Blom föddes 6 april 1902 vid Svanå bruk i Västermanland där fadern var svinskötare och modern då som förtiårig en redan utsläpad statarhustru. Han hade som nyfödd varit ett ovanligt klent barn, som i arbetarklassens över flöd på nya tillskott inte ansetts särskilt livsduglig. Men han repade sig. Fadern missbrukade sprit även för den tidens arbetare ovanligt hög grad. Men direkt svält behövde familjen på sex medlemmar inte göra. Bibeln och några kolportageromaner utgjorde husets hela bokbestånd. Som sexåring lärde Ture sig av en syster att läsa och under folkskoletiden tjänade han om somrarna som vallpojke åt bönderna. Efter ett kort mellanspel som dräng kom han som fjorton åring in i skogsindustrin, vid ett skogsverk. Några år senare övergick han till bergmansindustrin vid Surahammars järnverk.

Nykterhetsföreningen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen kom att bli stationer på hans väg. Han läste Jack London och tävlings åkte på cykel. 1930-31 gick han på Brunnsviks folkhögskola. Från och med den tiden såg han hur en del av hans kamrater avancerade inom folkrörelserna eller ejest i samhället. 1931 kom han till Stockholm som arbetslös, gifte sig på "stockholmska" med Rut, en fackligt verksam sömmerska. De bägge hade då varsitt barn att bidra till. 1931 blev han lagerarbetare vid det stora bokförlaget (vilket är?) och kom att stanna vid det långa packningsbordet i över tretti år, resten av sitt liv. Hans skrivande förändrade inte hans liv som knegare.

Sina första böcker gav han ute på det lilla arbetarförlaget federativs. Den mest bytande boken "Vägen till boken" som är Tures självbiografi gavs av Folket i Bilds förlag men utan både utgivningsdatum och tryckort vilket var åtalbart enligt tryckfrihetsförordningen.

En bjärt motsättning i Ture Bloms liv var alltså att han, litteratur älskaren, den "intellektuelle" och mycket belästa kroppsarbetaren, i över tre decennier stod på gårdssidan och packade in läroböcker, världslitteratur jämte Sigge Stark, medan de intellektuella höll till på gatsidan. Innan wellpappen kommit i bruk hade han slagit sönder och fördärvat sina händer vid att forma den styva pappen kring bokpaketen.

När han slog in dåliga böcker till de stora biblioteken bekymrade honom urvalet mindre men det smärtade honom oerhört då de små arbetarbiblioteken sände in beställningar på dåliga böcker. Han kunde då aldrig upphöra att bli förbannad. När ett litet IOGT-bibliotek på en gång beställt trettifem Courths-Mahler skrev han, helt och hållet imot sitt uppdrag som bokpackare, och förebrådde bibliotekarien. Han underhöll också korrespondens med en del av bibliotekarierna i landsorten och hjälpte dem med bra böcker. När en småskrifts redaktör i arbetarlägret ville beställa en liten skrift om Prins Willhelm av honom, satte han sig ner och skrev en om Rudolf Värnlund(!).

Av makulerade bokexemplar och bokgåvor vid jularna hade Ture Blom hemma hos sig samlat ett stort bibliotek, som gjorde lägenheten trång att röra sig i. Av fattigdom och brist på tid hade han aldrig hunnit med att lära sig något utländskt språk. Alla han böcker var på svenska. Isynnerhet under boksäsongerna var han arbete och hårt och övertiden dryg. Han fick aldrig läsa annat än på kvällarna och söndagarna.

Som någon förläst bokmal framstod han heller inte. Livet ut behöll han dragen av en ung, idealistisk, ibland fanatisk arbetare. Han hade en dragning åt frisksportarrörelsen. Tillsammans med Rut tandemcyklade han och bodde under semestrarna i ett tält som han själv tillverkat. Han stod vegetarianismen nära men var aldrig renlärig vegetarian. Till spriten, hans barndoms lurviga troll, som han kallar den i sin biografi, stod han helt oberoende. Han använde alkohol när han hade gäster men var alltid avog mot den som en arbetarnas arvfiende.

Han föraktade alla uppåtsträvare och floskelmakare bland både arbetare och intellektuella. Han var stridbar på arbetet och när han tillsammans med kamraterna på boklagret kämpade för att skapa en fackförening så vart han nästan sparkad.

Sin tid som pensionerad och fri för att kunna läsa ikapp vad han inte hunnit fick han aldrig uppleva. Hans pensionsdatum och dödsdatum (1969) inföll näranog samtidigt.

Utgivning

• Timrets proletärer (med illustrationer av Mille Foerster), Federativs, 1937.
• Sigge Stark och den litterära smaken, Artikel ursprungligen publicerad i Beklädnadsfolket 5/1944.
• Rudolf Värnlund : en arbetardiktares liv och verk/Arbetardiktens Hamlet: Rudolf Värnlund, Frilansen, 1946.
• I ett järnbruk, Federativs, 1946.
• Vägen till boken, Folket i Bild, 1959 (1951 enligt Ivar Lo-Johansson).