Tuominen, Arvo: På jorden och under jorden

Från Polkagriswiki
Version från den 4 juni 2011 kl. 11.59 av Linnea (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Kommunist pampen som hoppa av, blev sosse och skrev meomarer fulla av snaskiga detaljer om kommuniströrelsen.

På jorden och under jorden är sista delen i den finske kommunistpartipampen Arvo Tuominens memoarer. Det är den dramatiska perioden 1921-1933 som avhandlas på Arvos smått pösiga sätt.

Från överstepampens perspektiv får vi en rejäl insyn i hur turerna i den finska kommuniströrelsen gick och ett litet tvärsnitt av hur ett leninistiskt parti fungerar. Handlingen tar vid precis efter det att Arvo tillsammans med flera av sina partikamrater som varit i exil i sovjet har tagit sig tillbaks till Finland. Bara något år senare, 1921 (samma år som kronstadtupproret krossades av de bolsjevikiska bödlarna), var det dags att återvända till sovjet för den stor kongressen för komintern, kommunistiska ungdoms internationalen och även för finlands kommunistiska parti (FKP). Arvo mfl var så klart där och fick utöver interna maktstriderna i partiet även vara med om bildandet av röda fackinternationalen (profintern).

Inre stridigheter

Den fraktion inom partiet, den så kallade kuusinenska linjen, som arvo tillhörde hadde en nationell kommunistisk linje (typ titoism) och utgick ifrån att ett legalt parti, Finlands Socialistiska Arbetarparti (FSA) var den rätta vägen. Deras lärofader och ledare hadde dock nyligen blivigt moskvafrälst, satt som kominterns förste sekreterar och fungerade som Lenins högra hand i utrikes frågor. Gubben tyckte att FSA skulle ställas under FKP´s vilja. FKP var det illegal kommunistiska partiet som kämpade för en våldsam omkullkastelse av den finländska borgarstaten, och det omgående. Arvo och hans falang tyckte väl att det inte behövdes en illegal underjordiska gren utan ville bygga ut den offentliga legala delen. Men har lärofadern förklarat hur det ligger till är det ju bara att blint lyda. Arvo väljs till FKP´s centralstyrelse och de båda partierna jämkas från denna tidpunkt samman. Arvo berättar att FKP i mångt och mycket var ett organ för Moskvas utrikespolitik. FSA får efter detta dansa efter FKP´s pipa med allt vad det innebär av tvärkast och kovändingar.

De inre partistriderna mellan kuusinen falangen och den s.k manner-rahjaska linjen puttrar vidare på hemmaplan. Mellan de som vill ha självbestämmande och mer legalism och de som vill föra en hård våldsam linje och huvudlöst följa alla moskvas motsägelsefulla direktiv. Arvo berättar ingående om striderna med Hanna Malm som var Manner linjens hätskaste aktivist. Hanna går på och hetsar till revolution och försöker kapa till sig olika partiorgan. Och Hanna med övriga i Mannerfållan hadde goda anledninge att kämpa på för att få till ett våldsamt kommunistiskt maktövertagande i Finland. Kuusinen hadde ju arbetat sig upp i sovjetheriarkin och levde nu livets glada dagar. Hans anhängare i partiet hadde också skaffat sig bra positioner som pampar och funktionärer i Finland och det socialistiska arbetarpartiet. Manner-folkets enda chans till makt var en snabb revolution. Arvo mfl driver dock Hanna ur landet och utmanövrerar hennes falang 1921.

I finland ökar motsättningarna och kommunistsympatisörer kuppar de stora folkrörelsernas instituioner (fackförbund, nykterhetsrörelsen, kvinnoförbundet, idrottsföreningarna, ungdomsförbundet osv). Myndigheterna är oroliga och borgarna mobiliserar mot det "kommunistiska hotet".

Under den här tiden fängslat även några finländska kommunister i Norge och Sverige. Undet gripandena kommer myndigheterna över dokument som svart på vitt beskriver planer över upprättandet av en sovjetrepublik i norra skandinavien. Den nordiska sovjetrepubliken skulle sträcka sig över Nord-Finland, Nord-Sverige och Nord-Norge. Dess bildande skulle utgå från den autonoma karelska sovjet kommunen. Man hadde lurat ut att befolkningen i lappmarkerna var extremt röda och skulle kunna utgöra en bra basstation för spridandet av revolutionen ner över övriga norden. I FKP och Moskva driftades tydligen planerna ganska seriöst ända fram till åtminstone 1922.

Oroliga tider och repression mot kommunisterna

Under det turbulenta året 1921 blommar även den "kareliska folkresningen" ut i en internationell kris. Dvs finländska/karelska nationalister med hjälp av den finska borgerligheten och delar av militären försökte få regionen fri från sovjetiskt inflytande. FKP klappade händerna i glädje. Nu hadde man chansen att provocera fram ett krig mellan Finland och sovjet som skulle komma att lägga landet i deras händer. Varken sovjet, finska sossar eller FSA vill ha kriget och Arvo mfl går ut med fredsproklamtion mot hetsen. Man uppmar finländare att vägra delta i ett krig mot Sovjet. Kommunisterna trappade under den här tiden upp sin verksamhet avsevärt. Den borgerliga regering vart pressad av både kommunisternas frammarch och högerns (nationalisterna/fascistern/monarkisterna) allt intensivare hets. Inrikesministern tvingas att slå ut någon av grupperna. Man beslutar sig för att ge sig på rödingarna (vad annars?). Som svepskäl används den tidigare nämnda fredsresolutionen som Arvo och de andra i partistyrelsen gick ut med. När kommunisterna sitter häktade inträffar den så kallade fläskrevolten vilket ger myndigheterna ännu ett svepskäl. Inrikesministern med sin säkerhetspolis slår nu ner på den kommunistiska rörelsen. Folk arresteras, tillgångar fryses och material konfiskeras. Efter lite kreativt lagvrängeri blir resultatet 4 års tukthus för Arvo och även en mängd av de andra ledarna får mer eller midre långa straff.

Men detta var inte nog för att tygla extramhögern. Efter en lång hetskampanj mördas inrikesministern Heikki Ritavuori. Han anklas för att vara slapphänt mot rödingarna, benådat rödgadister från koncentrationslägren, inte aktivt gått in och stött den kareliska resningen och avsatte en bland fascisterna populär skydskårs chef (och därmed vållat en annan skyddskårs pamps självmord). Mordet var planerat att skyllas på kommunisterna. Högermännen klantade dock till det hela och komploten kom fram i ljuset. Arvo ägnar sida efter sida till inrikesministern, denne "demokratin förkämpe" som han har största respekt för. Man undrar ju lite om han överkompenserar pga av sitt kommunistiska förflutna. turbo-sosseri.

Stjäl till förmån för sovjet!

När nu Arvo och de andra ledande Kuusinenanhängare hamnat i finkan återvänder Hanna Malm och börjar agera för att lägga rörelsen i Manner-Rahja linjens händer. Sagt och gjort så får hon en ny vänligt inställd styrelse tillsatt i FSA. Denna gång tänker hon rikta in organisationes resuser på att understödja det av svält och missväxt drabbade sovjets industri. Hon skickar ut ett hemligt interncirkulär som dock hamnar i händerna på sossarna innan det nåt alla. Cirkuläret blir ett av de mest kända skandaldokument från den här tiden. I cirkuläret finns bla en passus där partifolket uppmanas uppegga arbetsfolket att stjäla så mycket som möjligt från sina arbetsplatser och skicka detta till sovjet. FKP aktivisterna slår ifrån sig med att det inte var centralt sanktionerat utan ett individuellt initaiativ och lägger skulden på en gräsrots kommunist i partiet som får agera målvakt.

Tukthusvistelsen

Flera kapitel i boken tar upp tiden i fängelse. Arvo flyttas runt mellan olika korrektionsanstalter och särskilt tiden på det fd koncentrationslägret Ekenäs är intressant. Det hadde nu omvandlats till ett arbetsläger där alla de mest hårdföra och uppstudsiga kommunisterna sammlades upp. Hårt regemente och sviniga vakter. Fast det var nog inte världens smartaste drag att sammla kommunist gräddan under samma tak. Lägret kallades kommunismens högskola eftersom många militanta kommunister fått sin bildning i kommunistiskt taktik och tänkande under vistelsen där. Fångarna organiserade sig i sovjeter. En för varje kasern som sedan knöts samman i en centralsovjet. På de olika arbetsplatserna fanns arbetplatskommitter som bestämde hur slött det skulle arbetas. De satte en övre gräns som man måste hålla sig till annars fick man skit. Det gällde att inte driva upp arbetstempot och ta kontroll över arbetet. Man står upp för varandra och det blir tom med strejker, större masknings aktioner och hungerstrejker. Ett starkt fångkollektiv mot plitarna. Så fort en fånge anlände så fick han dessutom en studieplan sm skulle följas. Mycket av fångarnas fritid organiserades i utbildningens tecken.

Gemensam front med sossarna

Trots att myndigheterna lyckats fängsla en hel del av ledarna inom partiet så får kommunisterna stora framgångar i de årliga kommunalvalen. 1921 och 22 är man större än sossarna och näst största parti. Kommunisterna kontrollerar som tidigare nämnts arbetarrörelsens olika organisationer och får dessutom till en gemensam front med sossarna mot höger reaktionen. Stora demonstrationer planeras till jan-feb 1923. Regering och borgerlighet håller på att skita på sig. De förbjuder demonstraionen med hänvisning till att skyddskåren (vita garden) skulle demonstrera då. Borgarna bildar även ett samordningsorgan för att bekämpa kommunisterna, Finlands skyddsförbund. Staten skrider också till verket en bit in på 1923 då man igångsätter massaresteringar av de flesta av partiets funktionärer, journalister och riksdagsmän samtidigt som man stänger ner tryckpressarna och upplöser pariet. Man har även luskat ut namnen på de flesta deltagarna vid bildandet av FKP och syr in de som finns tillgängliga. Arvo och de andra som fängslats under fredsproklamtions-holabalot kom dock undan ytterligare domar eftersom de vägrat yttra nånting övh i förhören.

Kommunisterna i fackföreningen

1926 traskar arvo ut genom Ekenäs grindar till friheten. Han får direkt order av Kuusinen att flytta över till Moskva eftersom han gjort sitt nu. 4 år i fängelse är nog. Någon annan får ta hans plats nu. Ett sista uppdrag måste dock genomföras. Arvo måste leda finlads fackorganisations (motsvarande LO) representatskapsmöte. Dvs han skall manövrera mot sossar och se till att partilinjen hålls. Att det hela avlöper efter Moskvas tycke. Och Arvo vet vad det handlar om eftersom han var med när organisationen slets ur sossarnas händer 1920. Hans uppgift blir att "junta" samman mötet. Dvs bestämma hur alla skall rösta oh vilka förslag som skall läggas och sedan se till att folk håller sig till detta. Skapa ett väloljat mötesmaskineri. Han bildar cirklar av sammansvurna som sedan får i uppgift att vidga sig steg för steg allt eftersom kongressen närmar sig. Hans uppgift blir inte lätt eftersom organisationen är full av motsättningar. Bland kommunisterna på ett personligt maktkampsplan, eftersom skillnaderna mellan Kuusinen- och Manner-Rahja-fraktionerna försvunnit/smält samman. Mot sossarna som är minst lika duktiga och välfinanserade "mötesjuntare". Kuusinen och Manner gav tillsammans Arvo detaljerade direktiv om hur man skulle handla. Det fanns nu inga motsätningar mellan de båda herrarna nu för tiden.

Målet med represantantmötet var att se till att sossarna inte bröt sig ur och att organisationen gick med i den socialdemokratiskt inriktade amsterdaminternationalen. Tvärt imot vad kommunisterna länge kämpat för. De ville ju få med organisationen i den röda fackföreningsinternationalen. Men detta hotat nu enheten. Sossarna skulle med all säkerhet bryta sig ur om så blev fallet. Den finska fackföreningsrörelsen var ganska unik vid den här tiden eftersom den var enad (sossar och kommies under samma tak). Kunde den finska fackföreningsrörelsen hållas enad under kommunistisk kontroll skulle sovjet få insyn i arbetet i amsterdaminternationalen. Kanske kunna påverka arbetet direkt eller få viktig information till sina utrikespoltiska manövrar.

Den tidigare politiken (infiltrera, spränga och bilda egna massorganisationer) hadde för det mesta misslyckats eller åtminstone inte gett vidare framgångar. De olika kommunistiska fackföreningar som bildats under årens lopp och anslutit sig till profintern vart isolerade från övriga arbetare. De hadde inte sammlat det stora flertalet arbetare utan blivigt små sekter för inbördes beundran. Sovjet med sitt trogna kommintern hadde förlorat sina möjligheter att påverka och infiltrera den stora massans organisationer. Förlorat möjligheten att använda sig av dem i sin utrikespolitik. Så nu hadde man bestämt sig för att försöka verka inom socialdemokratin igen.

För att vara på den säkra sidan skickas en sovjetisk deligation med pålitliga experter i fackföreningsfrågor med fullmakt att ändra direktiven allt eftersom förhandlingar fortskrider.

Efter mycket rävspel i kulisserna och konspirerande åt alla mojliga håll så ror Arvo (blir sekreterare) och CO hem kongressen. Enhet och anslutning till amsterdaminternationalen. Fackorgansiationens upplösning som vart på gång under en lång tid avstanade (och skulle inte återupptas förns först 1929 igen), medlemsantalet ökade och organisationen stärktes. Stående ovationer från Moskva. Ett riktigt äckligt skådespel i vad politik i formella byråkratiska organisationer innebär. Ett lysande exempel på vad som måste krossas, på vad som håller oss nere, och på vad våran isolering och passiva slavmentalitet skapar.

Arvo berättar vidare om hur trevligt det var att arbeta tillsammans med de gammla sossefackrävarna. Han tom kunde utföra sina infiltreringsuppgifter utan några större incidenter. Deremot var det värre med FKP´s intriger och "gatstenskommunism". De bildade ett hemligt nätverk inom fackorganisationen och gav ut texter om hur man skulle omvandla fackföreningen till revolutionens språngbräda. Detta till Arvos stora förtret när partikollegornas handlande satte käppar i hjulet för samarbetet med sossarna.

Sen berättar han om de olika stora arbetskonflikter som centralorganisationen tog sig an. En intressant sak var att det nästan aldrig kom till centrala förhandlingar. Att man inte var villiga eller kunde diskutera med varandra. Hade man gjort som idag med gemensamma middagar och allmän förbrödring mellan repektive sidas pampar skulle det betraktats som första gradens klassföräderi. Från båda sidor. Det berättas om strejkbrytarorganisationerna Pihkalas armé och exportfred. Stora strejker inom sågverksnäringen (1926), pappersindustrin (1927) och metallindustrin (1927) beskrivs. Alla avlöper med seger för arbetarsidan och facket. Den sistnämnda striden poltiserades av kommintern och profintern som pumpade in sjukt mycket pengar i strejken. Detta eftersom den startade vid ett företag som producerade krigsfatyg och därmed var ju strejken också en aktion mot rustningen. Arvo klagar över hur FKP hela tiden försöker driva strejkerna så långt som möjligt medans Arvo med sina sossar bromsar och beteer sig "sansat". Kommunisternas mål med strejkerna uppges vara att driva dem mot revolutionen. Att arbetarna blir instrument för ett maktövertagande och storpolitiska manövrar. Arvo avlustar sin redogörelse om arbetskonflikterna med att spekulera i om inte det är kommunisternas fel att motsättningarna varit så stora o strejkbrytargarden upprättats. Hadde bara sossarna o snälla bolagsherrar sansar få reda ut begreppen så skulle allt varit frid och fröjd...

Vidare så får de stackars fackpamparna nya direktiv ifrån kommintern till varje fackkongress de åker på. Åsikter som skall framföras och proklamationer att uppläsas. Vidare försöker sig sovjet sig på att via finska och norska fackföreningarna bilda en ny fackinternational som skall sammla oavsett vilken international de nu tillhör tillsammans med den ryska fackliga centralorganisationen. Arvo serverar också några saftiga historier om superi och frossa på de norska arbetarnas bekostnad i köpenhamn i samband med detta. Arvo misslyckas med att få ihop det hela och Moskva skäller ut honom.

Andra resan på tukthus

1928 var det dax igen. Em ledande kommunist haffas och berättar en massa detaljer om partiets verksamhet. Arvo åker på 5 år för landsföräderi även denna gång på Ekenäs. Där råder ett ännu hårdare regim än innan och det blommar ut en stor konflikt. En hungerstrejk. Det kommer stöd från hela landet och även från övriga världen. Kommunisterna försöker sig på att proklamera generalstrejk. Arvo mfl inser att det kommer bli fiasko och sätta hela fackorganisationen på spel. Men ingen lyssnar på dem. Bara 10-15% går ut i strejk i första dagen. De flesta återgår inom en vecka. Sossarna bryter sig ur. Arbetsköparna inser att centralorganisationen är svag och börjar agera aggresivare mot den. Samtidigt har lapporörelsen börjat röra på sig på alvar och ett kommunistiskt tidningstryckeri bränns ner. Hungerstrejken fortsätter dock och de värsta vakterna förflyttas och fängelsedirektören byts ut. Arvos hälsa sviktar alvarligt under hungerstrejken eftersom hans hjärta är dåligt.

När han kommer ut flyr han landet under äventyrliga former. Över gränsen till Sverige för att så småningom ta sig till sovjet.


Arvos liv är svinets liv. Ett svin som inte trivs bland sina svinpolare och hoppar över stängslet till de andra svinen. I processen ger han oss en ganska intressant redogörelse av hur de högsta svinens liv och aktiviteter ter sig. Vad det är för något vi bär upp på våra ryggar. Rekommenderas inte till någon annan en den med ett specialintresse.

De två föregående böckerna heter:

  • Skärans och hammarens väg, 1957
  • Kremls klockor, 1958