Svenska brigaden
Svenska brigaden, av de finska arbetarna kallad svarta brigaden, var en styrka av frivilliga svenskar, finansierade av borgerskapet, som stred på den vita sidan i finska klasskriget. Trots att de bara var runt 400 pers i aktiv tjänst spelade de en viss roll i striderna eftersom en stor del av styrkan utgjordes av yrkesmilitärer. De var i jämförelse med de otränade cilivisterna i vita och röda garden ett elitförband. Ur den här verksamheten skulle mycket av den hårdföraste reakionära rörelsen i Sverige (nazister och borgerliga skyddskårer) sedan byggas.
Insamlingar
Redan den 2 februari bildades i Stockholm föreningen Finlands Vänner under ledning av general Mannerheims bror, friherre Johan Mannerheim, och bankdirektör Sven Palme, vars son Olof några månader senare skulle stupa i slaget vid Tammerfors. Finlands Vänner lyckades snabbt samla in aktningsvärda summor till den vita armén. Man höll basarer och möten och reciterade Runeberg. På en knapp månad samlade man in 65 000 namn som krävde att regeringen skulle tillåta vapentransitering till de vita. Frivilligvärvning, vapenköp och vapensmuggling var en mindre officiell, men viktig del av de svenska ”Finlandsvännernas” verksamhet. Man annonserade öppet i pressen efter vapen.
Även den humanitära sidan fick sitt. Till den vita armén skänktes fyra ambulanser för människor och en för hästar. Tack vare den senare kunde 350 laglydiga hästar räddas till livet, för vilket general Mannerheim tackade i telegram.
Finansieringen av Brigaden var bara en del av det svenska kapitalets bidrag till det vita finland.
Truppen
På regementena värvades frivilliga till en svensk brigad. Brigaden blev aldrig fulltalig, men spelade en viss roll i kriget tack vare det stora antalet yrkessoldater som ingick. Vidare deltog utanför Svenska Brigaden omkring 600 svenskar, varav ett hundratal officerare, i striderna på den vita sidan. Det var tom med så att dessa utgjorde ryggraden i hela Mannerheims krigsapparat.
Av de runt 1000 man som stred i Svenska Brigaden – eller Svarta Brigaden, som den kallades av arbetarna – under den tänkvärda devisen ”Döden ger seger, seger ger döden”, stupade 55.
Kungligheter närvarade vid deras högtidliga begravning. Efter brigadens segerparad genom Stockholm i maj dömdes skriftställaren Ture Nerman till 75 kronor i böter för att ha ropat ”Fy, mördare” åt paraden.
Återkomsten och Arvet
I Göteborg samlas tusentals för att kräva att brigadister som fått anställning vid spårvägen ska avskedas, vid folkets hus dansbanor körs brigadister iväg och fackföreningar utesluter alla som slagits med svenska brigaden. Förföljelserna mot svartgardisterna pågår i många många år och flera tvingas bli kriminella då de inte kan jobba på någon arbetsplats igen. Tidningen Aftonbladet anser att situationen är så allvarlig att man 1918 startar en insamling "Till de förföljda frivilliga i Finska frihetskriget". I Bollnäs misshandlas en brigadist svårt på öppen gata och i Sundbyberg hotar 500 arbetare att storma en polisstation om inte en polis som slagits med brigaden avskedas. (utdrag av användaren Rev på soc.nu ur Andersson, Rainar: Vad gjorde du i Finland, far?)
Många av brigadens mindre bemedlade medlemmar anställdes även i 1920-talets strejkbrytarfirmor. De som hade det bättre ställt blev ibland höga officerare: En av dem var den general Douglas som skymtar i kulisserna vid attentatet mot Norrskensflamman i mars 1940 – en brand som kostade fem människor livet. Flera blev under 20- och 30-talet aktiva nazister, som t.ex. greve Eric von Rosen – han hade skänkt den vita armén fem flygplan – och överste Martin Ekström, strax efter klasskriget skyddskårs-chef i Österbotten och år 1933 besjungen i följande marsch:
I Ekströms stolta hakkorshär
vi trohet svär
vi följa honom vart han går Hurra!
vår fana kär 161
för Sverige fritt kämpa vi
emot orätt, våld och tyranni!
Kamrater – tätt i Ekströms spår
Även de pengar som samlats in till de finska vita skulle dyka upp igen. Karl Kilbom säger i sina memoarer att polismästare Hårleman i Stockholm 1928 köpt tio kulsprutor till sin hemliga beväpnade borgarorganisation (Munckska Kåren) med pengar som han fått från direktör Palmes Finlandskommitté. Ytterliger några av gubbarna hamnade i den svenska säkerhetstjänsten.
