Baksidetext
”Vi måste handla oss till en ny medvetenhet! Så kort kan det sägas. I gengäld är mina erfarenheter resultatet av en lång politisk läroprocess. Jag började för omkring 30 år sedan i Danmarks Kommunistiska Parti, gick med över till Socialistiska Folkeparti 1956 och över till Venstresocialisterne 1968, för att till sist ställa mig utanför partierna. Både som partiorganiserad och som facklig förtroendeman har jag erfarit att arbetarklassens medvetenhet och försök till sjävlutveckling har undertryckts i såväl parti som fackförening.
Vi arbetare måste befria oss själva!
Vi måste tänka själva, själva erövra våra historiska erfarenheter och själva finna en metod så vi kan inse vad som är rätt och riktigt. Den förståelse vi arbetare behöver för uppbyggandet av ett nytt samhälle kan inte uppnås genom undervisning utifrån av förståsigpåare. En ny medvetenhet får vi inte heller genom att den tillförs oss utifrån medan vi själva förhålles oss passiva.
Vi måste själva tänka, själva handla, själva organisera oss!”
Så beskriver Poul Skrøder, 54 år och bosatt på Fyn i Danmark, bakgrunden till och syftet med sin bok Självorganisering på arbetsplatsen. Den innehåller dels dagboksanteckningar om en strid som några arbetare på en byggarbetsplats genomför mot arbetsköpare, fackföreningspampar och det arbetsrättliga förtryckssystemet, och hur de organiserar sig självstädigt, på sina egna villkor, dels en utskrift av ett samtal där författaren redogör för resultatet av denna strid och det sätt den fördes på och där också frågan om arbetarnas självorganisering fördjupas och sätts in i ett större sammanhang.
Förord
Bakgrunden till denna bok är en insikt om att det är svårt, om inte omöjligt, att komma till tals i större sammanhang med principer om att vi arbetare själva bör organisera oss i förhållande till vår arbetssituation, när en konflikt uppstår. Erfarenheter från tidigare arbetarkamp och ungefär 30 års politiskt arbete har lärt mig, att när man använder det etablerade systemet, så sker antingen en demobilisering, därför att man överlämnar sina problem till en ombudsman eller liknande och räknar med att de tar sig an resten, eller, så sker det lätt om man använder ett politiskt parti som språkrör, att problemen sätts in i ett större sammanhang än man omdelbart själv kan överblicka. Man känner sig därför satt utanför sina egna problem, utan möjlighet att uppleva att ens egen insats bidrar till att lösa problemen. Man blir en betraktare av sitt eget liv.
Då jag vid en tidpunkt bytte arbetsplats, beslöt jag därför att kämpa för att undvika att skapa ett avstånd mellan eventuella kommande konflikter och deras lösning. Möjligheten till detta fanns nu eftersom det inte rörde sig om en etablerad arbetsplats, utan var så att vi alla blev anställda samtidigt och själva måste sätta igång med att etablera oss i förhållande till varandra och till verksamheten. Resultatet blev att vi beslutade oss för att inte välja någon förtroendeman utan istället turas om att fungera som förhandlingsgrupp gentemot arbetsledningen, när problem skulle lösas. På det sättet utvecklade vi en betydande grad av självmedvetenhet om att det var vi som var den drivande kraften, att det var vi själva som kunde handla och uppnå resultat. Detta ser jag som en väsentlig förutsättning för att överhuvudtaget ge sig in i aktiv politik. En plitisk organisation är nödvändig, men endast effektiv om den består av medvetna aktiva arbetare, som genom sina erfarenheter har förstått nödvändigheten av att organisera sig på ett högre plan än arbetsplatsorganiseringen.
Bokens innehåll är uppdelad i två avsnitt. Första delen är dagboksanteckningar från en arbetskamp där vi inte valde någon förtroendeman, utan istället själva turades om att förhandla med ledningen. Andra delen är en utskrift av ett samtal, där jag försöker redogöra för resultaten av ett sådant tillvägagångssätt, och där jag försöker sätta in det i ett större sammanhang.
Sist i boken finns ett avsnitt om hur det överhuvudtaget blev möjligt för mig att få denna bok skriven och tryckt. För vad tjänar det till att man har något på hjärtat, om ens möjligheter att nå ut till allmänheten med sina erfarenheter är blockerade.
Boken har alltså två klara syften. För det första att jag med boken fått möjlighet att förmedla mina erfarenheter till fler människor än det hade varit med mun-till-mun metoden, samt för det andra att i praktiken demonstrera att det är möjligt, med goda vänners och arbetskamraters hjälp, att själv producera en sån här bok, d v s att jag själv på min fritid tryckt och bundit boken. Om denna process handlar bokens efterskrift. God läsning!
Bakgrund
En hall ska byggas. Manskapsvagn och kontorsvagn anländer. Förmännen, som ska leda och fördela arbetet, anställer mig och mina arbetskamrater. Byggnadsplatsens arbetare består av schaktnings- och betongarbetare, timmermän, murare, kranskötare o s v. vi ska vara färdiga till jul. Senare, allt eftersom arbetet framskrider, anställs fler. Vi är nu uppe i 12 man.
Vi är alla sura på förmannen och en nyanländ ingenjör. Intet nytt under solen. Klassamhället verkar perfekt. Motsättningen är “stand by”. Den ömsesidiga misstron växer, problemen blir inte lösta. Timlönen är för låg. Hur står bonusen? Hur är garantin? O s v.
Jag är känd som före detta ombudsman. “Du ska vara förtroendeman”, säger de.
- Nej!
- Jo, du ska! Du kan snacka med dem, du känner till avtalet, vi måste hålla samman, vi blir lurade.
Några står och hånler insmickrande. Tar han det så slipper vi. Det rycker i mig. Nu har du chansen att bli något och få inflytande, gör något av det. De har förtroende för dig. Fortfarande intet nytt under solen.
Det är som om vi inte vågar själva och väljer en till att göra grovjobbet. Och den vi väljer är inte heller alltid själv så begeistrad inför jobbet när han ska gå i strid med förmännen.
“Gör det själv”, säger jag. “Vi ska inte ha någon förtroendeman, han kommer bara att lura oss.” Några säger “instämmer”, “fackföreningar, piss och papper”, o s v. Vi är inte fler än att vi kan prata tillsammans. Och så är alla med. Och ingen blir lurad.
Vi är alla osäkra, det är något nytt. Vi ska själva ta ställning och handla.
Första aktionen
Vi hade inte själva varit med om att fastställa tider och löner. Det var något som var gjort i Köpenhamn. Vi hade inte ens sett papperna, uträkningarna o s v. (Det är inte alls säkert att det fanns några uträkningar. Kanske är det helt enkelt en stor lögn.) När förmannen blev tillfrågad om hur mycket bonusen skulle ge, var alltid hans svar väldigt vagt: “1 kr, 1:25 - 1:50, 2 kr. Det beror på hur mycket ni arbetar.” Under en frukostrast är måttet rågat för nästan alla på grund av osäkerheten kring prestationerna, arbetstiderna, förmannens jäktande på dem, brist på verktyg e t c. Vi saknar en förtroendeman som kan lösa problemen åt oss, men ingen vill vara det.
Jag går över och hämtar förmannen, som hela tiden varit i mina tankar. Till min stora förvåning kommer han med.
Han sätter sig vid sidan av mig och har några papper med sig, som ingen tidigare har sett. Är osäker, men överlägsen. Ingen säger något. Jag drar klagomålen. Vi får en grundval att utgå ifrån, men det visar sig att förmannen inte vill godkänna väntetiderna. Grundvalen är för dålig. Förmannen går inte att prata med.
Ett par dagar senare kräver alla att få sina bonus utbetald var 14:e dag. En blir vald till att övertala förmannen och ingenjören till att komma till ett möte i manskapsvagnen. Han kommer tillbaka. “De vägrar, men vi kan välja två man till att förhandla.” - Där stod vi så. För att förmannen och ingenjören inte skulle få sin vilja igenom, enade vi oss om att skicka över tre man och kräva bonus. Jag blev en av de tre.
Vi lade fram våra krav - osäkerheten med hänsyn till vad vi fick i bonus, tiderna, kvalitén på svetsningarna, karnväntetiderna, för lite verktyg. Otillfredsställelsen med vad förmannen själv kallade “morotsprinciperna” i produktionen. De kunde inte förstå, att vi inte litade på dem, o s v.
Resultatet av förhandlingarna: utbetald bonus 2 kr i timmen och det resterande (d v s den bonus vi inte hade fått utbetald för den dag vi anställdes) utbetalt nästa löneutbetalningsdag.
Nästa aktion, några veckor senare
Måndag till torsdag arbetar vi från 7.00 till 11.30 och från 12.00 till 16.00. Fredag slutar vi 15.15 p g a 3/4 timmes nedskärning från 1:a oktober. Vi hade pratat mycket om en betald frukost på 10 minuter i vagnen kl 8.30, men ingen av oss vågade. En dag blev vi eniga om att sätta oss i vagnen. Förmannen sade att det var fel och att ingenjören hade varit efter honom. Jag sade att vi hade det klart för oss, men att vi i fortsättningen satte oss i vagnen illegalt. Punkt och slut.
“All makt till folket!” är jag nu inte ensam om att använda som hälsning. “Vi får det som vi vill ha det.” “Bra sammanhållning här.” “Kniven på strupen, det är så de ska ha det.” Det är inte längre bara mina ord.
Tredje aktionen
Det diskuterades lön i 2-3 veckor. “Vi måste se till att få lite mer, men hur?” Vi gav oss tusan på att nu får det vara nog med allt prat. Men vem skulle lägga fram våra krav? 2 kr mer i timmen. Några föreslog det gamla gänget. Jag sade, att vi ju lever under ekonomisk diktatur och att ingen verkligen vågar uttrycka sin mening rätt fram, och om någon gör det så blir vederbörande förföljd, sparkad. Vi valde tre nya till att lägga fram våra krav.
Onsdag eftermiddag. De gick till ingenjören mitt på platsen, medan vi andra hängde runt om på bygget och höll ett öga på alla fyra. När vi skulle gå för dagen blev vi informerade. Han var inte i stånd att ge någonting, det skulle han prata med Köpenhamn om. De tre tyckte han var positiv, om än förbannad då vi ju hade fått 2 kr på bonusen.
Det blev avtalat att vi skulle få besked inom två dagar. Torsdag, inget besked. Fredag förmiddag - alla sura. “Vad i helvete är meningen?” Middag. Vi blev eniga om att de tre skulle gå över och kräva resultat, annars skulle vi inte börja arbeta. Ingenjören och förmannen blev sura. När vi tog det på det sättet kunde vi ju komma en och en, enligt avtalets lönehöjningsparagraf.
Alla talade i munnen på varandra. Några menade, att vi skulle gå över och ställa oss i kö och kräva 2 kr mer i timmen. Man måste ju rätta sig efter avtalet. “Demokratiskt.” Några sade: “Jag har aldrig röstat ja till något avtal.” Jag sade att 75%-regeln var odemokratisk och att de nu var ute efter att splittra oss. Om det nu skulle bli skillnad på lönerna så skulle det gå ut över solidariteten. Men att vi, när det nu var tvivel om vad vi skulle göra, måste rösta om det.
3 röstade för att ställa upp i kö.
8 röstade för att hålla fast vid kravet om 2 kr mer i timmen för alla.
1 avstod från att rösta.
Därefter blev vi eniga om att strejka resten av dagen och hålla strejkmöte på måndag morgon. Ingenjören och förmannen stirrade när vi plötsligt körde hem.
Måndag morgon kl 7.00 - några ville gå hem igen.
- Det kostar för mycket.
- Ta det lugnt.
- Låt oss prata om det.
- Hur stora är böterna?
- Är det inrapporterat?
- Vi kan kräva att få rapporten tillbakakallad.
Plötsligt stod förmannen där.
- Nå, ska vi nu se till att komma igång?
Tystnad.
- Vi håller möte, och du måste gå.
Han gick.
Klockan 8 blev vi eniga om att prata med dem igen. Jag blev vald att gå med, p ågrund av att en av de tre hade skadad sig.
Ingenjören var mycket allvarlig. “Det här är en mycket allvarlig sak”, sa han. Vi sade, att vi inte hade kommit för att få någon moralpredikan, utan för att vi höll fast vid våra krav, och frågade om han hade något i bakfickan och om strejken var rapporterad. Det hade han varit tvungen att göra. Vi: “Det var oförståndigt.” Ingenjören hade inte kunnat komma i förbindelse med direktören.
- När?
- Kl 8.30.
- Då kommer vi tillbaka kl 8.35.
Han samtyckte till att försöka stoppa rapporteringen till arbetsgivareföreningen.
Vi berättade det för grabbarna, och åt frukost i en festlig stämning. Kl 8.35 blev vi erbjudna 50 öre mer i timmen för alla. Efter en massa drastiska manövrar och mycket prat ställde vi honom den direkta frågan, om det var allt som han hade fått lov att ge oss. Vi diskuterade gemensamt och blev eniga om att det lägsta vi överhuvudtaget kunde gå med på var 1 kr.
Postbudet hade under tiden varit där med ett brev, som innehöll en kopia av den rapport som hade skickats till arbetsgivareföreningen om strejken och våra krav. Vi lade därefter fram erbjudandet för grabbarna, och vi enades om att börja under protest.
Vi avtalade möte med ingejören på nytt kl 13.30, om där var mer att hämta och begärde också att få informera grabbarna efter mötet.
Kl. 13.30, åter inget anbud. Ingenjören och direktören vågade inte ge mer på grund av inrapporteringsplikten till arbetsgivareföreningen, men menade dock att det skulle kunna gå att få den sista 50-öringen på något annat sätt, som man kunde försvara.
En eller annan form av produktivitetsfrämjande slumpackord. Mycket prat om underskott och för mycket krantid. - Borgerlig indoktrinering, filantropi, ett språk som man ska hålla sig långt ifrån, därför att vi ju inte kan säga vår verkliga mening utom tillsammans med kamraterna.
Kl 14.30 orientering om ovanstående. Förslaget om 50 öre mer i timmen blev godkänt, samt 50 öre i tillägg till bonusen - slumpackordet blev förkastat. Vi ville inte arbeta mera för de 50 örena. Där kom olika förslag, bilersättning, lufttid m m. - Det gällde bara att få slantarna på det ena eller andra sättet.
Vi tre hade nu blivit trötta på allt rännande. Två av oss presenterade ovanstående. Ingenjören var tydligt nervös för att det skulle bli mer bråk, och lovade att han och förmannen skulle se till att hitta någon utväg under veckans gång.
Då veckan hade gått och veckorapporten skulle skrivas, pratade vi om hur många timmar som skulle skrivas upp. Vi enades om att skriva upp full tid, så kunde vi ju vänta på reaktionerna från herrarna. Vi ville testa dem.
På måndagen blev vi underrättade om att vi skulle få avdrag för fyra timmar och bara få timlönen utbetald. Två av timmarna p g a storm och regnväder, när vi hade suttit i vagnen. De andra två timmarna var p g a strejkmötet på måndag morgonen.
Tremannakommittén var åter tvingad att gå till förhandling. Vi stod fast vid timlönekravet - det var ju det som hade orsakat bråket. Ingenjören höll fast vid att det till följd av avtalet inte kunde betalas mer än minimilön minus dyrtidstillägg, 6 kr i timmen. “Det förbannade avtalet!” var repliken senare. Vi gjorde dem uppmärksamma på att om vi skulle finnas till disposition för 6 kr i timmen, så skulle vi i fortsättningen gå hem när det började regna. Efter det gick det att prata med honom. Men han vidhöll, att enligt avtalet varken kunde eller fick han ge dyrtidstillägg. Vi enades om timlön minus dyrtid. Därefter krävde vi besked angående de sista 50 örena. Vi fick se ett brev från arbetsgivareföreningen angående ett beslutat medlingsmöte fredagen den 20 november på kontoret kl 11.00 angående strejken och lönekravet. Följande skulle träffas: DSMF, DASF och Arbetsgivareföreningen. Vi var lite förbannade. Han föreslog att vi skulle invänta resultatet av medlingsmötet. Det var ju en neutral instans och det var synnerligen bra. Vi undvek att diskutera ämnet, men hävdade att mötets resultat måste gälla retroaktivt.
Efter att ha informerat, och alla - om än med viss skepsis - hade godkänt resultatet, blev vi eniga om att inte delta i medlingsmötet. Det var ingen som ville vara med i den kohandeln med fackföreningar ocg arbetsgivareföreningar, statistiker, lag och ordning, avtalets åtlydande o s v.
- De skiter i oss!
Måndag den 8 november
Vi kom som vi brukade kl 7.00. Efter vår illegala frukost, som varade lite längre än den brukade, vände sig förmannen till mig.
- Det här går inte. Ni håller inte tiden, som ni lovade. Kurt har suttit därinne i en halvtimme. Det håller inte. Så ni får själva stå för den halvtimmen.
- Sluta med att stirra så mycket på klockan. Det är ju kallt idag.
- Tusan heller.
- Det får du säga till Kurt själv.
Går upp och sätter igång. Ser förmannen gå bort till Kurt. Fem minuter senare ser jag Kurt gå omklädd till sin bil. Jag var nästan klar över vad som hänt. Ned för stegen. Bort till förmannen.
- Har du sparkat Kurt?
- Nej, men han ville inte dra av för halvtimmen.
Vidare bort till Kurt. Helt riktigt. Kurt ville inte finna sig i att få avdrag och hade sagt upp sig.
- Varför går du bara. Du kunde gott ha sgat det till oss. Du behöver bara hålla dig till oss kamrater. Du tror väl inte det blir bättre på nästa plats du kommer till. Följ med tillbaka, så får vi se vad vi kan göra åt det under lunchen.
- Nej, jag orkar inte. Han jagar mig. Jag får ordna något annat jobb. Det är en princip som jag har. Jag finner mig inte i det här. Jag kommer och går som det passar mig. - Men OK, om vi kan fixa det meddetsamma så låt oss försöka.
Jag ordnar det. Upp till grabbarna. “Vi ska ha ett möte.” Inom loppet av 10 minuter har vi alla samlats i manskapsvagnen. Jag presenterar problemet. Kurt vill inte. “Det är du bättre på.” Vi talar om sammanhållningen. Vem är det härnäst som kommer att bli förföljd? Förmannens kontroll är inte nödvändig. Vi skulle göra mer om han inte vore här. Några säger: “Vi går hem.”
- Det kostar för mycket. Det här får kommittén ordna.
- Låt oss hämta in honom.
Vi enar oss om att ta in honom i vagnen, men vem ska hämta honom? Alla är osäkra. Jag säger inget. “Karl”, föreslår en, men han vill inte. En ny arbetskamrat säger: “Jag ställer upp på att gå ut och hämta honom.”
- Grabbarna vill prata med dig.
Fem minuter går. Förmannen kommer. Ett stort frågetecken. Stillhet. Vi är väluppfostrade.
- Vad är det nu som är fel?
- Det vet du mycket väl, men jag kan gott säga att vi är förbannat otillfredsställda med dig. Vi kommer inte att finna oss i att du bedriver människojakt, och att du har dragit av en halv timme för Kurt. För övrigt så får du inte gjort mera själv, tvärtom.
Innan han infann sig, hade vi alla enats om, att nu skulle vi alla ge personligt uttryck för vår otillfredsställelse. Allt för många väljer att knipa käft för att själva gå säkra.
Kamrater som inte förut sagt något lossade nu på tungbandet och gav uttryck för att han gott kunde sitta lite mera på sitt kontor, och att de var irriterade över hans sätt att stå och vaka över dem, samt att de var vuxna människor. Det lättade på trycket och stärkte självkänslan.
Förmannen:
- Jag vill då gärna ha ett gott förhållande till er, men jag är tvungen att vara med för att se till så att ni får allt gjort. Ni håller ju inte heller de 10 minuter som ni lovade, o s v.
- Det är inte det det handlar om, säger jag, men du förföljer enskilda och frågar ut andra om vem som ställer till oreda. Kommer du att göra avdrag eller ej?
- Vi stryker ett streck över alltihop.
Och vi fick det åter som vi ville ha det. En del var sura.
- Det hjälper inte, han blir som han är.
Vi hade en längre diskussion om maktlöshet, omyndighetsförklarandet och att vi inte kunde göra revolution idag, men att det trots allt var väsentligt att vi höll samman o s v. Därefter började vi arbeta igen. All makt till folket.
Medlingsmöte
Medlingsmötet, som vi mer eller mindre hade lovat att deltaga i, för förhandlingarna om de sista 50 örena, var utsatt till fredagen den 20 november kl 11.00. Vi var fortfarande eniga om att inte deltaga.
Några dagar före mötet hade ordföranden i den lokala DSMF-avdelningen ringt till förmannen. Vad de talade om fick vi inte veta, men en av kommitténs medlemmar blev tillsagd att ringa till fackföreningsordföranden. Han hade ett mellanhavande med fackföreningen och ville inte genast ringa. Han var osäker på vad man ville prata med honom om och han fick inget besked från förmannen.
Nästa dag gick han till fackföreningen ocg drog en lättnadens suck när han erfor att det var medlingsmötet det handlade om. Det är inte mycket jag fått ur honom vad gäller samtalet, men han sade att han hade nämnt mitt namn, och att ordföranden nästan ramlat ur stolen. Han hade lovat ordföranden att skriva upp namnen på samtliga män som deltagit i strejken, för kontrollens skull.
Några var sura, både på honom och på ordföranden.
- Va fan skulle han dit och göra?
Ordföranden fick för övrigt aldrig listan med namnen.
Fredagen den 20 november. Jag var spänd på hur det skulle gå. Hade en känsla av att många var likgiltiga.
En kvart före mötet kom fackföreningsordföranden och gick in i ingenjörens vagn. Före kl 11.00 hade alla fem anlänt. En stund senare kom ingenjören upp för att hämta mig. Jag skulle komma ner, för man ville prata med mig. Jag var inte förtjust i det, men pratade med några av kamraterna, och gick sen ner. Fan också!
Fackföreningsordföranden vinkade in mig i ingenjörens vagn.
- Nej, sade jag, kom ut här.
Han gav mig ett handslag (vi är gamla ombudskamrater) och sade:
- Kom nu med in.
- Nej.
De andra kom ut och hälsade.
- Vi kan gå över till vår manskapsvagn, sade jag.
- OK.
De knallade med.
De ville gärna hjälpa oss med att få böterna nedsatta och höra lite om vad det hela handlade om. De ville också gärna veta var listan var, men det visste inte jag.
Där satt jag då med pamparna och var inte speciellt upplagd för att tala med dem. Men som den goda människa jag är, gav jag dem en kort redogörelse för aktionen. Sade att vi var helt klara över att vi skulle få böta och att de inte skulle beklaga någon, för det var inte vi som var skyldiga till strejken, och att vi minsann inte fått något annat än otack för att vi byggt den där hallen.
- Men ni har ju fått er lön, sade fackföreningsordföranden (söt pojke, sade kamraterna efteråt).
Där efter gick jag, och pamparna till ingenjörens vagn. En timme senare körde alla sin väg, och då det var dags att sluta frågade ingenjören mig om jag hade fått veta resultatet.
- Nej.
- Ni får inga böter, sade han, och skrattade med hela ansiktet.
- Fan heller, det är lögn!
- Nej.
- Det har jag då aldrig varit med om förr. Varför?
- På grund av vädret. Det är en utsatt arbetsplats, och det har ju gått mycket bra. - Det är en extra julklapp. Arbetsgivareföreningen höll för övrigt envist fast vid att ni skulle få böta.
Annars var han bara förbannad över att fackföreningen inte hade informerat oss.
Jag har funderat mycket över, varför han var så glad. Jag var själv lite förargad över att vi inte fick böter - och ändå.
Senare fick jag veta att direktören också hade närvarat vid medlingsmötet, och jag tror orsaken till ingenjörens glädje kanske var att vi inte hade deltagit i medlingsmötet, och således inte hade kritiserat och avslöjat honom och förmannen, vilket hade varit enkelt, t ex dålig planering, säkerhet o s v.
Löneaktionen fortsätter
Dagen efter diskuterade vi resultaten. Alla var nöjda. Men hur skulle vi lösa den sista 50-öringen? Det utbröt en debatt om vem som skulle förhandla. Vi tre gamla menade att det skulle vara tre nya nu. Några menade att vi var bra nog. Jag menade att två nya och en från de gamla skulle vara bra. Då de andra gamla nekade kategoriskt, blev det jag som gick med. Jag ville också gärna, men det innebar ju en stor fara för att bli ytterligare förföljd.
Vi gick för att förhandla. Ingenjören var som vanligt ett stort frågetecken. Ja, så var det ju på tiden att vi fick den där sista 50-öringen. Efter många taktiska manövrar gav han med sig, men först från och med nästkommande veckolön. Vi gjorde honom uppmärksam på, att vi tidigare hade talat om att det skulle gälla retroaktivt från den dag vi lade fram lönekravet. Det ville han inte, och hänvisade till att vi ju hade sluppit böter. Vi sade, att nu var det ju han som satte sig på tvären. Han sade, att han kunde ordna de 50 örena utanför firman under förutsättning att de inte skulle gälla retroaktivt. Vi sade, att när han kunde ge oss 50 öre lokalt så kunde han också ge oss 70. Det kunde han emellertid inte ta på sitt ansvar.
Vi gick därefter till grabbarna och refererade förloppet avförhandlingarna. Många var sura över att inte få ersättning retroaktivt, som han hade lovat. Vi enades om att 50-öringen trots allt var i hamn och bara vi kunde få 60 öre var allt som det skulle.
Vi talade om för ingenjören, att vi var sura över att han inte höll sitt ord, och att vi krävde 70 öre mer i timmen när vi inte kunde få 50-öringen retroaktivt. Nu blev han envis och sade att han tänkte ringa till firman direkt. Vi tre konfererade utanför och gav honom budet 60 öre i timmen. Han slog till och därmed var den saken ur världen. Innan dörren gick igen bakom oss hörde jag dock hur han mumlade: “Vad kommer härnäst?”
Sista aktionen
På kvällen tisdagen den 22 december, ringde en arbetskamrat upp mig privat. Han hade inte varit på jobbet på några dagar för att hans 6-årige son hade legat sjuk i mässlingen. Han hade inte kunnat få någon att se till honom och hans sammanboende var tvungen att gå till sitt jobb. Han hade meddelat orsaken till förmannen och ringt och sagt, att han skulle komma tillbaka på onsdagen. Förmannen svarade, att det inte var nödvändigt att komma. Det skulle serveras jullunch och alla skulle sluta kl 13.00. Dessutom var det en annan som hade tagit över hans arbete.
Kamraten frågade då om det betydde att han fått sparken, för isåfall kunde han lika gärna säga det direkt. Förmannen sade, att det kunde han ju inte göra när han inte var där. Därmed hade en av dem lagt på luren. Kamraten frågade mig nu vad han ska göra. Jag säger:
- Ta det bara lugnt. Du kommer bara i morgon bitti som vanligt. Jag tror inte han vågar sparka dig, och därmed punkt.
Onsdag morgon sattes han i arbete efter en halvtimmes tid och vi räknade med att saken var ur världen.
Under dagen fick alla några öl, men annars skötte alla sitt jobb. Vid 12-tiden var vi i vagnen och åt jullunch - en snaps och resten av ölen fick oss i stämning. Vi sjöng kampsånger och hade det kul och trevligt.
Kl 13.00 började vi gå ner till förmannen för att vår lön och en cigarrcigarrett. Arbetskamraten kommer bort till oss.
- Så gick det som jag hade räknat med. Jag fick sparken.
- Det var fan.
- Lymmel!
Ett par andra kamrater som också fått veta det, föreslog att vi skulle ordna upp det medetsamma. Samtidigt var andra på väg till förmannen för att fråga varför han fått sparken. Förmannen svarade att han inte skötte sitt jobb, inte kom varje dag o s v. Arbetsköparmoral! Jag föreslog att vi skulle ordna upp problemet på måndag morgon, då vi ju var lediga nu och inte kunde göra något förrän på måndagen. Alla körde hem.
Måndag morgon. Mörkt och kallt. Rimfrost. Den berörda kamraten har inte kommit, fast han hade lovat det. Förmannen är sjuk. Stämningen har gått ner till noll. Alla är sura. Kan inte se varann i ögonen. Vi börjar jobba. Ett par av oss bli stående. En säger:
- Rövhål! Ska vi inte se till att få något gjort åt det?
Vi enar oss om att diskutera problemet vid vår illegala frukost kl 8.30.
Frukost. Alla är samlade så när som på den sparkade. Stämningen blir bättre efter att vi ätit och druckit termoskaffe. Alla tycker att det är för djävligt. Någon hittar fel hos arbetskamraten (arbetsköparmoral!). Principiellt kan vi alla bli utsatta för samma omänskliga behandling, diktatur, våld och slaveri.
En halv timme har gått. Ingenjören går ut på planen och är sur över att vi inte har kommit igång. Plötsligt står han i dörren. Se nu till att komma igång.
- Det var bra att du kom. Vi är förbannat otillfredsställda med att han fick sparken - precis före jul och på grund av att han varit sjuk, säger en kamrat, som aldrig tidigare sagt något till ingenjören.
Ingenjören sade att han inte skötte sitt atrbete, var labil, att förmannen och arbetskamraterna inte kom överens, att de inte kunde samtala, att han inte kunde arbeta på hög höjd och att arbetet på marken var slut. Arbetsköparmoral!
En arbetskamrat sade att förmannen förföljde honom, och att han var tillräckligt bra och lika bra som vi andra. Jag sade att det med höjden stämde. Men det fanns ju mycket arbete på marken som andra arbetade med. Och aom man ville ta mänsklig hänsyn, kunde det lätt ha ordnats. För övrigt vet vi alla att han har haft influensa och inte är riktigt kry, sitter ofta och hostar. Därefter sade ingenjören att han inte hade mer att tillägga och gick.
Vi valde nu tre nya kamretr till att föra vår talan och kräva att få kollegan återanställd. Till lunchen kl 11.30 blev vi informerade. Inget nytt - arbetsköparmoral. Ingenjören kunde inget göra, det var förmannen som anställde och avskedade. Kunde varken få ett “ja” eller “nej”. Smart gjort. Sätta sig själv utanför spelet, för att han inte vågade ta ställning.
Där stod vi så, slokörade. Vi pratades vid om vad vi skulle göra och blev eniga om att antingen måste vi ha tag i direktören, eller också måste vi få ett klart besked från ingenjören. Ja eller nej. Till slut bestämde vi oss för att hålla upp kl 14.00 för att få besked.
Vi fick ett klart “nej” från ingenjören. Han ville inte återanställa och var förbannad över att vi stod fast. Det var ju de som ledde och fördelade arbetet. Någon menade at det inte fanns något mer att göra. Andra menade att vi skulle strejka, gå hem. Många sade ingenting.
- Den gången vi hade lönekravet, kunde vi nog enas. Nu då det gällde något mänskligt, kan vi inte. Det är inte bra.
- Jamen han är ju inte här, sade en eller två. Vi vet ju inte ens om han är intresserad av att börja igen.
- i förmiddags enades vi om att det är vårt gemensamma problem, och det är det ju fortfarande. Du manipulerar lika mycket som ingenjören. Det är OK om du inte vill gå i strejk, men säg då det rakt ut. Men jag kan se att vi är oeniga, så låt oss då rösta.
En krävde skriftliga röstsedlar. 16 små lappar. Plus för strejk. Minus för att inte strejka.
11 för att strejka.
5 emot.
Vi gick hem, alla 16.
Tisdag
På morgonen var alla samlade. De tre gick till ingenjören igen och lade fram vårt krav. Fem minuter senare kom de tillbaka. Återigen nej.
Jag var förbannad, andra inte. Det fanns inget gehör för att fortsätta strejken. Några menade att det inte gick att pressa ingenjören längre, men att de tre skulle gå ner igen och säga att vi gick tillbaka till arbetet under protets. Och att vi skulle ta upp frågan igen när förmannen kom tillbaka. Ingenjören ville veta vad protesten bestod i. Det fick han inte veta något om.
***
Nedanstående är en bandutskrift av ett samtal med en utveckling av texten och de problemställningar som den tar upp.
I din inledning säger du, att ni all är sura på förmannen. Varför är ni det? Är det fråga om någon konkret konflikt?
Nej, det är det inte. Men man har ju precis varit inne och blivit anställd och har mer eller mindre varit tvungen att tala arbetsköparens språk. Man känner, att man är utsatt för ett förtryck när man har varit ute för att sälja sin arbetskraft. Man måste ändra sitt eget sätt att tala. Om man pratar som man gör normalt, kolleger och kamreter emellan, så blir man definitivt aldrig anställd någonstans. Man måste helt enkelt sälja sig själv, också själsligt, för att få arbete. Det skapar inget bra utgångsläge. När man så är anställd, så springer förmannen i hälarna på en för att kontrollera att man gör något. Det är också han som kontrollerar om man kommer i tid på morgonen. Alltihop grundar sig på att det är han som ska leda och fördela arbetet. Det är inget speciellt för denna arbetsplats. Så är det på alla ställen.
Det uppstår en konflikt rörande utbetalning av bonus och garanti. Dina arbetskamrater vill välja en förtroendeman och pekar på dig. Som de påpekar så har du varit förtroendeman förr. Varför vill du då inte denna gång?
Det kan verka lite underligt, men för det första så fick jag sparken från mitt förra jobb just för att jag var förtroendeman, och för det andra kände jag att jag under den 4-års period jag var förtroendeman, hade fjärmat mig från mina kamraters sätt att uppfatta saker på - jag hade altså blivit främmande i min egen umgängeskrets, i min egen miljö.
Är det det du menar med att säga att man blir lurad av en förtroendeman?
Ja, det kan man nog säga. Hans funktion är ju just att förhandla med ledningen om lönekrav, om förbättringar av arbetsförhållandena. Och hans konkreta situation är den att han hela tiden måste lyssna på deras manipulationer bort från den verklighet, som han som förtroendeman ska representera. Denna borgerliga indoktrinering och arbetsköparmoral som han blir utsatt för dagligen, gör att han blir schizofren, blir två peroner inne i huvudet. Det kan en nog så robust och klassmedveten arbetare inte klara i längden. Han kommer att mer eller mindre bli en förrädare mot sina arbetskamrater.
Man är så präglad av det borgerliga samhälle man lever i, att man genast skymtar en möjlighet att “bli något” när ens kamrater vill välja en till förtroendeman. Man har ju inget värde som vanlig arbetare och därför ser man strax en chans till att bli något mer och annat. Vi är ju alla uppfödda med egoism och borgerlig individualism. Det är därför man är svag i en sådan valsituation. Det är en väldigt farlig situation. Det är vägen bort från en kollektiv arbetarmedvetenhet och försvagar lusten att kämpa tillsammans med arbetskamraterna för lönearbetets avskaffande.
Du säger att det skapas en ny situation för att du inte vill vara förtroendeman. En situation präglad av osäkerhet.
Om jag nu hade hoppat på, hade sagt ja till det hårda arbetet, alltså tagit chansen att “bli något” - så hade det inte skett något nytt under solen. Men jag ställde ju inte upp och det skapade en ny och osäker situation. Ingen annan ville ju vara förtroendeman. Arbetskamraterna är ju vana vid att en eller annan låter sig väljas till det slitgöra som det är att vara förtroendeman. Men jag ville inte längre. Jag ville att vi gemensamt skulle lösa våra problem. Om jag hade låtit mig väljas hade jag omyndigförklarat mina arbetskamrater, hade hindrat dem från att själva handla för att ändra sin, d v s vår, situation.
Egentligen hade jag gärna velat vara förtroendeman, men å andra sidan visste jag mycket väl vad det var för skit jag isåfall blev insyltad i. Arbetskamraterna vet det också mycket väl. Fackföreningar, piss och papper, som en del av dem säger. Saken är bara den att vi har vant oss vid att handla på det sättet. Det förväntas av oss att vi väljer en förtroendeman, både från fackföreningens sida och från arbetsköparens. Vi förväntar det också av oss själva. Men vi ska inte välja någon till att uträtta saker åt oss. Vi ska själva gemensamt göra det. Vi löser problemen mycket bättre på det sättet.
Det är en osäker situation, för varken de s k arbetarpartierna eller fackföreningarna har byggt sin politik på förtroendet att arbetarna själva kan, bara de får lov till det. De har inte stött arbetarklassen i dess försök till frigörelse och självständighet. De har istället, grovt sagt, byggt på motsatsen. Det är därför vi är osäkra. Vi har ingenting att luta oss mot. Vi är tvungna att bara lita till oss själva.
Vad är bakgrunden till att kräva en 10-minuters frukostpaus på morgonen?
Nästan alla arbetare äter en bit mat vid halv niotiden. Många har inte fått något i sig innan de for hemifrån. Och vi har alltid gjort så. Det är tämligen vanligt att man tar en bit man vid den tiden. Men vi hade, när vi blev anställda, uttryckligen fått veta att det fick vi inte! Vi fick inte gå ner i vagnen. Det tog för lång tid! Sade de. Vi fick veta att vi skulle bli avskedade om vi gjorde det. De had redan räknat ut hur mycket tid som skulle gå till spillo inom loppet av både tio, tjugo och trettio år. Sånt är det duktiga på. Men det var förnedrande för oss, att stå ute på planen och äta vår mat i allt slags väder. Vem har någonsin hört talas om en förman eller en annan tjänsteman, som blivit avskedad för att han gick in och drack en kopp kaffe och tog sig en bit mat under arbetstiden? Jag har det aldrig.
Personligen kände jag att vi alla helst ville gå ner i vagnen, och jag föreslog därför att vi skulle mötas där kl halv 9. Det gjorde vi också. Alla var nöjda. Vi kände att vi hade gjort något som var riktigt. Det var väldigt skönt. Jag tror att denna situation skapade en del av den sammanhållning som vi sedan kunde se fram emot. Det är mycket viktigt att hitta några saker som man är överens om, och som kan genomföras, oavsett hur reformistiskt det kan tyckas vara för stunden. Den medvetenhet det skapar om ett egenvärde är det primära i en sådan situation. Det är väsentligt att upptäcka att man själv kan skapa förändringar i sin situation. Det är en främmande känsla för de flesta arbetare. Men det är vägen till en revolutionär verksamhet. Det sätter arbetarna i rörelse.
Men kunde inte en förtroendeman skaffat er den rasten?
Nu får du skärpa dig. Du har inte fattat vitsen. Självklart kunde en förtroendeman, som en artig skolpojke med mössan i hand, ha bett om en förhandling. Han skulle säkert också ha åstadkommit ett positivt resultat. Men det skulle inte ha lärt oss någonting om att vi själva kan lösa våra problem. Det skulle inte ha styrkt oss i vår tro på oss själva. Det skulle inte ha skapat en medvetenhet om att vi själva kunde skapa förändringarna. Det är ju det som är finessen.
Varför vill ni plötsligt ha 2 kr mer i timmen?
Det är ju en ekonomisk nödvändighet. Dyrtidsregleringen ger ju bara ca halv täckning för de prisstegringar, som förekommer mellan avtalen. Vi skulle komma ännu längre efter, om vi inte hela tiden drev igenom en löneglidning. Kapitalisterna vill hela tiden göra vad de kan för att öka profiten. Arbetarna måste hela tiden vara upppmärksamma så att det inte sker. Det är ett led i klasskampen. Om vi inte kämpade bodde vi säkert fortfarande i jordhålor. Men vi förbättrar inte våra levnadsvillkor genom att hela tiden få mer lön. För om inte kapitalisterna själva tar tillbaka löneökningen genom att öka priserna på varorna eller genom att försämra kvalitén, så ställer staten upp för dem och levererar tillbaka t ex i form av omkostnadsdämpande bidrag. Men det finns också många andra och mer beslöjade sätt att göra det på. Vi måste hela tiden kämpa för att jämvikten inte ska slå över till fördel för kapitalisterna, och därför måste vi bl a kräva mer i lön. Man ska bara vara medveten om att det inte är lösningen på de stora problemen. Nämligen arbetarnas frigörelse. Avskaffandet av lönearbetet.
I den konkreta situation som vi stod var det mycket nödvändigt att handla. Direkt från den dag vi blev anställda, hade vi talat om att vi skulle ha mer i lön. Vi kunde inte stanna vid att bara prata om det. Sånt trubbar av medvetenheten. Det är som med vädret, alla pratar om det men ingen gör något åt det. Vi valde så tre nya kamrater till att förhandla om våra krav. Det är viktigt att hela tiden ha nya förhandlare. Det gör att alla vid en eller annan tidpunkt har varit aktiva och följt med i vad som försiggår. Och det lär oss, att vi själva faktiskt kan utträtta något. Det blir i gengäld svårare för arbetsköparna att bedriva en systematisk förföljelse av några enstaka aktiva kamrater. Nu var vi alla aktiva, och det försvagade arbetsköparens situation.
Som jag har sagt tidigare, är det nödvändigt med lönekamp hela tiden. Men det är farligt om kampen mot arbetsköparna hela tiden bara är en lönekamp. Då blir det 5-öres politik. Det blir på så sätt inte en kamp mot omyndighetsförklarandet, avskaffandet av lönearbetet. En aktion för en löeökning är alltså inte ett mål i sig självt. Det är en nödvändig men underordnad aktion. Det ska man ha klart för sig, annars slutar man i rena reformismen. Om man driver aktionen som vi gjorde, är det ett bra tillfälle för att skapa sammanhållning. Vi hade inte någon ombudsman eller ett tungt fackligt system som skulle omyndigförklara oss, göra oss slöa och passiva. Vi lärde oss att sätta oss själva istället för dessa, och att göra sakerna själva. Vi blev inte främlingar inför det som hände runt omkring oss, vi visste ju hela tiden vad som försiggick. Det blev således ett led i skapandet av en revolutionär medvetenhet.
Förmannen erbjuder er att komma över och förhandla om era lönekrav en åt gången, vilket ju är i överensstämmelse med löneförhöjningsparagrafen. Det är nästan så att enheten i er aktion bryts. Vad är orsaken till det?
Traditioner, vet du. Vi var nära att falla offer för traditionerna. Man brukar göra på det sättet. Några tyckte att det var helt i sin ordning, men det skulle ju skada solidariteten om några fick mer i timmen än andra. Och du kan vara säker på att arbetsköparna skulle ha utnyttjat situationen till att ge oss olika löneökningar. Man får nämligen inte begå misstaget att tro att de är dumma. De är nämligen jävligt smarta. Viv gjorde en omröstning där flertalet var för att vi stod fast vid en enhetlig löneökning för alla. Arbetsköparnas gamla knep att splittra arbetarna med hjälp av individuella små lismartillägg lyckades inte denna gång.
Du blir inkallad till ett förhandlingsmöte. Du kallar det kohandel, varför?
Vi hade ju beslutat oss för att driva aktionen utanför hela det odemokratiska arbetsrättsliga systemet. Vi ville göra det på våra villkor. Vi ville inte låta oss bindas av regler, som bygger på ett nederlag i förra århundradet. Du vet, septemberfördraget (överenskommelse mellan högern och den moderata vänstern år 1894). Det är då helt i sin ordning att man inte kunde driva aktionen längre den gången, att man inte hade krafter till det. Men det är ju ett brott, när man gör nederlaget till seger. Man skulle ha erkänt att det var ett nederlag, och så senare, när man stod bättre och var starkare, ha förkastat det och skapat en ny och bättre grundval. Men som sagt så ville vi utnyttja den gynnsamma situation vi befann oss i, och inte hindras av ett 70 år gammalt nederlag.
Det som sker i den konkreta situationen är att arbetsköparen självklart har helvetes bråttom med att rapportera vår lilla strejk. Just för att få in oss i hela det arbetsrättsliga systemet. Det är ju ett utmärkt system för honom. Nu skulle alltså fackföreningen m fl sköta hela konflikten åt oss. Omyndigförklarandet var redan igång. Sannolikt skulle det ske, att parterna skulle betrakta hela aktionen som en ren löneaktion, som 5-öres politik. Både arbetsköparna och fackföreningarna har ju avskaffat klasskampen. Men vi måste vara på det klara med att klasskampen inte kan avskaffas i ett kapitalistiskt samhälle.
En av arbetskamraterna får sparken!
Ja, han överskred ju frukosttiden. Det upptäcktes självklart meddetsamma. De hade ju ögonen på oss. Det var ett nederlag för dem att vi hade tagit oss en extra frukost. De hade ju förbjudit oss det. Förmannen och Kurt kommer självklart i gräl och han får sparken. Men det är ju för jäkligt. För det första därför att det är en seger för arbetsköparen, och för det andra är det en dålig lösning sett ifrån vår synpunkt. Han skulle ju inte få det bättre någon annanstans. Man bör så långt det är möjligt bli kvar och kämpa där man är. Inte springa från det ena stället till det andra. Det löser inga problem på lång sikt. Det är ett fel som många yngre arbetare begår. När något går dem emot blir de genast sura och säger upp sig eller provocerar fram ett avsked. Det är en förståelig reaktion, men ett individualistiskt slag i luften. Det löser inga problem, och inom loppet av några år resignerar de och förlorar tron på att det kan löna sig att kämpa mot de outhärdliga arbetsförhållanden som bjuds. De slänger in handduken. Man ska tillsammans med sina arbetskamrater försöker att förändra sin arbetssituation. De flesta är ju på det klara med att det är något som är fel. De får bara inte tappa sugen. Vi måste erövra tron på att vi kan lösa våra problem tillsammans.
Du skriver på ett ställe att vi lever under ekonomisk diktatur. Kan du inte fördjupa det lite mer?
Jo, det är inte svårt. Det som har hänt är ju att kapitalisterna har tillskansat sig produktionsmedlen.
De har skapat grundlagen som försäkrar dem äganderätten. Om inte arbetaren vill dö av svält så är han tvunget att sälja sin arbetskraft till dem som äger maskinerna, alltså kapiatlisterna. De får således också äganderätten till de värden, som arbetaren skapar. Arbetaren får alltså inte det fulla utbytet av sitt arbete. Han ska nämligen också föda de improduktiva kapitalisterna. Som arbetare säljer vi ju vår arbetskraft, t ex åtta timmar om dagen, vilket innebär att kapitalisten har äganderätten till de produkter som vi framställer under den tiden. Men om vi bara behöver 4 timmar för att producera varor till ett värde som motsvarar den dagslön vi får, ja då har kapitalisten vår arbetskraft i 4 timmar utan att betala för den. Det är det merarbete som arbetaren frambringar när hans lön är intjänad, som kapitalisten lever av. Det är hans profit.
Men innerst inne är de rädda för arbetaren. De är rädda för att han ska upptäcka att han själv kan organisera produktionen av sina varor. Det är därför man splittrar upp arbetsprojekten i mindre bitar, med en förman till att leda och fördela arbetet. Det fördunklar sammanhangen. Arbetarna är nog helt på det klara med att de blir lurade. Det är därför de inte orkar jobba hela tiden, utan försöker smita undan så mycket som möjligt.
Om arbetarna själva bestämde vad som skulle produceras och när, kunde de göra det på halva tiden. Vi har inte behov av de improduktiva kapitalisterna och deras lakejer. De har behov av oss, men vi har inte behov av dem. Som det är för tillfället har den ena halvan av befolkningen fullt upp med att fara runt och kontrollera att den andra halvan gör något. Det är jävligt improduktivt. Det är ett slöserisamhälle vi lever i. Kapitalets inre logik, om man nu kan kalla det logik, kräver att det hela tiden ska produceras mer och mer, annars kan den inte föröka sig.
Det är inte bara på det nationella planet som detta händer. Vi är som danska arbetare tillsammans med kapitalisterna också med och suger ut arbetarna i de icke-industrialiserade länderna, t ex i Afrika. De flesta länder i Afrika är fattiga länder och är man fattig har man begränsad makt i en förhandlingssituation med de rika. När de rika ländernas kapitalister förhandlar med de fattiga länderna, utfaller alltid förhandlingarna till fördel för de rika, som utöver pengarnas makt också besitter militär makt. Och de fattiga länderna måste titt som tätt sälja sina råvaror till ohyggligt lågt pris. På så sätt blir värden överförda från de fattiga länderna till de rika. Värden som också danska arbetare har glädje av, i och med att kapitalister och arbetare i det rika landet får en större “kaka” att dela.
Därför måste vi, när vi skapat en stark solidaritetskänsla bland oss själva, utveckla den till att också gälla de fattiga ländernas arbetarklass. De måste stödjas ekonomiskt och moraliskt närhelst de behöver det. Vi kan inte avskaffa det kapitalistiska systemet ensamma, vi måste göra det på ett globalt plan tillsammans med arbetare i andra länder. Vi måste avskaffa det kapitalistiska systemet. Det är en ekonomisk diktatur, för så länge vi har det kvar är vi tvungna att handla efter dess inre “logik”.
Ni hade ett möte med fackföreningsordföranden och fackföreningens förhandlare. Fackföreningen var nöjd med den löneökning ni fick.
Det är ju karaktäristiskt för en sådan att han bara tänker på lönen. Det var ju inte bara det som det handlade om. Men han har ju kommit dithän att det för honom bara gäller att få det att rulla. Vi hade ju fått vår lön. Vad fan beklagade vi oss då för? Det är ju ett försvar för arbetsköparna att reducera konflikten till att gälla en krona mer eller mindre i timmen.
Fackföreningsordföranden lyckades förhandla sig fram till att ni skulle slippa betala böter. Har du någon kommentar till det?
Nåja. Både fackföreningen och arbetsköparen var ju intresserade av att få det att rulla. Hallen skulle vara färdig till ett visst datum, annars vankades det skadestånd för arbetsköparen. Det var två saker som gjorde att vi stod i en fördelaktig position, nämligen datumet, och att de inte visste var de hade oss. Det är den bästa formen av press mot en arbetsköpare. Han ska inte veta var han har arbetarna. Och det vet han i synnerhet inte, när man inte har valt någon förtroendeman. Och när vi arbetade så otraditionellt som vi gjorde så visste de till slut inte vad fan de skulle göra. De kunde inte fråga ut någon, de kunde inte påverka någon. Det är också en helt ny situation för dem. Och förmannen hade ett helvete när han skulle avlägga rapport om dagens arbete till ingenjören.
Ni fick inte hela den löneökning ni hade krävt.
Nej, men strunt i det. Det viktigaste var att vi hade gått till aktion, och att vi hela tiden höll samman. Det fanns ingen anledning riskera att splittra gruppen på den frågan. Det primära i alla former av aktioner är att man kan hålla samman gruppen. En seger är bara en seger så länge man håller ihop om den och värnar om den gemensamt. För det viktigaste var ju ändå inte själva löneökningen, utan just det att vi hade lärt oss att hålla ihop, stt vi hade tillskansat oss något på våra egna villkor. Vi hade skapat något av den solidaritet som vi i så många år bara hade pratat om, men sällan prövat i praktiken.
Det uppstår till slut ytterligare ett problem med en arbetare som stannar hemma för att ta hand om sitt barn.
Ja, jobbet började ju efterhand bli färdigt. Situationen var inte längre så pressad för arbetsköparen. Samtidigt så hade han fått några av sina fasta arbetslag frigjorda från andra byggen, som nu var färdiga. Nu hade vi ju gått där och slitit i flera månader med allt grovjobbet, och så kom alla dessa nya människor, till och med i egen manskapsvagn, och skulle vara med och göra “finputsen” på det vi hade gjort. Det var vi nog lite sura över.
Vi begick nog det stora felet att inte berätta för dem vad det var för några aktioner vi hade gjort, och på så sätt dra in dem i vår gemenskap och vår kamp. Det uppstod därför en klyfta mellan det nya folket och oss.
Det är i alla fall en av de saker jag har lärt mig något av. Det är mycket viktigt att alla som är nya i en grupp orienteras synnerligen grundligt om vad man har gjort och var man står. Men det var svårt vid det här tillfället för det fasta folket är svårt att ha att göra med. De har sina traditioner. Situationen vände sig därför efterhand till arbetsköparens fördel. Och greppet hårdnade om oss, och en systematisk förföljelse startade mot oss.
De lyckades således med att splittra arbetargruppen. Bland annat för att de nya arbetarna hade andra traditioner. De gjorde det de var vana vid, och var inte förtrogna med våra aktionsformer. De använde av tradition det välkända systemet med valda förtroendemän till att ta sig an problemen, medan vi andra löste problemen kollektivt. Senare uppstod där en strejk på grund av att fem man blev avskedade. Den strejken har jag inte skrivit något om. Men vid det tillfället lyckades vi få med oss hälften av det nya folket. Om vi hade ansträngt oss och från starten informerat dem om våra aktionsformer, så hade det säkert lyckats för oss att få med dem alla i strejken.
Har du senare erfarit, om de otradionella aktionsformerna betytt något för de andra som deltog?
Jajamen. Det märkte jag redan medan aktionerna pågick. Vi hade några helt fantastiska konkreta diskussioner. Det var ganska tydligt vilken medvetandegörande funktion våra aktionsformer förde med sig. Vi hade plötsligt något konkret att prata om. Vi var ju tvungna att prata för att lösa våra problem. Vi hade ju just därför undvikit att välja någon som skulle fixa det åt oss. Vi kunde både snacka om ekonomisk omyndigförklaring, om ekonomisk diktatur, och vi kunde snacka om revolution på ett helt vanligt sätt, när vi stod mitt uppe i en diskussion om vad vi skulle göra och inte göra.
Senare har jag av och till pratat med tre - fyra av dem som deltog, och det är ganska tydligt att det har haft en medvetandegörande funktion för dem. Som en av dem sade till mig: “Jag har fanimej gått i femton år och aldrig tänkt på vad i helvete det var för någonting jag gick och traskade runt i. Men efter att ha deltagit i de här aktionerna, har jag fått en helt annan syn på tingen.” Detta är för mig ett ganska tydligt bevis på, att ska vi ändra på vår medvetenhet, så ska vi själva ändra den konkreta situation vi befinner oss i.
Man ska handla sig till en ny medvetenhet. Och som rättesnöre för handlandet kan man använda teorier som är härledda ur tidigare handlingar. De hade allesammans upptäckt att den omyndigförklaring de var utsatta för på arbetsplatsen, också försiggick på andra platser, t ex i bostadsområden, i föreningar, i stadsfullmäktige, på skolor. Det förstod de helt plötsligt. Tillvaron är inte något en gång för alla givet. Den är skapad av människor och därför möjlig att förändra. Och de hade fått tron på att de själva kunde förändra den.
Kan jag i korthet få preciserat ditt förhållande till teori och praktik?
Jag menar att teorin får betydelse först när man börjar realisera den i praktiken. Så först får teorin en betydelse. Men alltsammans blir ju teori i efterhand. Det är darför jag har skrivit ner det här. Nu skulle det minsann ges några praktiska erfarenheter att sätt i förhållande till all den teori vi har gått och pusslat med i många, många år.
Vi är nu vid en punkt där det kan vara på sin plats att prata mer generellt om arbetarorganisation. Hur ska vi organisera oss?
Det sätt vi gjorde det på är ett av alternativen till den traditionella fackorganisationen på en enskild arbetsplats. Vi måste bort från det traditionella, bort från tvånget, bort från nederlaget, och pröva att organisera oss självständigt. Pröva att självständiggöra oss som arbetarklass.
Menar du att fackföreningarna, som de för tillfället är uppbyggda, hämmar arbetarna i deras frigörelse?
Ja, självklart gör de det. Arbetarnas frigörelse ska vara arbetarnas eget verk, som gamle Karl säger.
Kan vi vara utan fackföreningar?
Nej! Fackföreningar är ett nödvändigt resultat av det faktum att lönearbete och kapital står mot varandra som utsugen respektive utsugande klass. Det kan låta ganska banalt och uppenbart men är mycket viktigt att komma ihåg, för det innebär att när vi ska bedöma fackföreningarnas insatser och historiska tillstånd så måste vi utgå från denna förutsättning, alltså utifrån en undersökning om klassmotsättningarnas utvecklingsstadium, såväl som den riktning de utvecklas i. Först när detta är beaktat kan man ställa frågan om huruvida fackförenings-rörelsens nuvarande sätt att organisera sig på gör det möjligt för den att föra utvecklingen vidare i klasskampen, eller om det tvärtom hämmar den.
Fackföreningarna har uppstått som en nödvändig organisering av lönearbetarna i ett kapitalistiskt system. Arbetaren ska sälja sig själv som arbetskraft, och i sina försök att behärska arbetsmarknaden var det nödvändigt för arbetarna att organisera sig i fackföreningar. Dessa kom att bestå av experter som var mer eller mindre dugliga i fråga om att samla och leda den samlade arbetarmassan på ett sådant sätt att arbetarklassen tillförsäkrades ett existensminimum gentemot kapitalets omättliga kapitalanhopning.
Fackföreningarna kom att omfatta en mycket stor procentandel av arbetarna, som således underordnade sig fackföreningens disciplin. Och fackföreningsrörelsen fick hela sin styrka samlad i en central ledning. På så sätt har det blivit långt mellan ledare och ledda. Det har vi sett flera exempel på under de senaste åren. Fackföreningsrörelsens ledare är nästan omöjliga att nå, när man står nere på fabriksgolvet och ropar.
Vid det beryktade septemberfördraget 1894 erkände fackföreningsrörelsen det faktum att vi står i ett underordnat förhållande till kapitalet. Detta medgivande har vi sen fått betalt för genom att våra materiella levnadsvillkor har förbättrats. Vi har alltså i en svag situation ingått en kompromiss som innehåller ett erkännande av kapitalets makt att leda och fördela arbetet, och att besitta egendomsrätten till de produktionsmedel vi själva har skapat. Detta får vi finna oss i så länge styrkeförhållandet mellan kapital och lönearbete är till kapitalets fördel. Men självklart ska vi inte förhålla oss passiva i denna situation.
Vi måste därför ändra kampmetoderna på själva arbetsplatserna. På det sättet kommer fackföreningsrörelsen att förändra sig. Ändringarna ska påtvingas dem utifrån. I det ögonblick man utvecklar ett självständiggörande av arbetarna på arbetsplatsen så kommer det förr eller senare att bli en konfrontation mellan arbetare och fackförening, och då kommer gackföreningen att få en ny organinsationsstruktur, som passar till de kampmetoder som har utvecklats på arbetsplatsen och inte utanför arbetskollektivet.
Det vi ska nå fram till är, att de arbetare som är otillfredställda med något, själva tar initiativet till en aktion och själva väljer den form de anser passar bäst för deras syften. Man ska alltså välja kampform efter de lokala omständigheterna och inte efter några regler som för det första bygger på septembernederlaget, och för det andra är utarbetade (till och med i bästa samförstånd med arbetsköparna) inne på ett eller annat slumpmässigt valt kontor, och som man menar passar lika väl över hela landet och på alla arbetsplatser, stora som små.
Det är viktigt att arbetarklassens frigörelse börjar ute på arbetsplatserna. Vi står för ögonblicket i en väldig vanmaktssituation. Det förtsa som behövs är tron på sig själv, tron på att man själv kan göra något åt frågorna utan att man ska fråga båda Per och Pål. Det är viktigt att man kommer i gång med sådana former av aktioner, som kan lära oss innebörden av ordet solidaritet. Först när vi lärt oss det, kan vi ge oss till att samordna aktionerna runt omkring i Danmark. Förutsättningen är att vi själva har varit med om att organisera, själva har varit med om att skapa en ny struktur i den verklighet vi själva lever i. Om det inte går på det sättet, så kan man bara vädja till arbetarna om att agera. De har då blivit passiva och likgiltiga för fackföreningarna.
Senast såg vi det vid konflikterna på INFO och Baeckelund Pappersbruk. Många arbetare har slutat tro på fackföreningsrörelsen. Några glider till höger, över till Glistrup och hans vänner. Andra ut på yttersta vänsterkanten, och kommer därmed också till sist att stödja reaktionens angrepp på fackföreningsrörelsen. Fackföreningarna ska inte brytas ned för nedbrytningens egen skull, utan ska göras överflödiga genom arbetarnas självorganisering och det kapitalistiska systemets avskaffande.
Kan du ge en redogörelse för på vilket sätt du kan tänka dig att arbetarna ska organisera sig som arbetarklass?
Det kan jag nog, men det är ju inte mitt jobb. Den nya organiseringen kommer att utvecklas under kamp, och i växelverkan med det sätt arbetarna kommer att organisera sig på under kampen. Det är den samlande arbetarklassen gemensamt som ska göra det. Och vi ska nog finna ett bra sätt, när vi väl får lov till att göra det. Men det är ju det som är kärnpunkten. De olika partipamparna och fackföreningspamparna vågar ju inte låta arbetarna göra sakerna själva. Nej hu, vad skulle inte kunna hända om det var arbetarna som bestämde?
Nu är det ju inte första gången i dansk historia som man uppmärksammar behovet av en facklig opposition!
Det är en svår fråga, detta med en fackopposition. Idag har det många gånger blivit så att vi bara ska ha några andra till att leda fackföreningarna. Och de som gärna vill vara ledare i en fackförening, det är inte några som har förtroende för arbetarklassen, däremot hyser de misstro till ledarna. De tror att de kan göra jobbet bättre än de ledare vi redan har. Men vi har inte behov av ledare, kungar och allt vad det heter. Vi har behov av ett självständiggörande av arbetarklassen. De går hela tiden den andra vägen, de där fackoppositionella. De skapar bara nya kungadömen.
Det är det som de tre s k gamla arbetarpartierna inte har förstått. De tror att allting blir bra bara de får sitta på taburetterna, men det ger inga större förändringar, att det sitter andra människor på dem. Det har lapitalisterna själva upptäckt. De är ju inte rädda för något av de tre partierna. De har ju också gång på gång bedyrat och svurit på att de kommer att respektera kapitalisternas egendomsrätt och makt. Det är inte från den sidan fienden kommer. Ett parti är inte ett arbetarparti för att det självt kallar sig så. Det parti är ett arbetarparti, som för det första driver en politik som skapar möjlighet för arbetarklassens egen frigörelse, och som för det andra är fruktat av kapitalisterna. Man kan bl a mäta det på effekten. Det parti som kapitalisterna sätter in mest kraft på att bekämpa, det är det som är arbetarpartiet. Och om några av de s k arbetarpartierna är lika ivriga som kapitalisterna med fördöamden och beskyllningar om splittring av arbetarklassen, ja då avslöjar det med ohygglig klarhet på vilken sida de står i klasskampen.
***
Efterskrift
- om hur det lyckades att få ut erfarenheterna i denna bok till en större allmänhet.
Då jag för några år sedan började att nedteckna mina upplevelser från min arbetsdag, skedde det utan att jag hade gjort klart för mig om det överhuvudtaget var möjligt att få det i offentligt tryck. Vid ett tillfälle, då jag på ett möte hade berättat lite om mina erfarenheter, vände sig en bekant till mig för att diskutera möjligheterna att få dem publicerade. Det blev så att han hjälpte mig att rätta stavfelen (jag är inte född med ordlistan i bakfickan) och att skriva ut det hela på en stencil. Därefter producerade vi några tjog exemplar, som så cirkulerade för diskussion bland vänner och bekanta.
Senare uppstod behovet av ännu en tryckning. En stencilapparat kunde självfallet ha använts igen, men en önskan om att få det tryckt i ett hyllvänligt format gjorde att valet föll på offsettryck. På en tågresa till huvudstaden mötte jag av en slump en flicka, som visade sig vara professionell tecknare. Hon lovade att skicka mig några teckningar från arbetslivet. Det är dem du har sett i denna bok. Då jag själv inte hade sagt allt det jag önskade i dagboksanteckningarna, kompletterade jag dessa med ett samtal med en bekant, i vilket jag fick möjlighet att sätta in erfarenheterna i ett större sammanhang.
Genom en vän kom jag i förbindelse med några människor som disponerade ett litet föreningstryckeri för offset. Detta blev tillsammans med sakkunnig rådgivning och arbetskraft ställt till mitt förfogande. På så sätt har jag själv varit med om bokens hela tillkomst, och i de flesta av arbetsprocesserna själv lagt min arbetskraft till resultatet. Därför är boken inte i varje avseende att jämföra med en fullt professionellt utförd bokproduktion. Men vad utåt förloras ska inåt vinnas. Genom att använda just detta produktionsförfarande har jag själv lärt att använda en enkel tryckprocess, med dess hjälpmedel för bladning, häftning och inbindning. Det betyder att jag i framtiden själv är i stånd att få mina åsikter och erfarenheter mångfaldigade i ett läsbart skick. Det anser jag är mycket viktigt. Hade jag vänt mig till ett stort etablerat förlag, eller för den delen också till något av vänsterns politiska förlag, hade mina erfarenheter aldrig publicerats. Och detta antingen för att det inte var profit nog att hämta i boken, eller också för att innehållet var för politiskt kontroversiellt.
