Ragnar Järhult

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Ragnar Jarhult.gif
Ragnar Järhult, föddes 1953 i Kalix, men flyttade tidigt med familjen till Jönköping. När Ragnar kom upp i arbetsför ålder fick han jobb som emballerare på pappersbruket (Munksjö). En dag dog en arbetskamrat till Järhult när han fastnade i en maskin på bruket. Den förtvivlan och det hat som Järhult kände efter förlusten av en vän fick honom att åter ta upp pennan för att skriva av sig sina känslor. Det blev till en berättelse som publicerades i tidningen Skogsindustriarbetaren. Genom åren skrev Järhult flera noveller och till slut föddes tanken på en bok. 1979 debuterade Järhult med den romanen Omslaget som följdes av Bakslaget.

Han deltog aktivt i kampen för ett ungdomshus i Jönköping under 70 och 80-talet. Den kamp som kulminerade i ockupationen av brandstationen 1982 och ledde till att Kulturhuset på Tändsticksområdet bildades (där det det anrika Bokcafét ingår). Om holabaloet runt detta skrev han sin tredje bok; Elden är lös: kampen om brandstationen, Jönköping 1982.

Utanför brandstationen, intervjuad av SVT
Under den här tiden brann han även för den självständiga arbetarkampen och var aktiv i Förbundet Arbetarmakt. Han gjorde ett stort gräv på den stora vilda strejkrörelsen som resulterade i den grymma intervju/reportageboken Nu eller aldrig.

Den klart grymmaste litterära prestationen av det vi läst är novellsamlingen Snigelposten från 1987. Den handlar om hur vi stympas själsligt i det här skitsamhället.

Idag är han författare, journalist, folkhögskolelärare och byggnadsvårdare. Så här skrev han om sitt författarskap en gång i tiden:

En litteratur som inget väsentligt har att berätta, som inget vill mer än roa och underhålla för stunden, en sådan litteratur är oansvarig. Oansvarig mot mänskligheten och de avgörande problem vi står inför, oansvarig mot den ständiga kamp som varje individ och kollektiv har att föra mot makten, oansvarig mot själva livet. Om arbetarlitteraturen ska växa och utvecklas, och vi vill nå nya läsargrupper, måste den ha ett syfte, en social tendens. […] I denna kamp är pennan – eller ordbehandlaren eller vad vi nu använder för hjälpmedel – ett av våra vapen. Kanske är det det viktigaste. Men det får inte bli det enda. Vi måste sluta se oss som enbart författare. Vi måste bli politiska.


Böcker

Artiklar mm