Pragvåren
Pragvåren kallas den period i Tjeckoslovakien då motsättningar i byråkratistyret ledde till stora ekonomiska och politiska reformer under under 1968. En bunt reformister i partiapparaten lyckas utmanövrera gammelkommunisterna och inför en massa liberaliseringar. Bort med centralstyrning och enkelriktad handel med socialistblocket. In med en demokratiserad partistruktur och självstyrande företag. För att få med sig samhällslivet att flyta bättre och mobilisera befolkningen för reformens genomförande dundrar man på med i princip alla rättigheter som hör en modern borgerlig demokrati till. Mötes-, press- och yttrandefrihet införs. Den nya öppenheten används för att bussa en länge hunsad och förbannad befolkning på motståndarna i byråkratin som motarbetar reformerna.
När den totalitära kontroll-och våldsapparaten sätts ur funktion så släpps krafter lösa som politrukerna inte räknat med. Folk möts och diskuterar. Motsättningarna bubblar upp till ytan och får växa. Man kräver mer än en demokratisering påförd ovanifrån. Det är inte bara de gamla konservativa byråkraterna som blir måltavlor. De ekonomiska reformerna gör inte heller livet lättare för arbetarna som tar över de tidigare statligt styrda fackföreningarna och drar igång en smärre strejkvåg.
Ryssarna tycker inte om vad de ser. DE Tjeckoslovakiska byråkraterna har inte kontroll. I juni drar ryska trupper in i landet i en "militärövning" inom Warsavapaktens ramar. Ledarna hotas och lovar inte införa en "borgerlig regim". Dvs inte göra sig självständigare från sovjet eller ge efter till befolknings krav. Detta hjälper inte och 21 augusti känner sig sovjet tvingat att tillsammans med sina allierade invadera landet. Tusentals tanks och hundratusentals soldater kontrollerar landet efter bara 4 timmar. Inget större väpnat motstånd utöver några korta eldstrider vid gränsen som lämnar 50-100 döda. Ledarna manar till lugn och tas till fånga för att flygas till Moskva.
Ockupationsmakten möttes med ickesamarbete. Pressen, tv, radio och den tjeckoslovakiska byråkratklassen fördömde intrånget och parlamentet fortsatte fungera. Ledarna går med på en kompromiss där trupperna skall stanna i landet men att reformerna skulle faststå. Regimen tämjs dock snabbt och reformerna rullas tillbaks. Parti- och statsapparaten omorganiseras efter ryskt tycke. En hård polisregim återupprättas. Några månader efter röda armens intåg så börjar även större delen av den vanliga befolkningen delta i "demokratiseringsrörelsen". Tog 8 månader för den nya regimen att få ordning på censuren igen och få sin propaganda tryckt.
Oktober och november bjuder på massiva "spontana" demonstrationer mot ockupationen. Studenterna sittstrejkar och får stöd från de stora industrierna. Metallarbetarnas fack hotar med generalstrejk. 69 eldar en ung student upp sig i protest. 800,000 går ut på gatorna i solidaritet. I mars förloras en hockeymatch mot sovjet och massdemonstrationer och kravaller utbryter över hela landet. Några månader senare tar den återskapade Tjeckoslovakiska snuten och militären i med allt hårdare nypor mot protesterna. Ordningen återställs så småningom.
Innehåll
En industristat i kris
Tjeckoslovakien var ett av de lugnare områdena på 1950-talet. Ett lugn byggt på ständiga utrensningar och en stenhård polisstat. Under de "titoistiska utrensningarna" hängdes 10 ministrar, 60 000 partimedlemmar fängslades och 130 000 sattes i arbetsläger.
Landet gick aldrig in lika djup ekonomisk stagnation som polen och Ungern under den här tiden. Den tunga industrin byggdes "framgångsrikt" ut med en ständigt stigande industrigodsproduktion som följd. Till saken hör att Tjeckoslovakien redan från början var en industristat. Den enda riktiga i hela östblocket. Som sådan fick landet en speciell roll i sovjetimperialismens internationella arbetsdelning (socialistiska arbetsdelning) dirigerad av COMECON. Tjeckoslovakien fick bära en stor del av kostnaderna för de övriga av sovjet utsugna socialistländernas industrialisering. Hela landets ekonomi formades alltså efter Sovjets törst efter billiga råvaror (sovjet använde upp Jachymovs uranfyndigheter, planerade att räcka i femtio år, på bara fem år) och industrivaror (vapen, maskiner, verktyg mm). Självklart var det arbetarna som fick bära kostnaderna för den här skeva utvecklingen och superexploateringen. Redan 1953 forcerade regimens åtgärder för att öka exploatering fram ett uppror i Plzeň.
Men när krisen kom så slog den till rejält. 1962 var tillväxten nere på 0,7% och nåt år senare blev landet den första socialistiska staten att få en krympande ekonomi. Iom kalla krigets upptinade kunde de tidigare köparna plötsligt vända sig till väst i större utsträckning. De andra socialiststaterna hade dessutom byggt upp egen tung industri och behövde inte importera lika mycket längre. Så stod man alltså där med alla medel investerade i en improduktiv tung industri som inte kunde få avsättning för sina undermåliga varor. Dessutom utsugna av det sovjetiska handelssystemet.
Reformerer eller mer av samma?
Landets ekonomi och industri behövde alltså en rejäl omarbetning för att bli konkurrenskraftig. Den nödvändiga reformen och rädslan för hur arbetarna skulle reagera på den leder till en splittring inom landets ledande byråkratiskikt. På ena sidan står reformisterna med Alexander Dubček i spetsen. På den andra de konservativa gamla gardet som helst ser att saker och ting fortsätter som förr med partisekreteraren Antonín Novotný som ledare.
Reformisternas plan (utarbetad under ledning av professor Ota Sik) var att göra sig mindre beroende av sovjet, öppna upp ekonomin för världsmarknaden och ersätta den centralt planerade ekonomin med en mer decentraliserad. De enskilda firmorna och deras sammanslutningar skulle på egen hand planera produktionen. Nu var det inte så att byråkraternas välde och privilegier skulle bort. Nej, det handlade om att öka löneskillnaderna och ge "incitament" åt de byråkrater som drev fabrikerna. Det gamla sättet att administrera skulle bytas ut helt. Mer självbestämmande mm. Därmed fick reformisterna sitt stöd från byråkraterna på företagsnivå och det gamla gardet av statsmaskineriets byråkrater som inser att de är på väg att sopas bort.
Reformen skulle också se till att industrierna konkurrerade inbördes och på sätt slog ut de improduktiva delarna. Detta skulle koncentrera kapitalet i de produktivaste branscherna och öka landets profiter. Följden skulle så klart bli enorm arbetslöshet och sänkta löner. Inget som de flesta arbetarna tyckte var särskilt kul. Dessutom skulle produktiviteten per arbetad timma pressas upp rejält. Reformisterna börjar genomföra sitt program 1965. 1967 försöker man tillämpa reformen i full skala och de efterblivna delarna av landets ekonomi drivs mot konkurs. Investeringarna koncentreras in i de högproduktiva sektorerna. 300,000 - 500,000 arbetare skulle rationaliseras bort. "omplaceringar" kallar man det.
Slovakien
En stor del av sitt stöd hämtade reformisterna från de slovakiska delarna av byråkratin. Vad hade dessa för intresse av en reform kan man då undra? Tjeckiska bourgeoisien hade redan under första världskriget centraliserat makten till Tjeckien. Slovakien var efterblivet med mindre satsningar på industrialisering och färre möjligheter att sträva uppåt. Det ändrades inte av att socialistbyråkraterna tog över skutan. Slovakiska kommunistpartiet tvångsanslöts och alla nationalister rensades ut. Den slovakiska särprägeln sågs som skit av de Tjeckiska pamparna. De som stod upp för slovakiska värden sågs som upprorsmakare. Industrin blomstrade precis som övriga landet på 50-talet och slovakpamparna hade därmed inte särskilt mycket att klaga på. Under krisen på 60-talet börjar de allt missnöjdare. Man vill ha mer av kakan. De inre stridigheterna i ledningen runt reformerna öppnar upp för slovakbyråkraterna att stärka sin makt. De ser möjligheter att ytterligare förbättra sina postioner genom reformerna och stödjer Dubček (som la sig till med lite slovakiska attribut för att sälja in sig) i utbyte med löften om mer självstyre och investeringar. Fanns ju en massa billig arbetskraft i Slovakien som borde kunna exploateras av byråkraterna bara mer kapital sköts till.
Som om inte detta vore nog; Det folkliga missnöjet kunde med hjälp av nationalism styras mot centralmakten i Prag. Slovakiska intellektuella fick grönt ljus och beskydd för att angripa de förstoppade byråkraterna i Tjeckien. Angrepp som blev centrala för hela Tjeckoslovakiens demokratiseringsrörelse. De fick hållas tills Slovakpamparna etablerat sin nyvunna makt ordentligt. Under 1968 motsätter de sig i allt större grad reformerna och demokratiseringen när de inser att deras makt hotas. De behåller en starkare social kontroll än sina kollegor i Tjeckien.
Maktkamp
Reformerna gick inte som väntat och krisen fördjupas. De gamla konservativa byråkraterna hade hela tiden i det dolda motarbetat reformen så att den bara genomfördes delvis. Det stod klart för reformatorer att skulle de kunna driva igenom omstruktureringarna var de tvungna att röja de gamla gardet ur vägen (eller själva bli utröjda). Reformisterna manövrerar inom byråkratin och allierar sig med studenterna och de intellektuella som ges utrymme att kritisera regimen. En del av författarförbundet går ut med sitt stöd för reformatorerna och kritiserar regimen samtidigt som man solidariserar sig med den sovjetiska författaren Solzjenitsyn's krav på ökad pressfrihet. De konservativa som inte har särskilt mycket stöd att luta sig mot reagera med sina sista krafter. Flera av författarna utesluts ur partiet och lägger flera tidningar och förlag under kulturministeriets direkta kontroll (vilket reformatorerna faktiskt stödde). I samma veva slås en studentdemonstration mot brist på elektricitet i studentboendena ner brutalt av säkerhetsstyrkorna. Det leder till stora möten bland studenterna som utvecklas till regimkritiska tillställningar och att en student rörelse drar igång.
Reformisterna tar till vara på missnöjet och försöker driva in det inom sina egna ramar. De känner sig nu tillräckligt starka för att ge sig på motståndarna i ett frontalangrepp. Alexander Dubček, i egenskap av partisekreterare för kommunistpartiets gren i Slovakien, och partiets ledande ekonom Ota Šik konfronterar Antonín Novotný under möten i centralkommittén under 1967. Man har förankrat angreppet på högsta ort och Dubček bjuder in sovjets överstegalt Brezhnev till Prag i december för att få stöd för sitt maktövertagande. Brezhnev och hans kamrater blir förvånade över det massiva missnöjet och svagheten hos de konservativa byråkraterna. I ett sista desperat försök att behålla makten drar Novotný igång en lam militärkupp som kvävs i sin linda. Med sovjets välsignelse tar Dubček över tyglarna i partiet. Novotný avsätts och den reformvänlige generalen Ludvík Svoboda tillsätts som president 5 januari 1968.
Tjeckoslovakisk vår
När partitoppens lossar greppet något försvinner genast deras kontroll över media. Massmöten och demonstrationer avlöser varandra. Studenter, journalister och intellektuella börjar agera utanför ramarna. Alla tidningar bryter sig loss från parti- och fackföreningsapparaterna. Många partimedlemmar vägrar ta order ovanifrån om att kväsa sina kollegor. Tidningar kastar skit på regimen, samhället i allmänhet och även reformisterna. Radikala röster dyker upp. Kräver att folk själva rensar ut byråkraterna med direkt aktion. Studenterna som länge slagits med byråkraterna om sina egna organisationer var även misstänksamma mot reformisterna.
De nya ledarna verkar till en början ha trott att folk snällt skulle nöja sig med att bli "demokratiserade" ovanifrån. Dessutom var de beroende av det folkliga stödet för att kunna genomföra reformerna och hålla det gamla gardet stången. Men ingen statsapparat kan hålla sig kvar vid makten enbart genom att uppträda trevligt. Våldet och kontrollen är en oskiljaktig del av staten. Trycket underifrån växter sig allt större under våren. Folk möts och diskuterar. Diskussionerna får utrymme i media och når ut över hela samhället. Motsättningarna bubblar upp till ytan och får växa. Demokratirörelsen bland intellektuella och studenter växer allt starkare. Reformisterna lyckas inte få kontroll över händelserna. Sovjet grymtar missnöjt i fjärran.
Arbetare i rörelse
Arbetarna var inte en del i den tidiga demonstrationsrörelsen. De hade inte alls särskilt mycket att hoppas på med ett skifte i partitoppen och ekonomiska reformer. Snarare skulle livet bli ännu sämre med ökad arbetslöshet och hets på arbetet. De arbetarråd av jugoslavisk modell som införs ovanifrån i början av 1968 är inget som någon jublar över. De är organ för "medbestämmande" och "medförvaltande" av industrin. Dvs organ för planering av arbetarnas egen exploatering. Tanken var att arbetarna skulle vara med och styra industrin och konkurrera med varandra på den fria marknaden som producenter. I slutändan vart det mest en ny radda pampar som fick jobb.
Under 1968 ökar dock strejkaktiviteten på Tjeckoslovakiska fabriker. Man strejkar om löner och arbetsmiljö. Striderna vinns ofta. Regimen pallar inte sätt hårt mot hårt. Man strejkar även för att bli av med fackpampar och skapar egna självstyrande fackkommittéer. Ca 50% av pamparna tvingas bort. Radikala arbetare försöker fixa en nya arbetarrörelse (andra pampar försöker använda rörelsen till att stödja reformisterna eller få en språngbräda till karriären). Tjeckoslovakiska motsvarigheten till Lo tappar kontrollen över sina förbund och klubbar. Metallarbetarförbundet kräver total självständighet och att arbetarråd skall välja alla chefer, direktörer och finansministrar. Lo-ledningen tvingas släppa på greppet för att fortfarande behålla någon form av kontroll. regimen försöker gjuta olja på vågorna med höjda pensioner och införandet av femdagarsveckan. Arbetarna vägrar reformisternas "omplaceringar"/uppsägningar om inte ersättningsjobb kan skrapas fram.
"Fackföreningar utan kommunister" blir rörelsens paroll och sprider sig till många fackklubbar. På flera platser bildas arbetarkommittéer för skydd av pressfriheten. Till en början var arbetarnas rörelse mest ett irritationsmoment för Dubček och byråkratin. I augusti var den en massiv kraft som hotade hela regimens stabilitet.
Den stora inmarschen och ockupationen
Ockupationen möts av ett massivt folkligt motstånd i Prag som pågår i sju dagar. Det man först och främst försvarade var radiostationerna och tidningarna. Symbolerna för den främsta erövringen under våren i Prag; det fria flödet av information, sanning. Tillsammans med journalisterna sattes 35 piratradiostationer upp kopplade till 80 backupsändare. Ockupationsmaktens propaganda och kontroll över informationsflödet underminerades totalt under de första dagarna. Folk fick information om vad som föregick och vad som behövde göras. Vissa sändare var kontrollerade av radikaler andra av reformister. På uppmaning från en sändare så gick befolkningen i Prag man ur hus för att måla över vägskyltar och skruva ner husnummer. Staden blev en veritabel labyrint, omöjlig att navigera i för utomstående. Väggarna täcktes av kaxiga paroller som bad ockupationsstyrkorna att dra åt helvete. Ockupationens främsta effekt blir dock att den folkliga jäsningen förs in under reformisternas kontroll.
I Moskva kompromissar Dubček och de andra ledarna med Sovjet. De får sitta kvar vid makten men får bara genomföra en mindre genomgående reform och återupprätta "ordning och reda". Trupperna dras tillbaks från städerna ut till landsbygden samtidigt som regimen får börja arbeta igen. Kompromissen möts av protester. Bla skriver 40,000 skodaarbetare under en petition som kallar det hela en "skamlig kapitulation". Massdemonstrationer och strejker utbryter över hela landet.
På order av Sovjet börjar så sakta utrensningar av reformister inom partiet. Dessa tar dock inte ordentlig fart förns Gustáv Husák, partisekreteraren, ersätter Dubček (som även han lydigt inledde utrensningarna när han kom tillbaks från Moskva) som ordförande efter hockeykravallerna den 21 mars 1969. Samtidigt ökar man censuren (tar 8 månader att få den heltäckande) och återupprättar steg för steg en hårdför byråkratisk polisstat. Företagen binds åter upp mot statens centrala planering och handelsförbindelserna med övriga socialiststater stärks. Detta kallades "normaliseringen". Det är i den här vevan den unge studenten Jan Palach brände sig själv till döds. 800,000 går ut på gatorna i solidaritet.
Många fackföreningar hotade med strejk och strejkar i början av "normaliseringen". Tryckeriarbetar vägrade trycka tämjda konservativa tidningar. Den nya fackföreningsrörelsen klarar inte av att kanalisera bort all ilska hos arbetarna. Detta leder bla till de tidigare nämnda hockeykravallerna. De nya pamparna känner att de inte har kontroll och fördömer de kravallande. Fackföreningarna har fungerat som mötesplaster och kommunikationskanaler för arbetare blir nu istället ett hinder. Arbetarna blir isolerade när föreningarna vänder sig mot dem. På en del platser knyts det nya kontakter bla genom hjälp från studenter.
Under stålklacken
Allt eftersom regimens makt och självförtroende växer så försöker de nya fackpamparna rädda sina egna rövar och börjar kompromissa/förhandla. lagom till hösten så är fackföreningsrörelsen åter tämjd. Stoppar dock inte protesterna på fabrikerna.
Ett år efter hockeykravallerna så är den Tjeckoslovakiska snuten tillräckligt stark för att på egen hand krossa protester och demonstrationer. Med våld, övertalning och terror återtas kontrollen över hela det sociala livet. 1/3 av partimedlemmarna rensas ut och befrias från sina jobb som byråkrater, förmän, journalister mm. Man återupprättade inte någon ideologisk tvångströja inom partiet. Så länge folk lydde blint så fick de nästan tycka vad de ville. Kontrollen över medelklassen återupprättas. Lyd order, få konsumtion, välfärd och karriärmöjlighet. Under ständigt hot om att tvingas bli kroppsarbetare håller sig folk i ledet.Inte heller i övriga samhället så ger sig säkerhetspolisen på folk i särskilt stor mån pga av vad de säger jämfört med tidigare.
1970 deltar endast 1/3 av partiets medlemmar i partiaktiviteter. 1973 hade enbart dryga 10% av partiets medlemmar arbetarbakgrund. Efter krisen på 60-talet så återhämtade sig ekonomin och expanderade. Lönerna höjdes och alla kunde äta kött, dricka mjölk och shoppa kläder. Regimen satsar på välfärd. 1976 har i princip alla hushåll tvättmaskin, radio och TV. Fyra av fem har frys/kyl. 1/3 har bil. Detta höll i sig fram till 70-talets slut då regimen sänkte löner o höjde priser.
Källor
- Reform and Counterreform in the Bureaucratic Bloc: Czechoslovakia 1968 av Situationistiska Internationalen
- Prague Spring på engelska wikipedia.
- Harman, Chris: Class Struggles in Eastern Europe, 1945-1983
- Trotteartikel på libban.
- Prague Spring av Domenico Rosa, Januari 1988.
Media
- militaryphotos har folk lagt upp jäkla massa bilder.
- Occupation of Czechoslovakia 1968 - Radiotal och bilder på youtube.
- Seven Days to Remember - En patriotisk dokumentär med en massa rörliga bilder. Bara att söka vidare på youtube så finns det massor.
