Skillnad mellan versioner av "Pragvåren"

Versionen från 12 februari 2010 kl. 12.23

En framgångsrik industristat i kris

Tjeckoslovakien var ett av de lugnare områdena på 50-talet. Och ett av de värsta med ständiga utrensningar och en stenhård polisstat. Under de "titoistiska utrensningarna" hängdes 10 ministrar, 60 000 partimedlemmar fängslades och 130 000 sattes i arbetsläger. Landet gick aldrig in ekonomisk stagnation som polen och Ungern. Mellan 1953-63 var tillväxten 8% årligen. Den tunga industrin byggdes framgångsrikt upp med en ständigt stigande industrigodsproduktion som följd. Arbetskraften frigjordes från jordbruket genom kollektiviseringar. Dessa var inte lika taffligt genomförda som i övriga länder. Dessutom kunde man kompensera produktionsbortfall med import. Landet utvecklades sig till ett av Östeuropas mest avancerade industriland. Med terror och ständigt öka levnadsstandard hölls befolkningen lugn. De var underkastade sovjet men hade samtidigt tillgång till dess imperiums osläckliga marknader för industrigods. De kom upp i samma exportnivå per capita som de moderna industrinationerna i väst.

Iom kalla krigets upptinande kunde de tidigare köparna plötsligt vända sig till väst i större utsträckning. DE andra öststaterna hade dessutom byggt upp egen tung industri och behövde inte importera lika mycket. 1963 så slår stagnationen sina klor i landet. Ett reformprogram läggs fram av de liberaler delarna av byråkratin med för att göra landet mer konkurrenskraftigt. 1967 drivs de efterblivna delarna av landets ekonomi i konkurs och investeringarna koncentreras i de högproduktiva sektorerna. På detta sätt skall exporten gynnas. 300,000 - 500,000 arbetare skulle rationaliseras bort. "omplaceringar" kallar man det. Reformerna gick inte som väntat och krisen fördjupas. De gamla konservativa byråkraterna hade hela tiden i det dolda motarbetat reformen. För att kunna driva igenom omstruktureringarna var reformatorerna tvungna att röja de gamla gardet ur vägen (eller själva bli utröjda). Under hösten 1967 blir det en mängd gatuprotester.

Maktskifte

Det gamla gardet tar fram piskan för att stävja befolkningen och de reformvänliga byråkraterna. De senare var inte tillräckligt starka för att på egenhand rensa ut sina motståndare. De allierar sig med andra byråkrater och manövrerar ut Antonín Novotný och hans anhängare. Alexander Dubcek tillsätts som partiets generalsekreterare. Novotný springer till Moskva efter hjälp vilket han inte får. Drar istället igång en militärkupp som stoppas av en reformvänlig general. Eftersom inte det funkar resar han med sina anhängare land och rike runt för att uppvigla de lägre byråkraterna och arbetarna (sic) mot reformisterna. reformisterna som samlar de intellektuella, studenterna och journalisterna bakom sin fana svarar med samma mynt. Dessutom släpper man en massa politiska fångar fria. På fabrikerna lovar man en ny värld med guld och gräna skogar.

Sovjet såg Dubček som en pålitlig man som varit lojal under lång tid. Man kanske inte är överlyckliga över reformerna men låter honom ändå hållas. Reformisterna tar makten men trycket underifrån fortsätter ändå att byggas upp. Dubček och hans kompisar tappar kontrollen. Under 1968 växer demokratirörelsen stadigt. Reformisterna kämpar för få upp byråkratin och staten på banan igen. Går kasst. Inga nya organisationer accepteras och gamla likvideras. Inga partier utanför partiet. Reformisternas allierade drog åt olika håll. Att rensa ut alla konservativa småbyråkrater skulle bli omöjligt utan deras stöd. Reformisterna manövrera försiktigt för att ta kontroll över partiets centrala organ för att sedan kunna dra igång utrensningarna på allvar.

Inget stöd i arbetarklassen.

Ryssen går in. Dubček manar till lugn. Kommunikationsproblem bara. Inget väpnat motstånd. Ingen generalstrejk. Vist folkligt motstånd som reformisterna lyckas vända mot de gamla gardet som hjälper ockupationsstyrkorna. Lyckas och lägger på så sätt beslag på statsmakten och dess byråkrati. Ockupationen bara militär. Radio och tidningar angriper ockupationsmakten och de konservativa kollaboratörerna.

Normalisering. Dubček som arresterats plockas tillbaks till Moskva (dit han flugits) och får förhandla. Trupperna dras tillbaks från gatorna ut till landsbygden samtidigt som staten bygger upp sina egna organ för socialkontroll.

Dissas av arbetare och studenter. 40,000 skodaarbetare skriverr en petition: "skamlig kapitulation". PArtiets makt skulel steg för steg återuppbyggas. Massdemonstrationer och strejker. Dubček börjar utresningarna inom partiet. Samtidigt ökar man censuren. Partisekreteraren fick göra smutsgörat medans Dubček hejade på vid sidan av.

Slovakien

Tjeckiska bourgeoisien hade redan under första världskriget centraliserat makten till Tjeckien. Slovakien var efterblivet utan ordentlig industrialisering och färre möjligheter att sträva uppåt. Det ändrades inte av att byråkraterna tog över skutan. Slovakiska kommunistpartiet tvångsanslöts och alla nationalister rensades ut. Den slovakiska särprägeln sågs som skit av de Tjeckiska pamparna. De som stod upp för slovakiska värden sågs som upprorsmakare. Industrin blomstrade precis som övriga landet på 50-talet och slovakpamparna hade därmed inte särskilt mycket att klaga på. Under krisen på 60-talet och destaliniseringen så stärkte slovakbyråkraterna sin makt och stödde Dubček (som la sig till med lite slovakiska attribut för att sälja in sig). Det folkliga missnöjet kan med hjälp av nationalism styras mot centralmakten i Prag. Slovakiska intellektuella fick grönt ljus och beskydd för att angripa byråkraterna i Tjeckien. Angrepp som blev centrala för hela Tjeckoslovakiens oppositionsrörelse. De fick hållas tills de Slovakpamparna etablerat sin nyvunna makt ordentligt. Allierar sig med reformisterna. Mer självstyre och investeringar lovas till slovakerna. Fanns en massa billig arbetskraft som borde kunna utnyttjas av byråkraterna bara mer kapital sköts till. under 68 motsätter de sig i allt större grad reformerna och demokratiseringen. Behåller en starkare social kontroll än sina kollegor i Tjeckien. Inte full kontroll dock. Hot om strejker och studentoroligheter.

(När partitoppens grepp lossnade något föll deras kontroll över media. Censuren föll och reformisterna uppmanar till kritik av de konservativa. Massmöten och demonstrationer. Studenter jounralister, intellektuella. Alla tidningar bryter sig loss från parti- och fackföreningsapparaterna. Många partimedlemmar vägrar ta order ovanifrån om att kväsa sina kollegor. Tidni0ngar kastar skit på regimen, samhället i allmänhet och även reformisterna. Radikala röster dyker upp. Kräver att folk själva rensar ut byråkraterna med direkt aktion. Studenteran som länge slagits med byråkraterna om sina egna organisationer var även misstänksamma mot reformisterna.)

Arbetarna

Arbetarna var inte en del i demonstrationsrörelsen. DE hade inte alls särskilt mycket att hoppas på med ett skifte i partitoppen. Snarare skulle livet bli ännu sämre med ökad arbetslöshet och hets. Under 1968 ökar dock strejkaktiviteten på Tjeckoslovakiska fabriker. Över löner och arbetsmiljö. Striderna vinns ofta. Regimen pallar inte sätt hårt mot hårt. Man strejkar även för att bli av med pampar och skapa egna självstyrande fackkommittéer. Ca 50% av pamparna tvingas bort. Arbetarmilitanter försöker fixa en nya arbetarrörelse (andra pampar försöker använda rörelsen till att stödja reformisterna eller få en språngbärda till karriären). Tjeckoslovakiska motsvarigheten till Lo tappar kontrollen över sina förbund och klubbar. Metallarbetarförbundet kräver total självständighet och att arbetarråd skall välja alla chefer, direktörer och finansministrar. Lo-ledningen tvingas släppa på greppet för att fortfarande behålla någon form av kontroll. regimen försöker gjuta olja på vågorna med höjda pensioner och införandet av femdagarsveckan. Arbetarna vägarar reformisternas "omplaceringar"/uppsägningar om inte ersättningsjobb kan skrapas fram.

"Fackföreningar utan kommunister" blir rörelsens paroll och sprider sig till många fackklubbar. På flera platser bildas arbetarkommittéer för skydd av pressfriheten. Till en början var arbetarnas rörelse mest ett irritationsmoment för Dubček och byråkratin. I agusti var den massiv kraft som hotade hela regimens stabilitet.

Hundratusentals knegare deltar (november, januari, mars) i protesterna mot ryssens inmarsch och motsatte sig "avdemokratiseringen" som följde. Solidariserar sig med studenternas sittstrejk. Stöduttalanden och strejk i Prag. STudnetfacket och metallarbetarförbundet går samman för att kämpa för en demokratisering.

Många fackföreingar hotade med strejker när Dubček och ryssarna började gallra bort "reformvänliga" pampar. Tryckeriarbetar vägrar trycka konservativa tidningar. Röda armen mot facken. De nya fackpamparna klarar dock inte av att kanalisera bort all ilska hos arbetarna. Detta leder bla till hockeykravallerna. Pamparna fördömer dessa och sossarur. Arbetarna är isolerade och den mesta kommunikationen går genom de nyvunna fackföreningarna som motarbetar dem. På en del platser knyts det kontakter bla genom hjälp från studenter.

Järnäven slår ner

Censuren återinförs och psika tas fram. De nya fackpamparna försöker rädda sina egna rövar och börjar kompromissa/förhandla. lagom till hösten så är fackföreningsrörelsen åter tämjd. Stoppar dock inte protesterna på fabrikerna (är ju som sagt ett arbetaruppror).

Arbetarråden

Man inför också arbetarråd av liknande modell som i Jugoslavien (under reformisternas tid våren 1968). Organ för "medbestämmande" och "medförvaltande" av industrin. Tanken var att arbetarna skulle vara med och styra industrin och konkurrera med varandra på den fria marknaden som producenter. Vart mest en ny radda pampar som fick jobb.

På 60-talet lättas det dock upp något med små liberaliseringar och motsättningar inom härskarklasserna. Dock fortsatte den stenhårda linjen mot alla protester ända fram till början av 68 då något nytt händer. Kupp, nya ledare som lägger om linjen. Våldsapparaten sätts delvis ur funktion. En stat med mindre kontroll, terror och våld. Pressfrihet o mötesfrihet. Folk möts och diskuterar. Motsättningarna bubblar upp till ytan och får växa. Ryssarna tycker inte om detta. I juni drar ryska trupper in i landet i en "militärövning" inom Warsavapaktens ramar. Ledarna hotas och lovar inte införa en "borgerlig regim". Dvs inte göra sig självständigare från sovjet. 1 augusti tryter tålamodet för sovjet som tillsammans med sina allierade börjar ockupera landet. tusentals tanks och hundratusentals soldater kontrollerar landet efter bara 4 timmar. Inget väpnat motstånd utöver några korta eldstrider vid gränsen som lämnar 50-100 döda. Ledarna tas till fånga och flygs till Moskva.

Ockupationsmakten möttes med ickesamarbete. Pressen, tv, radio och den tjeckoslovakiska byråkratklassen fördömde intrånget och parlamentet fortsatte fungera. Ledarna går med på en kompromiss där trupperna skall stanna i landet men att reformerna skulle faststå. Regimen tämjs dock snabbt och reformerna rullas tillbaks. Parti- och statsapparaten omorganiseras efter ryskt tycke. En hård polisregim återupprättas. Några månader efter röda armens intåg så börjar även större delen av den vanliga befolkningen delta i "demokratiseringsrörelsen". Tog 8 månader för den nya regimen att få ordning på censuren igen och få sin propaganda tryckt.

Att läsa:

• http://libcom.org/library/internationale-situationiste-12-article-1
• http://libcom.org/library/lenin-wake-brezhnev-has-gone-mad-alan-woods