Paz, Abel: Crónica de la Columna de Hierro

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Paz abel-crónica-de-la-columna-de-Hierro.jpg

Crónica de la Columna de Hierro (sv. En krönika över Järnkolumnen) av Abel Paz är historien om den anarkistiska milis-kolumnen Columna de Hierro (sv. Järnkolumnen] i Spanska revolutionen och inbördeskriget. Med hjälp av mötesprotoll, tidningsutdrag, biografier samt egna erfarenheter och samtal berättar författaren om revolutionen och inbördeskriget i allmänhet och Järnkolumnen i synnerhet.

I juni 1936 reste sig stora delar av militären och polisen mot det republikanska styret i Spanien (som man med rätta ansåg inte kunde kontrollera en allt militantare och revolutionär arbetarklass). Detta blev startskottet på den spanska revolutionen. Arbetare, många anarkister organiserade i CNT och FAI stormade Kaserner och polis-bastioner för att komma över vapen. På många håll lyckades militanta arbetare krossa den militärens resningen, man bildade snabbt arbetarmiliser, organiserade till stor del runt arbetarorganisationerna - CNT-FAI och UGT men även socialistiska partier som POUM och PCE hade miliser]]. Arbetarråd bildades, fabriker och hela byar kollektiviserades. Revolutionära arbetare hade vapen och makten i sina händer och började bygga en ny tillvaro. Männen i den republikanska staten tvingades se sin makt och ställning upplösas och kunde sitta kvar till stor del på den anarkosyndikalistiska centralorganisationen CNTs nåder.

Genast efter att ha erövrat vapen och krossat den militära resningen på hemmaplan (bland annat i Madrid, Malaga, Katalonien, Aragonien och Valencia) skyndade arbetarmilisen mot områden där militärens, fascisternas, resning varit framgångsrik. Efter ett antal tidiga segrar stannade avancemanget upp och en front mellan republikanska, nu revolutinära, Spanien och fascist-Spanien skapades. När striderna övergick till inbördeskriget gav det möjlighet för att, med anarkist-ledningens hjälp, bygga upp den vacklande republikanska staten. CNT-FAI ledningen anslöt sig till folkfronten, auktoriserade och gav sossarna regeringsmaken, la band på kollektiviseringsrörelsen i städerna och jobbade fram en kompromiss-anda mellan de olika vänsterorganisationerna. Den s.k revolutionära anti-fascismen sammanfattades i sloganen "Först vinna kriget och sen göra revolution". Med tiden försköts kompromisserna mer och mer i statsvänlig riktning, kommunistpartiet växter sig med rysk hjälp allt starkare och CNT-FAIs ledargestalter försökta, ofta framgångsrikt, hålla tillbaka gräsrotsmilitansen.

För sossarna och kommunistpartiet var målet att säkra makten i staten, strävan efter ordning och reda sammanföll med den ägande klassens intressen. Revolutionära arbetare tvingade se klämda mellan makt, lag och egendom och den hotande fascistiska armén. Att ge slå tillbaka den republikanska staten och fortsätta både det förstörande och det skapande revolutionära arbetet skulle leda till att fronten kollapsade och fascisternas seger, att inte göra det, vilket blev allt tydligare, skulle leda till revolutionens krossande. CNT-FAI:s ledningen tvingade ta ansvar för den republikanska staten och ordningen, disciplinera sina medlemmar till arbete och laglydighet både på arbetsplatserna, på gatan och vid fronten. Detta leder till konsolideringen av statens makt (som säkras av CNT men utövas till stor del av Kommunistpartiet) och med tiden till militarisering av miliserna (den revolutionära arbetaren i vapen blir soldat), krossande av kollektiven och fängslande av allt fler anarkister och andra revolutionära arbetare. Detta samtidigt som CNT-FAI ledningen manar till lugn, ordning och arbete. Fascismen, i Orwells ord, infördes bakvägen.

Det är i den här kontexten som historien om Columna de Hierro utspelar sig. Järnkolumnen bestod av militanta anarkister och stod för en ofta kompromisslös revolutionär hållning. Under revolutionens första dagar erövrade man vapen från händerna på fienden, krossade fascist-upproret i Valencia trakten, öppnade fängelset portar (många av fångarna anslöt sig till kolumnen) och avancerade fronten fram till Teruel i Aragonien. Illa beväpnade, utan att förses med mycket vapen från den republikanska staten, höll man sedan fronten fram till militariseringen våren 1937 då kolumnen övergick till att bli en brigad i folkarmén (i vilken armé är det inte folket som dör?).

Förutom att som alla andra arbetarmiliser slåss för revolutionen vid fronten, utan verken ledare och ledda, propagerade och agerade (då det ansågs möjligt) Järnkolumnen för revolutionen. De hade delegationer i en mängd byar och gav ut egna blad och tidningar. De utförde flera räder för att bränna domstols- och egendomshandlingar samt expropiera värdesaker för att kunna köpa vapen i utlandet.

Under polisens försök att upplösa bonde kollektiv skickade man en delegation från fronten som tillsammans med bönderna i kollektiven slog tillbaka polisen i väpnade strider. Det hela slutade med en intervention av CNT-ledningen (nu med regeringsposter), en tillfällig bromsning av attacken på kollektiven i områden och knappt 100 anarkister tillfälligt (staten kunde ju inte tappa sin revolutionära mask helt och de behövdes ju vid fronten) i fängelse. Som en äcklig detalj kan nämnas att av detta följde förbud mot arbetare med vapen bokom fronten (med det vidriga argumentet att vapnen behövdes vid fronten samtidigt som snuten var beväpnad till tänderna) och uttalat förbud från CNT-FAI ledningen mot att delegerade milismän lämnar fronten utan order.

Se även