Orwell, George: Spilling the Spanish beans
Han går igenom hur de spanska händelserna inte kan reduceras till ett krig mellan demokrati och fascism. Utan att det handlar om ett klasskrig. En revolution som både fascister, kommunister och liberaler vill krossa. Kommunisterna och liberalerna vill göra sig av med de gammla godsägarklasserna och prästerskapet som vägrar dela med sig av makten. De har gemensamma intressen och en stark demokratisk stat är lösningen. Men de vill båda även behålla kapitalismen. Kontrollen över livet. Lydnaden från de arbetande. När folk reser sig och tar makten över sina egna liv hotas både de röda och blåa borgarnas makt. För de behöver nån att befalla. Nån som lyder... nån att pressa rikedomarnas gyllene sötma, arbetet, ur. De har alltså ännu ett gemensamt intresse. Kollektiviserade företag och jordbruk måste återföras till sina rättmäktiga ägare, beväpnade människor som för första gången fritt väver sina livsöden tillsamans måste skjutas, sprängas eller torrteras.. Eller åtminstone kejdas till produktionen igen.
Han visar hur fascism bara är en sida av det mynt som heter kapitalism. Hur demokrati och diktatur går hand i hand. Åtminstone i en värld som bygger på utsugning och slaveri. På massornas slit med enahanda arbete för nån annan på kommando. Hur kommunisterna och liberalerna slår ned med stålskodd klack på de som inte inlemmar sig och lyder under demokratins kommando. "Det är vi som bestämmer och ni kan få lägga en lapp i en låda vart 4:e år om ni har skött er"! "De som inte inordnar sig är fascister och antidemokrater!"
George har på den hårda vägen lärt sig vad kommunismen verkligen är. Kontrarevolutionen förkropplsigad i ett parti, en ny byråkratisk kast. Som är internationell och sträcker sina tentakler världen över.
Den brittiska vänster-pressen målar upp fascismen som resultatet av några enskilda galningar i en konspiration. Därmed har de gjort det svårare än någonsin tidigare för den brittiska allmänheten att lära sig vad fascismen igentligen är och hur den kan bekämpas.
"The Spanish war has probably produced a richer crop of lies than any event since the Great War of 1914-18, but I honestly doubt, in spite of all those hecatombs of nuns who have been raped and crucified before the eyes of Daily Mail reporters, whether it is the pro-Fascist newspapers that have done the most harm. It is the left-wing papers, the News Chronicle and the Daily Worker, with their far subtler methods of distortion, that have prevented the British public from grasping the real nature of the struggle."
