Ni äger, men vi bor här

Från Polkagriswiki
Version från den 26 december 2011 kl. 12.54 av Linnea (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Jag är isolerad i min cell som ska kallas bostad. Köket ska delas med åtta fullständigt okända personer. I kylskåpet tronar den sura mjölken och på diskbänken flyter något som tidigare förmodligen knallat runt. Hyran är hög och inkomsten är låg. Desperat sökte jag kompisars tröst från den fängelsecell som bostadsbristen tvingat in mig i. Från isolering i förortslägenheten till isolering i studentlägeheten. Och sen ska det pluggas också. Hur ska det här gå? Måste jag hem till föräldrarna?

Ett år senare. Läget är annorlunda. Radikalt annorlunda. Vi delade kök, vi träffades, vi pratade, vi blötte och bykade i varandras livssituationer. Isoleringen bröts. Vi skapade en gemenskap. Rummet blev inte en cell, boendet inte litet. Köket blev mitt rum, grannen en självklar kamrat. I köket kunde man bli sittande, tillsammans spelade vi fotboll, vi umgicks med varandras kompisar och hade man problem kunde man få stöd. Murar runt det egna monterade vi ned. Vi delade kryddor, städgrejer och köksutrustning. Saknade någon en sovsäck eller ipod var det någon annan som hade det. Var ens eget rum fullt fanns det nog sovplats i ett annat. Den egna fattigdomen vändes till gemensam rikedom. Maten blev mer och mer gemensam. ”Inte behöver du fråga för att ta”. Mitt är ditt. Man skaffade sig också viss bekantskap med andra i huset genom gemensamma lokaler och fester.

Men gemenskapen fanns inte från början. Vi ”tvingades” dela kök. Det gjorde att vi också började prata, några tog initiativ till djupare diskussioner och annan aktivitet. Vi svetsades samman. Säkerligen var vi också personer som passade bra ihop. Även om vi var olika. De flesta pluggade, en uppsjö olika ämnen, men det var några av oss som knogade och hade slökurs som bostadsnyckel.

Jobben var dåligt betalda och inte heller de ”riktiga” studenterna hade gott om pengar.

Hyresvärden håller våra liv i sina händer. Har man tur märker man det inte men är man inte lika lyckligt lottad finns där värdar som inte drar sig för att testa lite gränser. Vår hyresvärd, vårt bostadsbolag – en stiftelse med fina floskler i programmet, låg väl i alla fall längre från himlen än från helvetet. Order om cyklar, brevlådor, kompisar, kök kunde då och då dyka upp. Vaktmästarna var hyggliga men tjänstemännen ormar. Hyran var dessutom på tok för hög för den standard vi bodde i. Mellan oss hyresgäster och bostadsbolaget fanns ett lokalt boenderåd. Det var instiftat av bostadsbolaget och kallades ”styrelsen” både av dess medlemmar och av oss andra. I ”styrelsens” stadgar stod vackra ord om att företräda boende gentemot bostadsvärden. ”Styrelsens” medlemmar utsågs, demokratiskt och fint, bland ett fåtal frivilliga på ett boendemöte varje år. Den informerades om vad som var på gång (medbestämmande medels tuta innan kör), anordnade lite fester och förvaltade gemensamma lokaler och prylar. ”Styrelsen” bestod mest av folk som ville vara med och anordna fester och några karriärister som fått för sig att ett medlemskap skulle se bra ut i CV:t. Minibyråkraterna lyckades ganska bra med att triumferande behålla information, Nintendon och dvd-spelare inom sin krets. Några månader tidigare hade bostadsbolaget och ”Styrelsen” helt godtyckligt tagit bort portkoden. Med förbehållet att det fanns inbrottsrisker med en kod men utan att reflektera över allt bekymmer vi mötte i avsaknad av både porttelefon och koder. Eller egentligen bytt kod och bara ”styrelsemedlemmar” fick reda på den nya koden.

Portkoden fick vi tillbaka genom en blandning av hets och falsk förtrolighet. ”Va?! Finns det en portkod?! Tala om den! Jag säger inget…” Ganska snart var portkoden åter alla i husets egendom.


Men portkoden försvinner igen. Denna gång får vi inte tillbaka den lika lätt. ”Styrelsens” medlemmar kan inte ge den för de har inte fått den. Men det är såklart inte mindre obekvämt är det för oss den här gången. Och lika lite har vi blivit tillfrågade om vi värderar skydd mot tjuvar högre än att kunna ta emot kompisar utan krångel. Samtidigt ryktas det om hyreshöjningar och införande av städning (som skulle resultera i höjd hyra för de hushållsnära tjänsterna) i köken. Det pratas också om en fullständigt idiotisk omorganisering av tvättsystemet. Förändringen av tvättsystemet skulle minska flexibiliteten och samtidigt kapa hälften av alla tvätt tider. Man skulle tvingas planera tvätten på tok för lång tid i förväg, tvätta i handfatet eller gå med skitiga kläder. ”Styrelsen” stod i en dimma och vad de kände till eller inte kände till visste de inte själva men hade väl på något sätt lyckas läcka ut information. Bostadsbolagets arrogans stod oss upp i halsen. Någon ringde och fick ryktena bekräftade samtidigt som hon blev tillsagd att ”det är så det är, inget att göra något åt”. De kommande försämringarna av vår bostadssituation var naturligtvis inget vi gladdes åt. Vi snackade med varandra och beklagade oss. Någon tyckte att vi inte bara borde ta den här skiten. ”Sätta emot på nåt sätt och visa att man inte kan köra med oss hur som helst”. En annan hade hört missnöje från nån kompis i en annan korridor. En kille på övervåning var visst också förbannad. I vår korridor kunde vi utgå från en gemenskap och gå därifrån till handling. Vi samlade några missbelåtna för att diskutera vad vi skulle göra. Namninsamling emot förslaget blev ett sätt att både informera andra, kolla läget och skaffa styrka inför framtiden. Ett öppet boendemöte skulle naturligtvis hållas om vi inte var ensamma om att ogilla läget.

--

Under våren planerar Bostadsbolaget att införa städning av köken. En piga kommer en gång i veckan att rengöra köken. Detta ska finansieras genom en hyreshöjning.

Bostadsbolagets beslut går stick i stäv med en tidigare genomförd boendeomröstning på hyreslängan.. Vi vill inte bli överkörda på det här sättet. Vi betalar redan en allt för hög hyra och vill inte betala ännu mer!


Koden till trapphusen är borttagen. Detta gör att vi tvingas planera och krångla varje gång någon kommer på besök. Saknar vännen mobiltelefon så återstår att frysa…

Bostadsbolaget argumenterar runt säkerhet och inbrott. I själva verket har en avskaffad kod mycket liten effekt på säkerheten. Människor som vill komma in i husen kommer in ändå. När vägrade du sist någon att komma in genom porten? Vi vill kunna ta emot besök utan att behöva planera. Ta tillbaka koden eller inför porttelefon!

Bostadsbolaget kommer att införa ett nytt tvättbokningssystem. Detta kommer att innebära att vi bara kommer in i tvättstugan under den tid som vi bokat. Under andra tider är vi utelåsta. Missar man sluttiden är kläderna inlåsta. Vi är inte robotar. Det är mänskligt att missa tider. Flexibilitet är bättre än att vara slav under tvättschemat. Vi vill inte bli utelåsta från tvättstugan!

--

Vi gick mellan köken, runt ett dussin, och satte upp uppropet med namninsamlingslapparna. Fanns det folk där snackade vi givetvis med dem samtidigt. I trappuppgångarna affischerade vi uppropet och uppmanade till underskrifter. Där fick vi också få upp informationen på engelska för att undgå uppmärksammade språkproblem.

Man skulle skriva sitt namn och lägenhetsnummer och sedan kunde man skriva under på en, två eller alla punkterna. Efter några dagars tveksamma underskrifter beslöt vi att istället gå runt och snacka med folk direkt. Vi delade upp oss och knackade dörrar. Berättade läget, att vi tänkte samlas och snacka om skiten och kollade vad folk tyckte. Nästan alla skrev på, några var tveksamma till någon av punkterna, många intresserade sig. Ett problem uppstod med folk som bodde svart men det gick ju att undgå genom att skriva ordinarie hyresgäst på listan. En bra effekt av att gå runt att snacka var att vi på så sätt tog listan från en opersonlig torr nivå till en personlig nivå – ”vi tillsammans”. Av dryga 200 boende skrev 70% under på hyreshöjningen och tvättsystemet medan 60% stämde in i kodkravet. Vi, alltså initiativtagarna förstärkta med några intresserade, presenterade resultatet och utlyste ett boendemöte, i den gemensamma puben, för att diskutera hur vi skulle gå vidare. ” A meeting to discus resistance against Bostadsbolaget…”

Nu var det dags för ”Styrelsen” att vakna till liv. Den kände sig med rätta fullständigt överkörd och var ville nu ta över. Vi var, såklart, inte alls intresserade av att ge handlingsutrymme till en grupp kompromissande ja-sägare som redan en gång godkänt skiten vi vände oss emot. Några av dem var dock positiva och stödde initiativet. En av oss hamnar i en lång diskussion med en vettig ”styrelsemedlem” om problemet med att styrelsen tar över. ”Ni kommer ju sitta där och ta ansvar. Så blir det en urvattnad kompromiss efter bostadsbolagets linjer och allt vår aktivitet har varit i onödan”. På nästa ”styrelsemöte” driver man igenom att ”Förtroenderådet stödjer namnlistans resultat”. ”Styrelsen” har alltså avskaffat sig själv som förhandlingspart med Bostadsbolaget! Intresserade styrelsemedlemmar får komma på boendemötet.

Strax efter ”Styrelsen” vaknar bostadsbolaget. En tjänsteman är ute och river ner lappar om boendemötet. Någon svär åt honom och vi sätter på nytt upp lappar. ”Vad är det här för stil att ha möten? Och så får vi inte komma!” säger tjänstemannen innan han försvinner.

Ett 30-tal personer dyker upp på boendemötet. Vi diskuterar handlingsmöjligheter. Vi är överens om att den stora majoriteten underskrifter är en bra början för påtryckningar. Dessutom står ju knappast bostadsbolaget och faller med eftergifterna. Det pratas om att på något sätt dra in hyresgästföreningen men ingen är medlem. Till sist dyker en hyresgästföreningsmedlem upp som lovar ringa dem och kolla. Media ses som en möjlighet. ”Tvättsystemet och låset på ytterdörren skulle ju kunna gå sönder”. Någon tar upp möjligheterna att göra påtryckningar via en högskola (som hyr flera rum för att i sin tur hyra ut dem till sina studenter). En blockad mot bostadskontoret diskuteras. Några utses att kontakta bostadsbolaget och förklara att vi menar allvar, en annan tar på sig att kontakta skolan, någon att mediaförbereda osv. Flera som inte var med i det ursprungliga initiativet inkluderas i det direkta arbetet.

Bostadsbolaget svarar. Man vill ha namn på initiativtagarna. ”Vi kan inte prata med folk vi inte vet vilka det är”. Vi hänvisar till namnlistorna. ”Det här är vi”. De nöjer sig inte och för att inte tjafsa om ingenting ger de utsedda kontaktpersonerna ut sina namn med kommentaren att de var bara utsedda av boendemötet förr att kontakta bostadsbolaget. Efter första dusten går bostadsbolaget med på att träffa oss. Tid och plats bestäms och vi affischerar upp ett ”Öppet möte med bostadsbolaget” (däremellan har vi haft ett utannonserat möte för att diskutera bostadsbolagets svar och annan nyinkommen info. Men detta möte var verken välbesökt eller innehållsrikt så för allas bästa hoppar jag över att beskriva det).

Nu har dock bostadsbolaget blivit heta på gröten. Två tjänstemän snokar runt i huset. River ner våra lappar om mötet och letar uppviglare. De stormar in i kök och hetsar mot personer som de tror ligger bakom. De kräver ut namn på initiativtagare (utan att få dem) från folk de stöter på. Det leder till flera hetsiga ordhugg mellan boende och tjänstemännen. Bostadsbolaget tror sig, inte helt felaktigt, spåra protesternas kärna till några få kök. Man ser det som en möjlighet att kräva att representation, en person från varje kök , ska utses. På så sätt hoppas Bostadsbolaget att tyngden av de mest hårdföra ska minska samtidigt som man hoppas att representanter ska vara lättare att förhandla mot än en större grupp som pratar i egen sak och utan vimsande om vad de andra kan tänkas tycka. Bostadsbolaget skyller på platsbrist i möteslokalen men vi fattar galoppen och skiter högaktningsfullt i bolagets mötesplaner. Vi river ner deras lappar och slänger upp egna ”Öppet möte – alla välkomna!”. Ju fler desto bättre, är vi för många får vi väl gå utomhus…

Tre tjänstemän dyker upp på det annonserade förhandlingsmötet – områdeschefen, dennes underhuggare och nån arkitekt utan bestämmanderätt. Vi var 20-30 boende. Ett långbord var uppställt och tjänstemännen placeras i mitten – mitt emot varandra – med oss runt bordet och utspridda på barstolar och bord runt omkring. Områdeschefen börjar med att fråga ”Vem har gjort detta? Vem ska vi prata med?” och får till svar att de nog får ta att prata till allihopa. Vidare klagar han lite på det hårda språket som används i uppropet men båda två (arkitekten är mest road och verkar tycka att det bara är fjantigt av bostadsbolaget att inte lägga sig platt) är uppenbart nervösa. Många av oss är uppretade och inte blev det bättre av områdeschefens idiotiska öppning. Bostadsbolagets rätt att bestämma ifrågasätts gång på gång under mötet. ”Ni äger men vi bor här”. Det absurda i att bostadsbolaget vill genomföra försämringarna som de inte ens tjänar pengar på förs fram. Tjänstemannens underhuggare försöker skylla på brottslingar, hemlösa och världssvälten (faktiskt!). En kille från ”Styrelsen” framför ett kompromissförslag som är identiskt med uppropet. En tjej intar en mjuk ton och försöker tala dem till rätta genom trevliga och pedagogiska framställningar. Sen tar det hus i helvete när nån tröttnar på idiotin och skäller ut områdeschefen. Någon hotar pillimariskt med media någon annan lite hemligt med sabotage. En annan drar upp Hyresgästföreningen. Arkitekten lägger sig i och frågar om det inte vore smidigt att bara göra som vi vill. Underhuggaren skakar, områdeschefen svettas så skjortan blir dyngsur och båda två stammar. Tvättsystemets förändringar ändras och koden ska vi genast få tillbaka. Hyran och städningen av köken läggs på framtiden men ska diskuteras senare. Tjänstemännen lämnar rummet skakade och chefen skäller ut underhuggaren i trappuppgången - ”Vi skulle ju inte ge oss”… Någon som tror att man hade uppnått detta med ordnade mötesformer och representation?

En vecka senare anordnas ännu ett möte med bostadsbolaget. Inte många närvarar. Inga beslut tas. De boende som är där håller på att inte kompromissa. Namnlistan talar. Tjänstemännen är försvagade av förra veckans omgång. Affischering med berättelse om mötet och läget fortsätter. Följetången av upptejpade lappar börjar likna en väggtidning. Några månader senare försöker bostadsbolaget med en omröstning där hyreshöjning och städning sätts som förutsättningar för en redan tidigare planerade, beslutad och definitivt behövd renovering (några från protestmötet drogs t.o.m. in i att vara med planera det). Vi kontrar med att uppmana till röstbojkott. Vi vill har renovering men inte tvingas betala för att någon annan ska städa våra kök. ”Skendemokrati!”. Områdeschefen blir rasande. Återigen rivs det ner lappar vilket följs av att vi sätter upp dem igen. Tjänstemän snokar igen. Och försöker gå runt och kräva in röster. Hånleenden möter rösthetsaren. Omröstningen blir ett fullständigt fiasko och resultatet presenteras inte. Renoveringen genomförs utan hyreshöjning.

Men… Efter renoveringen införs hyreshöjning för alla framtida hyresgäster. Vi får ha kvar den gamla hyran men alla som flyttar in tvingas betala en högre hyra (110kr). På hösten väljs en ny ”Styrelse” på ett dåligt besökt möte. Den nya ”Styrelsen” innehåller nästan bara personer som inte var med under uppropet. Efter några månader kommer denna styrelse överens med bostadsbolaget om borttagande av portkoden. Detta leder till flera utskällningar och konfrontationer av ”styrelsemedlemmar” där tårar nästan tränger fram. Handskrivna lappar om saken sätts upp, det klottras och sker några hårda angrepp men vi lyckas eller orkar inte komma i rörelse på nytt. En stor del i detta har att flera grannar flyttat ut och gemenskapen i vårt kök (som ju var något av grunden till kärnan i förra striden) har fått sig en törn. Våra problem är inte uppenbart gemensamma och man vet inte riktigt var man har de nyinflyttade. Om det var personkemi eller något annat som felade gemenskapen är svårt att säga. Men det var ett faktum att gemenskapen som var språngbräda för att inte bara ta all skit inte längre fanns där. Gerillaaffischerandet med handskrivna lappar och personliga konfrontationer orkade vi fortfarande med men att trycka på för stor mobilisering var vi inte mäktiga till.

Några effekter, förutom de direkta vinsterna, hade kampen i alla fall. Både ”Styrelsen” och bostadsbolaget tvingades upp på tå. Informationsutskicken haglar och båda institutionerna verkar sträva efter ett sken av genomskinlighet, medbestämmande och legitimitet. Bostadsbolaget har börjat pola med Hyresgästföreningen och försöker hela tiden hänvisa till vad mycket bra denna gjort för oss (andemeningen är väl – gör inget själva, ring hyresgästföreningen). ”Styrelsen” gjorde också ett utskick där den presenteade sig som ”Boenderåd med uppdrag att föra våra intressen gentemot bostadsbolaget” samtidigt som man helt plötsligt redovisade alla tidigare halvhemliga gemensamma prylar (nintendo, video, tv, dvd osv.) och möjligheterna att vara med och köpa in nya prylar. Vi som aktivt deltog i striden tar självklart också med våra erfarenheter. En av oss var initiativtagare till en strid som fördes på liknande sätt där man kollektivt krävde godkända betyg på Universitetet, en annan tar kampen till jobbet (i själva verket bidrog mina och andras kamperfarenheter från arbetsplatser till hur denna kamp utvecklades) och kanske smäller det igen hos någon annan hyresvärd. För att som en boende i huset något år senare sa ”Fan, vad arroganta bostadsbolaget är! Vi borde inte bara ta all skit! Jag hörde om en boendestrid här för några år sedan. De protesterade och vägrade finna sig, det borde vi också göra…”




Andra bostadsrelaterade artiklar