Jag började mitt arbetsliv inom polkagrisbranschen som inslagare en sommar i unga år. Mina arbetsuppgifter bestod av att slå in polkagrisar, packa godisbitar i påsar samt ta betalt i kassan. Under nästan hela dagen var vi flera inslagare som delade på dessa arbetsuppgifter. Min unga ålder och min duktiga uppfostran gjorde att jag gick till jobbet med inställningen att göra mitt bästa men att inte låta mig köras över. Jag tyckte nog att det var fel att stjäla från arbetsgivaren, chefen kunde respekteras och det var roligt att få lön. Jag var noga med att se till att få det jag hade rätt till även om jag sorgligt nog under den första tiden kunde offra mig för företaget/chefen för att få lite honnör.
Jag hade en förman direkt över mig som var av den verkligt goda sorten. Han var på min (vår) sida mot den stora chefen (polkagrisbaronen/kapitalisten). Inte sällan struntade han helt i att vidarebefordra storchefens motbjudande order till oss vanliga arbetare. Han gjorde sitt bästa för att vi inte skulle ta på oss onödigt arbete och såg ofta till att minska arbetsdagens bördor. Chefen var naturligtvis irriterad över detta men förmannen var turligt nog alldeles för viktig för företaget för att kunna få sparken.
Vad gäller att ta varor från företaget för att använda efter eget behag var jag som sagt till en början tveksam. Denna tveksamhet blev dock kortlivad. Redan under de första dagarna fick jag av mina arbetskamrater veta att man var tvungen att vara bra dum i huvudet för att betala för något som ändå kunde vara gratis. När jag anställdes hade chefen sagt att jag fick handla i butiken för halva priset. Detta visade sig vara ett helt tomt privilegium då mina arbetskamrater redan tidigare hade beslutat att allt var gratis… Man kunde helt öppet ta vad man önskade i butiken. Chefen var maktlös eftersom alla gjorde det.
Förmannens buffrande mellan oss vanliga arbetare och chefen gjorde att man utan större problem kunde komma sent och gå hem tidigare utan att få en massa skit eller mindre lön för det. Att ta långa toapauser och goa luncher hörde också till vanligheterna.
Personalfesten var en bombastisk händelse då chefen skulle visa sig generös. Att han egentligen bara bjöd tillbaka på lite av vad han tagit från oss var det få som tänkte på. Överflödet av öl, sprit och tilltugg är bara ett av alla täcken (självklart fanns där också båtar, hus och bilar) på hur mycket vi egentligen genererat åt honom. Detta hindrade inte oss från att ha roligt även om chefen gjorde patetiska försök att få känna sig som en i gänget.
En klassisk metod för att splittra har varit att dela in arbetarna i en mer och i en mindre privilegierad grupp. Detta knep hade inte vår chef råd att vara utan. Bagarna (de som tillverkade själva polkagrisarna) tjänade mer än inslagarna. Några äldre inslagare försökte göra något åt detta. De krävde samma lön för inslagare som för bagare. Försöket misslyckades tyvärr. Huvudanledningarna var troligen att de inte fick med sig en tillräckligt stor andel av inslagarna (bagarnas stöd hade ju inte heller skadat) samtidigt som chefen krossade deras kollektiva styrka genom att få igenom enskilda samtal med var och en. Jag hade en ganska obetydlig roll vid tillfället vilket innebar att jag stödde kravet men inte aktivt var delaktig i dess framställande.
Mitt första år var lärorikt. Jag fick för första gången uppleva hur det var att vara en del i en solidarisk gemenskap av arbetare. Även om vi inte genomdrev några formella krav så mildrade vårt kollektiva agerande utsugningen och arbetets tristess.
