Kol/kvävekvoten
Den så kallade kol/kvävekvoten (C/N-kvoten) betecknar förhållandet mellan kol och kväve i marken. Kolet är energikällan som avgör hur snabbt bakterierna kan föröka sig och därmed hur många bakterier som är aktiva. Kvävet är en byggsten i bakteriernas celler och avgörande för hur många nya bakteriekroppar som kan byggas upp. Förhållandet mellan dessa är avgörande i nedbrytningen av organisk material och för halten av växttillgänglig näring.
När stora mängder kolrikt material (tex halmstrån) tillförs ökar mikroorganismernas biomassa och kvävet binds i deras kroppar. Kol/kvävekvoten blir högre och fastläggningen överväger. Om växtmaterialet innehåller relativt mycket kväve sker istället en snabb förökning av bakterierna, men den begränsade mängden energi gör att bakterierna dör snabbare. resultatet blir kväve frigörs (mineraliseras). Kolet avgår som koldioxid genom andningen. Då ändras förhållandet mellan kol och kväve i jorden; kol/kvävekvoten blir lägre. När koltillgången blir lägre får man en nettomineralisering, det vill säga mer kväve mineraliseras än vad som fastläggs. Detta sker om man tillför stora mängder kväverikt material som stallgödsel eller gröngödsling. (Saxat ifrån Källander, Inger: Ekologiskt lantbruk sid 36)
Man får alltså tänka på vad som finns i jorden och gödslingen när man vill tillföra mer tillgängligt kväve till växterna. Finns det mycket halm eller annat kolrikt material i backen eller gödseln tar det kanske längre tid för kvävet att frigöras åt växterna. Dunkar man på en massa kolrikt material finns det tom risk för att det växttillgängliga kvävet binds upp och näringsbrist för växterna uppstår.