Jensen, Albert: Vad är sabotage?

Från Polkagriswiki
Version från den 30 december 2011 kl. 10.50 av Kurtake (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Frågan om sabotage har på senaste tiden blivit synnerligen aktuell inom fackföreningsvärlden. Då sabotaget emellertid ofta framställts av borgarprässen som blodtörstiga banditers rövande, mördande och plundrande, utan hänsyn till allmänhetens väl och ve, och då den socialdemokratiska prässen delar denna benägenhet till falsk framställning, så synes en objektiv beskrivning vara av inträsse.

Med de efterföljande sidorna avses icke att göra propaganda, icke ”prisande av brottslig handling”, inget agiterande för sabotagets användande, inget rekommenderande, utan endast och allenast att giva en utredande orientering i frågan, en objektiv framställning. Och bör hör anmärkas, att jag lånat en del exempel från Emile Pougets ”Le Sabotage”.

Förf.

— — — —


Vad är sabotage?

Säger man: Sabotage är ett kampmedel som arbetarna använda sig av i sina strider mot arbetsköparna för att framtvinga ett erkännande åt en eller annan fordran. så är detta visserligen sant, men det är icke hela sanningen.

Ordet har fransk härstamning. Kommer från det franska sabot som betyder träsko. Saboter (sabotera) blir då närmast att arbeta, Som när man arbetar en träsko, d.v.s. arbeta grovt, klumpigt, slarvigt.

Men den utsträckta användningen ordet sabotera fått i sitt hemland - och sedan i andra länder - gör, att man icke har något svenskt ord som fullständigt täcker det franska. Varför man också överflyttat detta.

Icke ens i franskt språkbruk är det synnerligen gammal men det har på några få år fått en oanad användning.

Då de franska arbetarna började använda sabotaget som kampmedel restes snart från borgarhåll en moralisk indignationsstorm mot detta vapen, en företeelse som troget följer sabotaget i varje nytt land det invandrar. Arbetarna blevo då angelägna att visa att även borgarklassen saboterade allmänheten, konsumenterna, och isynnerhet att arbetsköparen saboterade arbetarnas liv.

Härigenom fick ordet en oanad utbredning i språkbruket och användes nu lika mycket för exempelvis avsiktligt utförande av fuskarbete från arbetsköparens sida, som från arbetarens; Lika mycket för grossistens och fabrikanternas varuförfalskningar, som för arbetarnas avsiktliga användande av rikligt och prima material i produktionen, vilket förminskar fabrikantens profit.

Härigenom har det blivit omöjligt att i en kort definition precissera vad sabotage är. Ty vill man med några ord säga det allmängiltigasate om sabotaget, så skulle det vara: ”Sabotage är en handling, som syftar att tillföra den handlande en eller annan fördel på bekostnad av någon annan”, så innehöll detta visserligen en sanning, men därmed hade man inte gjort saken mycket förståeligare.

Som ett arbetarens kampmedel mot arbetsköparen har sabotaget först kommit till målmedveten användning i Frankrike. Det var Paul Delesalle och Emile Pouget, som först förde fram frågan till debatt på en nationell fackföreningskongress. Det kan därför ha sitt intresse att ha sitt intresse att se vad dessa säga om sabotaget.

Pouget skriver i ”Biblioteque du movement socialiste II, s44”:

”Sabotage är praktiserandet av maximen: ’Dåligt arbete för dålig betalning’, det träffar arbetaren i hjärtat dvs i kassaskåpet, Sabotaget tar ibland form av återhållsamhet i arbetsintensiteten, än genom levererandet av fuskarbete, ibland också genom angrepp på produktionsinstrumenten. Inom affärsvärlden verkställes sabotage genom slöseri med varor, då biträdet ger för god vikt eller för rikt mått åt köparna, eller genom ovänligt bemötandet och snäsiga manér driver de senare att förse sig på annat håll. Sabotage är vanligtvis en individuell akt, till understrykning av de kollektiva kraven. Det bör tilläggas att fruktan för sabotage är ett förträffligt lugnande medel och är ofta tillräckligt att föra tredskande arbetsgivare till bättre förnuft.”

Och Delesalle skriver i ”La Confedration General du Travail”:

”Bourgeosiherrskapet av alla kategorier födömma häftigt användandet av sabotage under åberopandet av en moral som de icke praktisera. Vad är emellertid naturligare än att arbetarna för den lön de mottaga lämna en likvärdig ekvivalent? Dåligt arbete för dålig betalning, slikt är det recept som de exploaterade har fördel av att förstå och bruka. Bruka alltid, understundom även utan att förstå det.Under strejkperioder eller särskilda förhållanden, kunna arbetarna använda sabotage en smula våldsamt för att bringa en arbetsgivare till förnuft. Men vem är den, som vill klandra detta i ett samhälle där de starkares rätt står över alla andras, där en innehavare av produktionsmedlen, om han så finner för gått, efter behag, i vilken stund som helst uthungra miljoner av arbetare och deras familjer.”

En annan av den franska syndikalismens mest inflytelserika förkämpar, fördetta generalsekreterare i franska landsorganisationen, Victor Griffuelhes, skriver i ”Les objectives de nous lutles de classes” följande:

”Sabotage.—vad är väl sabotage? Ett arbetarnas kampmedel som är strejkens motsats. Den senare är en arbetets kampform vars stridsplats är förlagd utom arbetet en form som är lika med arbetets upphörande; sabotaget är ett kampmedel som brukas i arbetet. Det består däri, att arbetaren utför sitt arbete på ett sådant sätt, att arbetsköparen blott får obetydlig profit av det. En tyrannisk arbetsköpare blir saboterad av sin personal, en arbetsgivare som betalar små löner likaledes, i det ena som andra fallet antingen vilja eller kunna icke arbetarna tillgripa strejk, de fortsätta att arbeta men arbeta mycket långsamt, illa, eller allt för väl.Medlen till sabotering äro många och varierande; många emedan det i varje produktionsgren råder olika förhållanden, varierande emedan liknande förhållanden ändra form, karaktär, fodra en annan tillämpning. Det är i denna variering i saboteringens tillämpning, som svårigheterna ligga.



I själva verket är det ingenting annat än sabotage då en arbetare, en hel arbetspersonal eller en del av den samma, till följd av arbetsköparens nekande svar på krav på förbättringar, eller till följd av inträdd försämring av arbetsförhållandena, besluta att icke länge arbeta som förut, så länge kraven icke godkänns eller försämringen kvarstår. Dylika fall av sabotering är helt få, vi känna icke många. Anledningen härtill är, att det är så svårt att tillämpa det, ty sabotering kräver hög intelligens av arbetaren, en ytterlig uthållighet, en beräknande ståndaktighet; det är icke en spontan, entusiastisk handling, en handling i vrede, som strejken, det är handlingar av en reflekterande vilja, som beslutsamt fördröjer gången av ett arbete driven av den enda strävan att skapa ett sådant tillstånd att det för arbetsgivaren icke återstår något annat än kapitulation eller…

Sabotering är blott verklig, då en tillfällig förändring i arbetet inträder efter arbetsköparens avslag. Om exempelvis jordschaktaren, som arbetar på timme, har till vana att arbete långsamt, schakta blott litet jord, transporterar den sakta, fylla börarna långsamt, och gör detta alltid, han sabotera i själva verket icke: han är lat, men han för ingen strid med sin lathet ty hans arbetsköpare som är van vid denna ständiga långsamhet i arbetet räknar därmed vid uppgörande av kostnadsförslag, varigenom det blott blir kunden som får betala mera. Emellertid avser man icke med sabotaget att träffa klienten utan blott arbetsköparen. Men om jordschaktaren blott tillfälligt arbetar långsamt, blott till arbetsköparen fyllt hans krav, så saboterar han; så snart arbetsköparen fyllt dessa återtager han den normala farten i arbetet.

Det finns dock få arbetare som icke arbeta likgiltigt. Dessa använda sin uppfinningsförmåga för att genom finter dölja frånvaro av verksamhet i sitt arbete, och de göra ständigt denna reflektion: ’Jag har gjort tillräckligt för de pengar jag får: Arbetsköparen inhöstar tillräckligt på mig.’ Dessa förhållanden känna vi alla; de inverka på oss till liknöjdhet och lättja antingen vi betraktar den eller den korporationen. Ingen undkommer den. Det är därför löjligt att spela ut en indignation mot den som konstaterar, att sabotaget är oskiljaktigt förenat med vårt samhälle, emedan detta framskapar den samma, utvecklar den och att det icke går för sig att i dess sköte förvärva sig förmögenhet utan genom sabotage utövat till förfång för konsumenten eller klienten. Emot den sabotage, som är det karakteristiska för produktionen reses icke någon massvrede, lagen beskyddar den, rekommenderar den; dess recettagare tillfaller äran och rikedomen.

De medvetna fallen av sabotering äro fåtaliga sade vi ju? De må då vara oss tillåtet att anföra några.

Man vet att arbete i bagerierna aldrig väga full vikt av degen till de finare brödsorterna; han väger ungefär 450 gram till 500 gram eller ½ kg, aldrig mera. Denne arbetare saboterar om han väger 500 eller 520 gram på ½ kg. Gäller det bröd som säljes efter vikt, så saboterar han likaledes genom att baka brödet för väl, då det förlorar i vikt, blir lättare; och genom detta förhållande garanteras kunderna hälsosamt bröd och en normal kvalitet.

Handelsbiträdet, som av sin chef får ”speciella” förhållningsorder vid utmätningen av varor, saboterar när han ger kunder riktigt mått och vikt. Var man vet att den bäst uppskattade säljaren är den, som smidigt låter måtten glida mellan fingrarna så att det alltid fattas någon centimeter i metern.

Arbetaren som överarbetar ett arbete, gör det ytterst noga och sålunda använder för lång tid på en viss uppgift, han saboterar. Bland murare finns det arbetare som icke fästa avseende vid den procent som vanligen beviljas av entreprenörer som laborerar med dåligt arbete, utan gör sitt arbete mycket nog, sålunda förlängande arbetstidens varaktighet och förminskande arbetsköparens vinst.

Låt oss sluta med att ännu en gång markera: sabotering från arbetarnas sida är föga använd. Må bourgeoisien således lugna sig! Kunderna lida mycket mera av arbetsköparnas och affärsmännens sabotering än dessa av arbetarnas.

Syndikalismen är i färd med att organisera sabotagen, görande den vanliga likgiltigheten och okunnigheten till en medveten, beräknande verksamhet under arbetet. Någon gång framträder den så. Och för att få ett präktigt exempel på intelligent utövat sabotage måste vi gå till domstolarna.

Se hur lagen, som begränsar biskoparna och prästernas rättigheter tillämpas med saktmod. Till följd av en tyst överenskommelse ”straffa” domarna de begångna ”företeelserna” på ett sätt som uppmuntrar. Emedan lagen misshagar dem. De tillämpar den i allmänhet illa. De vantolkar den, emedan de därigenom vilja avsiktligt, medvetet, beräknat korrigerat dess verkningar. När arbetarklassen uppnått en sådan andlig ståndpunkt i sin kamp, då skall ingenting längre kunna motstå den. Vad ska man väl kunna göra däremot?”

Sabotaget ekonomiska principer

Som av förestående citat framgår synes sabotagets vanliga form vara: dåligt arbete för dålig betalning.

Men då arbetarna vilja bevara denna princip som ett kampmedel, kunna de icke tillämpa den oavbrutet, utan endast tillfälligtvis för att framtvinga ett eller annat medgivande, och när detta är uppnått så återgår man till normal arbetstakt.

Sabotagets ekonomiska och taktiska innebörd är därför den samma som strejkens. Och vad är strejkens ekonomiska innebörd?

Att genom undandragandet av arbetarnas arbetskraft åstadkomma förlust för arbetsköparen, för att därmed öva tryck på honom, så att han nödgas bevilja de krav som arbetarna uppställa.

Första betingelsen för att ett industriellt företag skall giva avkastning, profit, är att det finns människor som äro villiga att sälja sin arbetskraft under dess verkliga värda, d.v.s. för ett pris som understiger det värde som de varor repressenterar, vilka arbetaren frambringar med sitt arbete. Om arbetarna exempelvis inalles får tio kronor för framställandet av en vara (ända från råprodukten till dess förädlade färdiga form), så säljer fabrikanten - arbetsköparen denna vara för exempelvis 20 kronor och tillgodogör sig således ett oförtjänt ett mervärde av 10 kronor, som ju rätteligen borde tillfalla arbetaren, då ju arbetsköparen icke tillagt produkten ett öres nytt värde.

När nu arbetarna strejka så avstanna produktionen. Arbetarna framställa icke längre varor vilka arbetsköparen vilka arbetarna betala med 10kr och säljer för 20. Men då arbetsköparens inkomst bestod av försäljandet av denna bestämda var för ett pris som ett pris med 10kr översköt hans omkostnader, så blev han följaktligen utan inkomst, då arbetarna upphörde att producera. Genom arbetsnedläggelse lida han således en ekonomisk förlust.

Dessutom har kanske arbetsköparen lånat det kapital för vilket han inköpt maskiner, byggnader osv. och måste således betala ränta på detta kapital.

Genom arbetsnedläggelsen undandrages han alla inkomster och får icke ens till att betala de löpande räntorna med.

Kapitalisten – arbetsköparen lider således genom strejken ekonomisk förlöst; strejken är en art av ekonomisk skadegörelse mot arbetsköparen.

Sabotagets ekonomiska princip är alldeles den samma. Genom sabotering söka arbetarna undandraga den profit han inhöstar på deras arbete. Genom att de exempelvis arbeta långsamt eller dåligt lyckas arbetsköparen icke få större inkomster än vad som åtgår till arbetslöner och omkostnader. Han får ingen profit. Och utan profit har ingen kapitalist ännu haft lust att driva någon verksamhet; helt naturligt då just profiten är hans mål.

Detta bort sinande av profiten är i ena som andra fallet (strejk eller sabotage) den press som gör arbetsköparen villig till förhandlingar och eftergifter, till löneförhöjningar eller sänkning av arbetstiden. Uppnår man detta så har arbetarna nått målet och saboteringen upphör.

Det hände för en tid sedan att järnvägsdirektionen av sparsamhetsnit minskade personalen vid norra stationen i Stockholm med ända till 25 proc.

Resultatet av denna indragning blev emellertid att det gång på gång uppstod godsstockningar. Denna stockning kan ha varit orsakad av sabotering från personalens sida, och denna sabotering behöver icke ens vara medveten.

Vid en sådan enorm personalminskning är det givet att de kvarvarande arbetarna måste bli överansträngda och deras arbetskraft därmed nedsatt. Som en given följd inträder olust med hela systemet; omedvetet faller arbetslusten; ett mer eller mindre öppet missnöje resulterar så i en måhända fullständig sabotering. En minskning av den normala arbetskvantiteten.

En medvetet förd sabotering skulle i ett sådant fall snart leda till den av arbetarna önskade ökningen av personalen.

En permanent medveten minskning av produktiviteten kan ibland förekomma, men kan då näppeligen kallas sabotage. Det förekommer då snarare som en förnuftig reglering av arbetstillgången och livskraften.

På arbetsplatser där ackordsystemet tillämpas leder detta vanligen till ett blodigt utsvettningssystem. Arbetarna anstränga sig till det yttersta för att driva upp produktionen eller förtjänsten. Vilket här är ett och samma. Som vanvettiga kunna de ibland pressa sista droppen arbetskraft ur kroppen blott för att få litet mera i avlöning. Man beräknar då icke, att kroppens motståndskraft brytes i förtid, att livskraften så mycket fortare förrinner, att ålderdom och orkeslöshet så mycket tidigare inställelser sig. Arbetarna tävla inbördes för att blott nå detta.

När då löneregleringar företagas peka arbetsköparna på de arbetare, som nått de högsta resultaten och söka, vanligen med framgång normera priserna efter dessa resultat. Följden blir ytterst ofta en nedsättning av ackordslönerna och därmed en sänkning av arbetarnas inkomster.

Arbetarna måste nu ytterliggare anstränga sig för att kunna nå upp till en skaplig inkomst och drives intensiteten på nytt i höjden. Men blott de starkaste och dugligaste kunna följda med här. Så gallrar arbetsköparna undan de gamla, de sjukliga och de med mindre arbetsintensitet, kasta dem i armarna på arbetslösheten och ta in nytt, ungt och arbetskraftigt folk, bland vilka så på nytt en tävlan uppstår, som kanske på nytt resulterar i nya lönenedsättning.

Genom denna hets förbrukas arbetarnas liv på så mycket kortare tid. Kanske kunde en arbetare, som vid 45 a´ 50år ålder är utpumpad, under normalt arbete kunnat bevarat sin livskraft till 60 á 70år. Genom detta arbetssystem förtär arbetsköparen 10,15 á 20 år av arbetarens liv i förskott.

Detta är ett av de mest vanliga sätt varigenom arbetsköparen saboterar arbetarens liv.

För att undvika denna arbetsköparsabotering av sina liv, komma arbetarna ibland överens om, att ifall av ackordsarbete icke producera mer ett visst kvantum per dag. Härigenom lyckas de att hålla ackordspriserna någorledes i höjd och därmed att kunna få en inkomst som ger dem möjlighet att existera, utan att behöva ”slita som hundar”. Denna medvetna, överenskomna begränsning av arbetsintensiteten är permanent, men kan komma, som sagt näppeligen betecknas som sabotering, så det blott är en åtgärd genom vilken man söker möta arbetsköparens sabotering av arbetarnas liv.

Olika former av sabotage

Sabotagets former äro oräkneliga. Det här redan omtalade; ”Litet arbete för liten betalning” går i England under namnet ”Go Canny”. Efter Emile Pouget arbete ”Le Sabotage” återgiva vi ur ett flygblad ur Internationell Transportarbetarförbundet följande:

”Go Canny vad är det?



Det är ett kort och bekvämt ord för att utmärka en ny taktik, som användes av arbetarna istället för strejken.Promenera två tillsammans och den ena löper för fort säger den andra till honom: Go Canny, det vill säga: ”Gå långsamt, om jag får be”.

Vill någon köpa en hatt som är värd 5 kr bör han betala 5 kr. Men vill han betala bara 4, får han en av sämre kvalitet. Hatten är ”en vara”.

Vill någon köpa 6 skjortor för 2 kr stycket, bör han betala 12 kr. Betalar han bara 10 skall han ha endast 5 skjortor. Skjortan är ”marknadsvara”.

Vill en husmoder köpa ett stycke oxkött, som är värt 3 kr, måste hon betala det. Men bjuder hon endast 2 kr, ger man henne av det sämre köttet. Köttet är ”en marknadsvara”. Nåväl, arbetsköparna förklarar att arbetet och arbetsskickligheten äro ”marknadsvaror” – alldeles som hattarna, skjortan och oxköttet.

- Låt gå, svarar vi, vi taga er på orden.

Äro de ”varor”, sälja vi dem alldeles som hattmakaren säljer sina hattar och slaktaren sitt kött. För dåligt pris lämnar de dåliga vara och vi skola göra likadant.

Arbetsgivarna ha ingen rätt att räkna på vår barmhärtighet. Om de vägra till och med att upptaga våra fodringar till behandling, kunna vi begagna ”Go Canny”-taktiken: ”Låt oss arbete sakta under väntan på att man lämnar oss gehör”

Se här ett praktiskt resultat av ”Go Canny”:

I Glasgow strejkade dockarbetarna 1889 för lönehöjning. Arbetsköparna drogo in en mängd lantarbetare till staden men vilka de upprätthållo trafiken. Dockarbetarna blevo, tack vare detta strejkbryteri i stor skala, besegrade. De måste gå tillbaka till arbetet på de gamla villkoren, dock mot det att bönderna blevo sända tillbaka.

Strax innan arbetarna skulle gå till arbetet, samlades de till allmänt möte och deras sekreterare sade till dem:

”Ni gå idag att återupptaga arbetet på de gamla villkoren. Docktjänstemännen har upprepade gånger förklarat att de voro förtjusta med arbetet, som utfördes av de bönder som tagit era platser under de gångna veckorna. Vi, vi ha sett dem; vi ha sett att de icke förstodo att röra sig på ett fartyg, att de tappa hälften av de saker de buro, kort sagt att två av dem icke gick iland med det arbete en av oss utför. Emellertid förklarade sig tjänstemännen belåtna med dessa mäns arbete; det är då ingenting annat att göra än att lämna dem samma arbete, att praktisera ”Go Canny”. Arbeta som bönderna arbetade. Blott en sak; De ramlade ibland i vattnet men det är onödigt att ni göra likadant.”

Arbetarna följde sekreterarens råd. De ramlade icke i sjön, men de arbetade lika långsamt, som de andra och resultatet blev att direktionen efter några dagar tillkallade fackföreningens sekreterare för att förhandlade om den äskade löneförhöjning, som efter en stunds diskussion blev beviljad, mot villkor att arbetstakten skulle bli som den varit innan konflikten.

Och så skedde också.

”Go Canny” är således en direkt tillämpning av formeln: litet arbete för liten lön.

I slutet på 1908 använde sig biträdena i de stora bokförlagsfirmorna i Leipzig denna metod för uppnåendet av vissa fodringar. En facktidning relaterade saken på följande sätt; dessa biträden som oaktat de stora levnadsomkostnaderna måste arbeta under synnerligen usla förhållanden hade för arbetsgivarna framlagt ett förslag till överenskommelse i vilket de begärde en minimilön av 110 Mark i månaden. Arbetsgivarna, som räknade på bristande enighet bland arbetarna (det fanns icke mindre än fem fackföreningar bland dem, och av fyra dem ”gula”), sökte att draga ut förhandlingarna i längden, för att komma in i den döda säsongen och på så sätt taga livet av arbetarnas krav. Men de missräknade sig. Alla arbetarna sammankallades till ett möte, där man beslöt att gripa till sabotage för att tvinga arbetsköparna att bevilja fodringarna. Dagen därpå började biträdena med ”Go Canny” eller ”passive resistance”; de arbetade ytterst samvetsgrant, utan att brådska, räknade igenom fakturorna flera gånger innan de avsände dem, emballerade paketen med allra största omsorg osv. och resultatet blev att ett stort antal rekvisioner kunde expedieras.

När arbetsköparna sågo, att saken tog denna vändning, skyndade de sig att bevilja den begärda löneförhöjningen.

En annan form av sabotage som mycket kommit till användning vid järnvägstrafiken i utlandet är obstruktion.

Obstruktion är ett egendomligt slag av sabotage, som bäst av allt visar att sabotagen ej behöver innebära fusk eller förstöring.

Detta stridssätt består tvärtom däri att arbetet utföres med allra största omsorg och med iakttagande av alla reglementen och bestämmelser. Det är således ett slag av ”det långsamma arbetet”, och innebär ett noggrant uppfyllande av alla förpliktelser. Och naturligtvis faller detta stridsätt icke under strafflagen, vilket däremot många andra former av sabotage göra.

Det är naturligtvis blott ett mindre antal yrken, där reglementeringen skridit så långt, att obstruktion med fördel kan användas. Ett sådant yrke är som sagt järnvägstjänstemännens. Inom detsamma (och även några andra) har obstruktion fått en betydande användning. Och det ej blott i Frankrike, utan ock i de tyska länderna och Italien.

En skildring av järnvägsstrejken 1905 i sistnämnda land torde bäst ge en föreställning om arten och betydelsen av detta stridsmedel. Pouget berättar härom:

”Reglementet bestämmer att biljettluckan öppnas en halvtimme före tågets avgång och stänges fem minuter före avgång.Man öppnar således luckorna. En mängd människor trängas där otåligt att få sina biljetter. En herre räcker fram en tiokronorssedel för att betala en fyrakronors biljett. Försäljaren läser upp för honom den paragraf i reglementet, som säger att passagerarna bör vara försedda med jämna pengar. Den stackars herren måste alltså bete sig iväg för att få växlat. Det samma upprepas med minst åtta passagerare av tio. Under de 25 minuter luckan är öppen hinner knappt ett trettiotal personer få biljetter. En mängd andra komma springande i sista sekunden med sina slantar i händerna, men luckan stänges obevekligt, ty den reglementsenliga tiden är ute.



Nu må man dock ej tro att de som hunnit få sina biljetter voro särskilt avundsvärda. Det är blott ett blindskäl som de klarat. De sätta sig på tåget – men tåget får ej. Ty först måste en del andra tåg passera, och dessa stå nu stilla på några hundra meters avstånd för att fullgöra någonting som är föreskrivet i reglementet. En del passagerare där har blivit otåliga och försökt att till fots bege sig fram till stationen, men stationsbetjäningen har motat dem och tecknat upp deras namn… Ty det är icke lovligt att beträda banan.

Och innan ett tåg får avgå, skall ångpanna mm. Inspekteras. Och det kan ta två timmar om det göres ordentligt. Sist och slutligen beger sig tåget iväg. Man drar en suck av lättnad och tror att man snart skall vara framme.

O sköna dröm! Vid nästa station undersöker tågföraren alla vagnar och ger alla nödiga, dvs. onödiga order. Särskilt noga ser man efter om alla dörrarna äro väl stängda, som reglementet fodrar. Tåget hade bort stanna en minut, men i själva verket räcker det en kvarts timme.

Denna skildring ger blott en svag föreställning av situationen. Ty den gällde blott persontrafiken. När godståg skulle avgå var det sjufalt värre. Där var scener, som skulle pryda vilken komedi som helst.

I Milano har ett tåg med stor möda fåtts ihop genom halvannan timmes arbete. Uppsyningsmannen gör sin rond och får syn på en av dessa vedervärdiga gamla vagnar, som järnvägsbolaget av snålhet envisas att använda. ”Kasseras!” säger han. Och så måste man med mycken möda taga bort den odugliga vagnen.

I Rom händer att en eldare skall föra sitt lokomotiv till stallet. Men han observerar att bakom tendern icke placerats de tre lyktor som reglementet föreskriver. Han vägrar alltså att bege sig iväg. Någon går för att söka lyktorna men materialförvaltaren vägrar att ge dem, innan han fått skriftlig order av stationsinspektorn. Detta intermezzo tar en halv timme i anspråk.

Vid biljettluckan visar sig en passagerare som skall låta avstämpla en rabattbiljett. Men innan tjänstemannen trycker stämpeln på spörjer han:

-Ni är alltså herr den-och-den, vars namn står på biljetten? -Ja.

-Har ni några papper, som bevisa att ni är den ni påstår er vara?

-Nä, inte har jag några på mig.

-Var vänlig och skaffa två vittnen som kunna intyga er identitet…

Sådana komedier äro mångfaldiga. En debuterad kommer fram till luckan.

-Å! Ni är herr N.N?

-Ja, visst.

-Er medaljong? (I Italien bär alla debuterade en medaljong som bl.a. berättigar dem till fria resor.)

-Varsågod!

-Var god giv mig er signatur.

-Med nöje. En penna.

-Jag har olyckligtvis ingen sådan.

-Nå hur ska jag då kunna skriva…

-Vid byffén möjligtvis”

— — — —

En korrespondent till en Paris tidning beskriver en resa under denna tid:

”Jag lät köra mig till Terministationen i Rom, dit jag anlände just på den angivna tiden för tågets avgång.

Jag skyndade mig till biljettluckan som var ledig.-Är det ännu tids nog för att komma med tåget till Génes? Frågar jag tjänstemannen.

Denne betraktade mig ett ögonblick med en förvånad min; därefter svarar han flegmatiskt sjungande ut stavelserna.

-Helt säkert. Tåget till Génes har ännu icke avgått.

-Giv mig då en biljett, tur och retur, till Civilia-Vecchia, sade jag, medan jag sköt fram de på förhand avräknade pengarna.

Tjänstemannen tog mina pengar, granskade dem minutiöst en efter en, varje pjäs, varenda sou; han vände dem, han lät dem klinga för att försäkra sig om att de voro äkta; allt med en sådan långsamhet att jag otåligt utbrast:

-Men ni låter mig försumma mitt tåg.

-Bah! Ert tåg går icke ännu.

-Huru?

-Jo, man säger att det är en liten sak som fördärvats på maskinen.

-Nåväl man får väl byta ut den.

-Tror ni det?

Jag lämnade denna förfärliga människa och kom ut på perrongen vars fysionomi var normal. Icke längre detta febrila kommande och gående av bärare och stationsbetjänter. Dessa voro samlade i små grupper, lugnt samtalande sinsemellan, medan resandena promenerade framför tåget till vilket dörrarna stodo öppna. Överallt rådde provinsstationens lugn.

Jag närmade mig en första klassens vagn. Ett tiotal arbetare putsade kopparbeslagen, torkade fönstren, öppnade och stängde dörrarna för att övertyga sig om att det gingo bra, dammade kuddarna, provade vattenkranen och de elektriska ledningarna. Ett sannskyldigt rengöringsraseri hade gripit alla, något som var alldeles oerhört på en italiensk järnväg. Åtta minuter över tiden och tåget var ännu icke färdigt.

-Min gud! Ropade plötsligt en av arbetarna, se där är en rostfläck på det där handtaget! Och han gned fläcken oförlikneligt allvar.

-Ska ni göra alla vagnarna rena på samma sätt? Frågade jag honom.

-Alla! Svarade denne samvetsgranne man med allvar i rösten och det är ännu femton att göra rena!

Lokomotivet hade heller icke framkört än. Jag förfrågade mig. En tjänsteman försäkrade mig artigt att lokomotivpersonalen gått till maskindepån på reglementerad tid, men de måste ha mycket tid på sig för att göra sin maskin färdig, ty de hade velat väga kolsäckarna, och – ängsliga för vissa saker – hade de låtit kalla sin arbetschef för att rådgöra med honom – allt enligt reglementet!

Jag blev vittne till följande samtal mellan stationsinspektören:

-Hör nu, sade stationsinspektören, ni vet mycket väl, att om ni fodrar att tåget formeras enligt reglementet så kommer det aldrig att avgå.

-Förlåt inspektörn, svarade den andre lugnt. Men man måste först och främst respektera paragraf 293 som föreskriver att vagnarnas fasta buffertar fasta skiftesvis mot de fjädrande buffertarna. Därför måste man omforma hela tåget, ty ingen enda buffert sammanfaller med sin kontrabuffert så som par.236, moment A föreskriver. Säkerhetskopplingen fattas delvis på vissa vagnar varför man måste repparera dem som paragraf 362 moment B föreskriver. Vidare är sammansättningen av tåget icke gjort regementsenligt, ty vagnarna…

-Ja, ni har alldeles rätt! Utropade inspektören.

-Men för att göra allt detta fodras en hel dag!

-Det är blott allt för sant suckade tågföraren. Vad betyder väl saken för er? En gång väl igång så faller allt ansvar på mig. Jag måste dock fodra att reglementet respekteras…

Slutligen hördes en vissling som anmälde att lokomotivet var i antågande. När det nått fram till det spår där vårt tåg stod väntande stannade föraren försiktigt. Innan han körde än längre och intog sin plats i täten av tåget ville han veta, hurvida bromsarna voro i gått stånd, om det icke fanns pulsare eller andra arbetare på tågets tak… En olyckshändelse är så fort framme!

Slutligen förklarade föraren sig tillfredställd och förde maskinen till tågsättet.

-Skola vi nu komma åstad?… Å, se då! Lokomotivets manometer bör visa 5 grader och nu visar den blott 4. Vanligen avgår man trots allt och trycket stiger med tiden. Men reglementet fodrar 5 grader vid avgång och vår förare går icke på villkor ikväll, icke ens vid 4,9. 5 grader måste det vara.

Slutligen sätter sig tåget i rörelse, en och en halv timma försenat. Vi lämnar stationen långsamt, visslande vid varje växel, passerande sex tåg som stannat på linjen 2 kilometer från Rom, vars passagerare överbjödo varandra i smädelser och utfall…

Vi uppnå emellertid första stationen. Resande påstiga. Konduktörerna granskade långsamt låsinrättningarna vid varje dörr, vilka de öppnade och stängde. Ännu tio minuter gingo förlorade. Trots allt göd slutligen stationschefens visselpipa till avgång.

-Momento! Ropade konduktören i det samma till honom. Momento!

-Vad är det? Frågade stationschefen.

-Jag måste stänge fönstret till den där kupén där bort, så som paragraf 676 i reglementet föreskriver.

Och han gör som han sagt.

Man sätter sig åter igång… Vid följande station ny komedi.

Här finns det några kolly, som skola med, nio koffertar och fem kappsäckar, som packmästaren noggrant granskar innan de får lastas på tåget – såsom paragram 739 föreskriver. Och vi anlända till Civilia-Vecchia nära 3 timmar försenade på en färd som vanligen göres på 2 timmar…”

Så ser obstruktionen ut. Respektering och tillämpning av reglementet – ända in det absurda. Vilket strikt tillämpat alltid visar sig opraktiskt, åstadkommer stockning och försening av arbetet.

Naturligtvis råder det med avseende på detta, som alla anda kampmedel, skilda uppfattningar bland arbetarna.

Vid transportarbetarnas internationella kongress yttrade en österrikisk delegerad, Tomschick, följande angående denna kampmetod:

”Det är mycket svårt för kongressen att rekommendera arbetarna att tillgripa strejk eller obstruktion, ty vad som kan vara lämpligt i ett land kan vara omöjligt att tillämpa i ett annat.Beträffande obstruktionen så är den gammal. Den har används 1895. De italienska kamraterna har använt den rätt illa, genom att även bruka den mot passagerartågen. Därigenom uppretade de befolkningen, vilket var absolut onödigt, ty passagerartrafiken, den är icke den viktigaste affären, den kommer först i andra rummet. För järnvägsbolagen är det godstrafiken som är av största betydelse och man måste träffa bolagen genom att stoppa denna. Om de italienska kamraterna hade gjort detta så skulle de otvivelaktigt ha uppnått stora fördelar. Ju mera varorna upphopas desto mera uppstår det stockning i hela trafiken och konsekvenserna blir passagerarna protestera emedan de blir stoppade i sina resor av tåghinder och få förgäves vänta på raskare transportering. I sådana fall vänder sig resandenas klagomål icke mot järnvägsmännen utan mot bolagen. I Italien kunde man iakttaga motsatsen, befolkning var emot järnvägsmännen.



Jag vill påstå, att obstruktionen är mycket svårare att tillämpa än strejken. Under obstruktionen måste arbetarna i varje ögonblick stå under de överordnades piska, varje ögonblick måste de försvara sig mot alla slags befallningar, och i händelse av vägran att utföra ett arbete, vilken minut som helst bli avskedad.

Ibland alla funktionärerna är det högst 20 procent som känner till instruktionen. Ni kunna då föreställa er hur svårt det måste bli att upplysa och förklara för järnvägsarbetarna hur obstruktionen skall användas.”

Kongressen gjorde intet bestämt uttalande utan överlämnade åt de intresserade att allt efter omständigheterna använda sig av det ena eller det andra medlet: — obstruktion eller strejk.

Men denna kongressens reserverade hållning hindrade icke att de österrikiska järnvägsmännen i oktober 1907 grep till obstruktion (passive resistance). Striden fördes med detta medel under cirka fjorton dagar, och bolaget tvingades kapitulera.

Sedan dess har obstruktion blivit använd många gånger i Österrike. Även av postmännen och typograferna.

De tyska maskinsättarna ha använt sig av obstruktion i år, 1912. De blev under fjolåret påpackade ett avtal som förlängde deras arbetstid med en ½ timme. För att om möjligt – trots avtalet – åstadkomma ändring här i, ha de sänkt arbetsprestationen till det minimum som avtalet fodrar, eller 6000 bokstäver i timmen. Denna minimum sättning har de praktiskt taget gjort till maximum, vilket betyder en genomsnittlig sänkning av 20 procent, i vissa undantagsfall ända till 80 á 90 procent.

Arbetsköparna, vars profit härigenom avsevärt minskas, kräva att arbetarna skola sätta 7000 bokstäver. Arbetarna håller sig emellertid strängt till avtalets ordalydelse.

Arbetsköparna måste snart komma underfund med att det blir större förtjänst för dem, att under sådana förhållanden giva arbetarna tillbaka den gamla arbetstiden på 8 timmar.

Ett enkelt räkneexperiment måste ådagalägga detta.

Om arbetarna under de gamla förhållandena alla satte minst 7000 bokstäver – som arbetsköparna påstå, säkerligen utan överdrift - så blir det på 8 timmar 56 000 bokstäver per dag.

Men genom arbetarnas obstruktion, deras följande av avtalets bestämmelser ha de bringat totalproduktionen per dag ner till 51 000 bokstäver. Dagens 8½ timmars totalproduktion understiger den gamla 8-timmars-produktionen med 5000 bokstäver, vadan denna tidsökning i arbetstiden betyder ren förlust för arbetsköparen så länge obstruktionen pågår. Genom att åter förkorta arbetstiden kunna arbetsköparna åter uppnå den gamla och högre totalproduktionen per arbetare och dag.

Men om dessa former av sabotage uteslutande träffa arbetsköparna, så får man också ofta bevittna saboteringsmetoder som lika mycket, ibland mera, vända sig mot allmänheten. Ett sådant exempel är bageriarbetarstrejken i Amsterdam 1902. Då denna var nära att misslyckas på grund av att det att uppträdde en stor mängd strejkbrytare, då gingo en del av de solidaste fackföreningsmedlemmarna tillbaka i arbetet som strejkbrytare och utövade en fruktansvärd sabotage. Enligt

Reller ”kastade de salt i jästen, knådade in sopa, soda, ja, till och med kackerlackor och råttor i brödet.”

Befolkningen vände sig i raseri mot mästarna som sysselsatte sådana svinpälsar till strejkbrytare, istället för att betala de gamla arbetarna några öre mer i timmen.

Under allmänhetens protester mot slikt griseri måste mästarna giva med sig, men bakslaget kom då historien om rätta förhållandet sipprade ut till allmänheten, då raseriet naturligtvis lika starkt vände sig mot arbetarna.

Dylika utslag av klumpig sabotage kan man få se många.

Dylika sabotage kan man exempelvis se Arnold Roller rekommendera i en broschyr som översattes till svenska under titeln ”Handlingens Propaganda”. Här är ett par citat.

”Skräddare och skomakare kunna sy med sådan tråd, att den om en eller annan vecka brister. De nya kläderna kunna fuktas invändigt med utspädd svavelsyra så att det i början icke märkes, men efter några dagar faller tyget sönder som spindelväv. Även inom tapetserarbranschen har svavelsyra och vitriol gjort de franska partivännerna ganska god tjänst…”

Propagandan för saboteringen har exempelvis i Frankrike verkat så, att man på många håll använt sig av fullständigt huvudlösa metoder, fullkomligt utan beräkning, blind skadegörelse. Detta har i sin ordning framkallat en reaktion mot saboteringen och man betonar numera alltid strängt att man blott bör driva ”intelligent sabotage”, därmed avseende, att sabotaget blott bör verka som ekonomisk påtryckning på arbetsköparna och att den – så vitt blott en enda möjlighet finns – bör hålla sig inom laglighetens råmärke, på det att offren icke må bli så stora att de icke uppvägas av de fördelar man lyckas tilltvinga sig.

”Ty ”, skriver en fransk författare,

”var till skall det väl båta att jag syr ett par skor eller en kostym så dåligt att den efter ett par veckor brister sönder?

Gäller det finare arbete, beställningsarbete, så är det lätt att leda arbetet tillbaka till producenten, till den som sytt kostymen eller skorna, vilken då genast får avsked, eller i allra bästa fall slipper undan genom att ersätta mästaren hans förluster.Blott vid fabriksarbete där skorna eller maskinen går genom ett flertal händer är sabotering möjlig utan upptäckt; men man vinner ingenting annat än att den fattiga arbetaren, som alltid får hålla tillgodo med dussinarbetet blir så mycket fattigare. Han kan väl gå tillbaka till säljaren med sin kostym men denne löser säkert icke tillbaka kostymen som var snygg och kurrant när den såldes. Köparen får bära hela förlusten. Möjligen förlorar köpmannen småningom sin kundkrets, men detta kan ju svårligen bli någon förtjänst för arbetarna som därigenom blott blir arbetslösa.

Sabotaget måste således övas intelligent, och sist av allt får det gå ut över allmänheten”

, avslutar författaren sina reflektioner.

Vid ett större skrädderi i Småland saboterade arbetarna bort en hatad tillskärare och arbetsbas. Först krävde de mannens avlägsnande hos arbetsköparen men denna nekade prompt enär tillskäraren var en god pådrivare. Då beslutade man sabotera.

Genom enkel manipulation flyttades kritstrecken på de tillskurna plaggen. Följden härav blev att varenda plagg blev förpassat, antingen för smått eller för stort, och allt föll tillbaka på tillskäraren, vilken arbetsköparen nu måste göra sig av med.

Sabotage inom bagerierna utövas numera ingalunda så grovt, att man knådar in kackerlackor och råttor i degen; bäst resultat anser man sig nå med ”Go Canny”. Ty ett modernt bageri skall gå som ett urverk; mankerar arbetskraften i en detalj, så att man icke hinner undan, så råkar allt i olag, och står man solidariskt vid att arbeta långsamt, så blir resultatet förödande och hela baket kan bli fördärvat.

För övrigt kan sabotage taga sig alla möjliga former och ofta uppträda mycket våldsamt i vilket fall det snarare faller inom den sociala terrorismen, än inom sabotaget.

En rätt originell saboteringsmetod använde barberarna i Paris för att skaffa sig en vilodag. Här i landet driver man rätt gärna med tanken på sabotage. En arbetartidning som skulle göra sig kvick över detta medel, gjorde det på följande sätt;

”I en kontinental stad hade barberarbiträderna begärt en fridag i veckan. Mästarna ville naturligtvis icke lämna ett sådant medgivande. Följden blev att barberarbitträdande enade sig om att utöva sabotage mot – kunderna. Varje kund som kom blev vederbörligen skuren i kindbenen. Mästaren skars dock icke, ej ens av kunderna. Följden av sabotaget — mästarna leva fortfarande! Bitträdena arbetslösa! Rakknivsfabrikanterna ämna bilda trust. Folket rasar sig själv.”

En så enfaldig sabotage tillgrep icke Parisbarberarna.

En strejk skulle varit synnerligen svår att genomföra.

Paris har omkring 2300 rakstugor. Vid en strejk från biträdernas sida skulle alla dessa 2300 mästare, av vilka många blott sysselsätta ett enda biträde, naturligtvis rätt länge kunna nödtorftigt betjäna sin kundkrets. En strejk skulle därför ha stora utsikter att bli uthungrad.

Arbetarna förkastade därför strejkmedlet för att gripa till sabotaget. Men hur skulle de sabotera? Allmänheten fick icke lida av det. Hur skulle man då handla?

Mycket enkelt. Man beströk mästarnas skyltmålningar med en vätska, som man använder inom facket, och denna vätska verkade så att målningen löstes från väggarna eller skylten.

Detta upprepades ett par, tre gånger hos en del mästare; en del däremot beviljade arbetarnas krav efter första påstrykningen; en annan del beviljade dem utan vidare, när de såg vilken vändning saken tog.

Bland Paris 2300 rakstugor blevo 2000 överstrukna en eller flera gånger, och inom relativt kort tid hade barberarbiträderna tilltvingat sig en vilodag i veckan och förkortat arbetstiden de övriga dagarna, så att de genomsnittligt fått 22 timmar mindre arbetstid per vecka.

Det kan här anmärkas att under den tid (ett par år) som denna aktion pågick, trädde en lag i kraft, som stadgade en vilodag i veckan bl.a. även för barberarbitträdena men mästarna inom detta yrke, liksom en mängd andra arbetsköpare, struntade i lagen, och arbetarna måste genom sabotering tilltvinga sig det som redan lagen tillerkänner dem.

Vid elektricitetsstrejkerna i Paris ha arbetarna saboterat maskinerna, satt dem ur funktion. Detta har gjorts utan att öva våld på maskinerna; blott genom att på lämpligt ställe driva ett metallstift genom isoleringslagren kunna maskinerna sättas ur funktion, utan att annan person kan upptäcka var felet ligger. När stiften åter tas bort av sabotören är allting åter all right.

Att på detta och liknande sätt sabotera maskinerna och arbetsredskapen praktiseras ofta av sabotörer vid konflikter. Vad man därmed anser att vinna är, att de döda arbetsmaskinerna skola strejka samtidigt med den levande arbetskraften.

Underlåter man detta, säga de som hylla denna metod, så kan det inträffa, att arbetsvilliga kunna komma i de strejkandes ställe och strejken därigenom olyckas.

Äro däremot maskinerna urståndsatta att fungera, så kunna icke arbetsvilliga uträtta något och arbetsgivaren blir tvungen att göra upp, menar man.

Telegrafisterna på centralbyrån i Paris voro 1881 missbelåtna med betalningen för nattjänstgöringen. De vände sig till ministern med begäran att erhålla 10 francs istället för 5 francs per natt. Man väntade länge på svar; intet svar kom. Slutligen, då man var på det klara med att intet svar skulle komma, började man en tyst agitation bland personalen.

Strejk var omöjligt; det skulle vid det tillfället nödvändigt slutat i nederlag.

En vacker dag vaknade Paris utan telegrafiska förbindelser (telefonen var då ännu icke installerad).

Under fyra eller fem dagar förblev det här vid. Högre tjänstemän, ingenjörer, uppsyningsmän och även arbetare kommo till centralbyrån, undersökte noggrant alla ledningarn, följde dem från ingången till utgångspunkten men de kunde icke upptäcka någontinng.

Fem dagar senare kom ett meddelande från administrationen, som underrättade personalen om att nattjänstgöringen hädanefter skulle betalas med 10 francs istället 5. Och mer begärde man icke.

På morgonen voro förbindelserna på alla linjerna återupprättade, som genom ett trollslag.

Förövarna av sabotaget blevo aldrig kända, och när telegrafisterna tillfrågades om anledningen till trafikavbrottet, så visste de aldrig någonting.

På en möbelfabrik i Paris satte man ned arbetslönen för arbetarna.

Arbetarna svarade på sitt sätt.

De ”förbättrade” limmen – med vilken man skulle fanera en del möbler – genom att oförmärkt tappa ett talgljus i limgrytan.

Sedan gick arbetet som det varit smort. Vilket ju det egentligen var.

Möblerna blevo färdiga, eleganta, polerade, ställdes i försäljningslokaler. Det var dyra möbler.

Möblerna såldes. Om fjorton kommer köparen i vredesmod tillbaka med möblerna och då sågo de bedrövliga.

Allt fanéret hade gått upp i limningen. Möblerna hotade att falla sönder av sig själva.

Arbetarna fingo tillbaka sina löner och ytterliggare 5 procent tillökning.

Målarna saboterade de mästare som använda det dödligt giftiga blyvitt istället för zinkvitt genom att blanda vissa kemikalier i färgen – en sak som varje målare känner – komma de den vita målningen att svartna som sot.

Genom en hänsynslös sabotering ha byggnadsarbetarna i Paris på få år höjt sina löner med enda till 100 procent och likväl förkortat arbetstiden. – Och arbetsköparna har blivit medgörligare trots sina starka organisationer.

Under sista typografstrejken i Paris saboterade man rätt mycket. En del av de strejkande togo anställning som strejkbrytare och saboterade sättmaskinerna alldeles händelsevis och av okunnighet – lotsades man.

De ”sviblade” formarna och ödelade flera dagars arbete genom ett dumt grepp. De strödde omkring stilar i kasterna så att typerna lågo överallt utom där de skulle ligga. Och på andra sätterier slogo de mastix i kasterna och omöjliggjorde därmed allt arbete. På tusende andra sätt använder man sabotage, men då det ju icke är meningen att utgiva någon handbok i ämnet, utan en objektiv framställning, sluta vi med exempel, som vi här blott använt för att göra saken åskadligare.

Blott en sista detalj vilja vi beröra. Man har kallat det sabotage, men strängt taget är det icke sabotage, fast det till sina verkningar kan bli ytterst ödesstiget för arbetsköparen. Detta är, att vid arbetsnedläggelse, arbetarna lämna arbetsplatsen ”utan att göra i ordning efter sig).”

”Fallet Tranmael” i Norge är typiskt för detta, och då saken nu har sitt stora intresse, vilja vi lite närmare gå in där på.

Tranmael rekommenderade sabotage icke allenast under eller efter konflikterna om sådan var nödvändig för uppnående av resultat, men också före en konflik,

”genom att lämna maskinerna som de ära, så att icke första bästa strejkbrytare kan komma att sätta dem i gång igen och fortsätta arbetet. Likaledes i gruvorna, om arbetarna där underläto att ställa allt iordning innan de gingo. Förädarna skulle betänka sig två gånger innan de togo en strejkandes plats. Även om de erbjöds ganska god lön. Och om de ändå gingo blevo de kanske brända på fingrarna, och så att det kommo ihåg det, och tjänade som varnande exempel för andra.”

Ett sådant förfarande skulle, särskilt i gruvorna medföra svåra konsekvenser; livsfara för arbetsvilliga.

Ty det kunde inträffa att arbetarna lämnade arbetet innan alla inlagda dynamitpatroner blivit avskjutna. Om då arbetsköparna anskaffade arbetsvilliga och dessa, upptogo arbetet efter de strejkande, skulle resultatet bli, att de arbetsvilliga sprängdes i luften av de kvarlämnade dynamtpatronerna.

Naturligtvis menade Tranmael, att man skulle upplysa allmänheten och arbetsledningen om att patroner voro kvarlämnade i borrhålen utan att utpeka vilka. Då skulle detta ”saboteringssätt” bli effektivt, ty strejkbrytarna visste, att de icke utan fara för livet kunde upptaga arbetet. Och livet är kärare än allt annat…

Inga arbetsvilliga skulle då inställa sig, menade man.

Naturligtvis fattades icke opponenter till denna mening och de socialdemokratiska tidningarna i Norge stämplade det till och med som agitation till lönnmord. Men det var tydligen att skjuta över målet, såvida man offentligt meddelat att dynamitpatronerna kvalämnats. Från försvararna av denna taktik genmäldes:

”En möjlighet kunde tänkas att strejkbrytare kunde komma till arbetsplatsen utan vetskap om de glömda patronerna, men om man en gång underrättat befälet, så föll ansvaret för strejkbrytarnas lockande till arbete helt och hållet på detta befäl som lockar fattiga satar till en fälla där en säker död väntar.Om man antar, att en strejk utbryter vid en gruvdrift exempelvis en halv timme innan ”12-sprängningen”, så sutto vid ett sådant tilfälle många patroner i borrhål, en del andra borrhål voro tomma, men i vilka patronerna funnos visste endast arbetarna. Arbetarna lämna arbetsplatsen, varna befälet, slå upp offentliga varningar. Skulle icke vara ett effektivt sätt att sabotera? Jag antar det, och jag tror näppeligen att man skulle få strejkbrytare till en sådan plats.



Och vad omoraliskt låge det egentligen här i? Om arbetsledningen tubbade arbetare till att gå till arbete i en sådan varggrop, så blev ansvaret uteslutande deras.

I detta fallet kan det visserligen bli tal om lönnmord men det blir då arbetsköparna och arbetsledarna som lönnmörda, icke arbetarna”

Vid strejken är det likaledes vanligt att arbetarna göra allting klart efter sig, så att inga arbetsmaterial och produktionsinstrument förfares. Man vill nu, när arbetarna gå i strejk, att ingen tar någon befattning med maskiner och materiel, ända från det ögonblick strejken proklameras.

Nu bruka arbetarna, med eget gått minne, låta en del av kamraterna stanna efter på arbetsplatsen för att smörja in maskinerna så att de icke förfaras, hålla elden så att den icke går ut på vissa platser, vilket skulle orsaka arbetsköparna förlust o.s.v. arbetarna hjälpa härigenom arbetsköparna att lättare härda ut den strejk de själva igångsatt för att tilltvinga sig vissa fodringar. Arbetarna uppträda på detta sätt mot sig själva. Denna motsägelse i uppträdelse vill man borttaga, genom att göra strejken effektiv ända från det ögonblick den träder i kraft. Inga arbetare skola sålunda lämnas till arbetsköparnas hjälp mot – arbetarna.

Detta vill man också beteckna som sabotage. Det är då att märka att sabotage icke här ligger i någon possitiv handling som åsyftar förstörelse: förstörelsen uppkommer tvärtom därigenom arbetarna ingenting göra, i en konsekvent negativ ståndpunkt, i ett fullkomligt passivt uppträdande.

Genom dylikt förfarande kan dynamitpatronen ligga kvar i borrhål, sockret stelna i raffinaderiernas kokare till en massa som måste huggas ut med hammare och mejsel; masugnarnas smältdeglar hotas av ett liknande öde, fast än svårare till sina ekonomiska verkningar; gruvorna fyllas med vatten då pumparna stanna; maskinerna stå och rosta och förfaras; kort sagt; arbetsköparna kunna hotas av förfärande ekonomiska förluster. Och då all arbetarnas strejk- , blockad- och bojkottaktion går ut på, att genom ekonomisk press tvinga arbetsköparna till eftergifter, så menar man, att arbetarna genom ett konsekvent utnyttjande av de korslagda armarnas politik indirekt kunna åstadkomma en sabotage, som till sina verkningar blir långt farligare än själva strejken, och därför gagnelig för arbetarnas strävanden.

Moral kontra Sabotage

Emot detta invänder man att arbetarna icke kunna stå till svars inför samhället för den materiella skadegörelse, som skulle åstadkommas genom den grövre saboteringen i synnerhet och man spar icke på förkastelsedomarna; att stämpla sabotaget som nidningståd, feghet, osocialt o.s.v. är mycket vanligt bland gamla fackföreningsmän.

Gentemot detta invända sabotagets anhängare att ingen moralisk invändning kan göras mot sabotagets vanligaste form: ”Litet och dåligt arbete mot liten och dålig betalning”, då detta är en norm om praktiskt tillämpas överallt där arbete byte mot lön, och ingen kan ha skyldighet att lämna mer arbete än han i erhåller betalt för.

Mot detta framhålla sabotagets vedersakare, att arbetet är högsta betingelsen för samhällets bestånd. De gör därmed arbetet till en sedlighet eller social plikt för indviden. Man skulle häremot kunna citera Max Nordau i hans Paradoxer där han skriver:

”Den naturliga eller zoologiska moralen är det mest förtjänstfulla, och den giver icke arbetet åt människan som önskvärt och ärofullt, såvida det icke är oundvikligt för hennes materiella existens men exploatörerna finna icke behag i detta. Deras intressen kräva att massan måste arbeta mer än det är nödvändigt för densamma, och producera mer än dess eget behov kräver. Och detta just därför, att de vilja slå under sig produktionens överskott; för detta ändamål har de undertryckt den naturliga moralen och infört en annan, som de låtit sina filosofer grunda, förhärligas av sina präster, besjungas av sin poeter; en moral enligt vilket sysslolösheten skulle vara källan till alla laster, och arbetet vara en dygd, den vackraste av alla dygder…”

Dessutom invändes att grövre sabotering blott högst sällan skall behöva tillgripas. Om det ett par gånger inträffat, att arbetarna, genom grövre sabotering, åsamkat arbetsköparna ekonomisk skada, och arbetsköparna sålunda fått bevis på att arbetarna äro beredda att tillgripa detsamma, så skall sedan blotta hotet om sabotage ha tillräckligt starkt inflytande på arbetsköparen.

Anmärkas bör här i detta sammanhang, att många sabotage förfäktare blott anse den sabotage tillrådig, som faller inom laglighetens råmärken; ja, de anse denna vara den kraftigaste och bästa, samtidigt som ofarligast för sabotören. Sålunda skifta åsikterna rätt mycket bland sabotagets anhängare.

Man säger: när arbetsköparna ingått ett avtal med arbetarna om bestämd betalning för arbetskraften så gäller detta avtal hela den arbetsmängd arbetaren kan lämna under arbetstiden och icke blott en del av den samma.

Man svarar här på: det avtal som ingås med arbetsköparen ingås icke i full frihet och är därför icke moraliskt bindande. Arbetaren erkänner icke vid avtalets ingående att detta innehåller den ”absoluta rättvisan”, eller att den betalning som stipuleras skulle utgöra full ersättning för hans arbetskraft. Långt därifrån. Han menar tvärtom, att daglönen är en daglig underbetalning av hans arbetskraft, en underbetalning, som blott vidriga samhällsomständigheter tvingat honom att godkänna. Ett sådant påtvingat kontrakt tillskriver han icke ringaste moraliska bindkraft.

Undanhåller arbetaren därför en del av sin arbetskraft (lämnar litet arbete) för att framtvinga exempelvis högre lön, så undanhåller han blott en del av sin obetalda arbetskraft.

”De som fördöma sabotaget ur moralisk synpunkt anlägga därvid den borgliga moralens måttstock. Men om man vill moraliskt mäta dessa handlingar, så måste man se saken ur socialistisk synpunkt, se efter varthän man syftar med taktiken”

, säga vidare sabotagens försvarare.

Och varthän strävar man?

De socialistiskt organiserade arbetarna sträva att avskaffa det kapitalistiska utsugningssystemet, vars mest framträdande kännetecken är anhopningen av rikedom hos arbetsköparklassen och anhopning av fattigdom, nöd och elände hos arbetarklassen.

Varje liten seger som arbetarna vinna över arbetsköparna, är ett litet tuppfjät framåt till en högre social samhällsordning, med mindre elände och större social rättfärdighet.

Nödgas nu arbetaren tillgripa sabotage i denna ständiga fejd mot kapitalism, utsugning och orättfärdighet, så betraktar arbetaren sabotaget som ett medel till denna högre sociala ordning och därmed fullkomligt moraliskt och socialt berättigat.

Dessutom må man komma ihåg att arbetsköparna, kapitalisterna och deras organ staten, icke rygga tillbaka för att på det hänsynslösaste sabotera arbetarnas liv och allmänhetens välbefinnande, när det gäller att gynna sina krasst egoistiska intressen.

En sabotageförsvarare skriver:

”Gentemot de kapitalistiska kampmetoderna och emot de förhållanden, som det kapitalistiska vansinnessystemet framskapar är den skadegörelse som sabotagetaktiken åstadkommer en försvinnande obetydlighet.Man skulle kunna fylla tusenden sidor med kapitalistiska våldsdåd riktade mot arbetarna. Visa hur arbetsgivarna vräka män, barn och havande kvinnor från sina bostäder ut i snöiga skogar, mitt i frostkalla vintern. Fallet Mackmyra är typiskt. Man kan erinra om hur arbetsgivarna, genom användandet av svarta listor och prickningar i arbetsbetygen, göra det omöjligt för ”obehagliga” arbetare att erhålla arbete, driva dem brödlösa, biltoga och fredlösa land och rike runt tills de slutligen tvångsinterneras av staten som lösdrivare där för att de icke kunna skaffa det arbete de tiggde om, men som man nekade dem.



Den kände amerikanska vetenskapsmannen professor Huxley påstår, att fyra femtedelar av arbetarna dö av svält eller undernäring. Undernäringen gör dem mottagliga för en hel del proletärsjukdomar och för kraftlösa att motstå angrepp.

Så heter det i dödsattesten att han dött av den eller den sjukdomen, medan det i verkligheten var undernäringen, var hungern, som tog livet av honom. Statistiken som visar den gapande skillnaden mellan proletariatets och bourgoisiens dödlighetsprocent bär om ett ojävigt vittnesbörd.”

Den besittande klassens sabotering av arbetarna och allmänheten är så mångfaldig och skiftande och därtill så dagligt förekommande, att vanan avtrubbat förvånat att hastigt iaktaga densamma. I tidningspressen var nyligen synlig en historia om hur en mångmiljonär under mer än ett halvt år med klart medvetande och berått mod hållit en ladugård besättning som var fullständigt nedsmittat med tuberkler. Från denna ladugård utsålde nämnda penningmagnat tuberkulös mjölk under mer än ett halvt år. Det skulle ha blivit en svår ekonomisk förlust att nedslakta alla djuren; det vara mera förtjänst att hänsynslöst sprida tuberkelsmittan att sälja mjölken:

En i sanning hänsynslös sabotering som dock ingalunda är enastående, utan skulle man tvärtom kunna anföra liknande exempel i massa.

Detta pekar sabotagets anhängare på och mena, att överklassens moraliska indignation ingalunda är så ren och osjälvisk, som man vill låta påskina.

Slutord

Man har velat jämställa sabotaget med en förstörelse av maskiner och modärna arbetsredskap, som var så vanliga vid industrialismens genombrott i förra århundradet.

Skillnaden ligger dock i öppen dag.

Vid industrialismens genombrott, då maskinerna kom och gjorde arbetarna arbetslösa i massa betraktade arbetarna dessa maskiner som fiender, vilka det gällde att tillintetgöra, för att det åter skulle bli plats för den levande arbetskraften på arbetsmarknaden. Maskin förstöringen blev en handling av ursinnig desperation och svulten förtvivlan, utan förståelse av omöjligheten att vrida utvecklingens hjul tillbaka.

Den modärna saboteringen är något helt annat. Blott i sällsynta undantagsfall går den ut på förgörandet av arbetsmaskinerna. Det är så sällsynt att man knappast har några exempel att peka på.

Men även där detta är fallet, så är maskinens förstörande icke målet som vid industrialismens genombrott, utan blott ett medel till ett annat mål, en ekonomisk påtryckning.

Det skall emellertid mycket starkt understrykas, att denna våldsamma förstörande sabotage icke har många anhängare, därför att den vanligen är ändamålslös; blott i exceptionella undantagsfall.

Den effektivaste sabotagen är nog i allmänhet den legala.

Ett annat särdrag för sabotage, som gärna framhäves av dess anhängare, är, att omkostnaderna för en strid förd med detta vapen faller uteslutande på arbetsköparens lott.

Om arbetarna (om de nu ha tidsbetalning) börja arbeta med sabotage: lite arbete för liten lön, så stå de på arbetsplatserna, taga upp sin vanliga arbetslön men lämna en ringare valuta för den samma än vanligt. Arbetarna slippa därmed de stridsomkostnader, som faller på dem om de gå i strejk: men arbetsköparen, som får mindre valuta gör förlust och nödgas efter en tids motstånd bevilja arbetarnas krav: det är arbetsköparen som gjort förluster, arbetsköparen som fått betala stridsomkostnaderna, medan arbetarna hållit sig skadelösa genom att inkassera sina ordinarie avlöningar, vilka de i händelse av strejkmedlets tillgripande gå förlustiga.


— — — —


Av Albert JensenUngsocialistiska Partiets Förlag Stockholm 1912.



Sabotage-kugge s.gif


En liten broschyr från 1912 (Ungsocialistiska Partiets Förlag) av Albert Jensen där han i "objektiva ordalag" går igenom sabotaget som företeelse i arbetarkampen.




Andra berättelser med sabotaget i centrum


Helhetsgrepp och stridsrop som kretsar runt sabotaget