Skillnad mellan versioner av "Industrial Workers of the World"

Versionen från 17 maj 2009 kl. 10.42

An injury to one is an injury to all

IWW kom att utgöra den amerikanska kapitalismens allvarligaste fiende fram till att rörelsen genom arresteringar, förföljelser och lynchning organisatoriskt krossades 1920. IWW hävdade den direkta aktionen i alla lägen - obstruktion, sabotage, generalstrejk. Det var när dessa vapen riktades mot den chauvinistiska värvningspropagandan i samband med USA:s inträde i första världskriget som staten såg sig föranledd att definitivt krossa IWW som då hade ca 100.000 medlemmar. Den existerar visserligen fortfarande, men för en ganska blygsam tillvaro. Efter dess storhetstid har USA inte en enda gång stått ansikte mot ansikte med en verkligt betydelsefull revolutionär organisation.

Bakgrund

Industrial Workers of the World. Amerikansk fackföreningsfederation och social rörelse. Bildades 1905 av ett antal industriella fackföreningar med målet att skapa "one big union". Detta för att effektivare kunna kämpa tillsammans för bättre villkor idag men också för att bygga morgondagens samhälle i skalet av det nuvarande. Industriförbunden var uppdelade på departement - sex stycken som gemensamt täckte hela näringslivet. Grundvalen för organisationen utgjordes av det som svenska syndikalister kallar sektionen, avdelningen på arbetsplatsen, på IWW-språk: The Job-branch. Sektionerna sammanslöts antingen genom direkt återkallbart representantskap eller, om orten var liten, genom allas direkta deltagande i ett syndikat, ett lokalt industriellt råd. Beslutanderätten vilade i sektionen. Det lokala rådet hade blott en samorganiserande funktion - propaganda, självförsvar o.s.v. Man satte upp mål om lönearbetets och kapitalismens avskaffande. Medlemsavgifterna var låga och indrädeskraven minimala och man strävade aktivt efter att organisera immigranter, svarta och kvinnor. IWW lyckades ofta organisera arbetare som var oönskade eller "oorganiserbara" enligt AFL.

Medlemsinflytande och intern demokrati var viktigt. Fackföreningen skulle vara arbetarnas egen och inte kontrolleras av pampar. Till en början var man partipolitiskt obunden men utvecklades i en anti-parlamentarisk riktning. Arbetarnas situation skulle förbättras av arbetarna själva - strejker, masknig, sabotage och bojkotter. IWW förde ofta en våldsam retorik men tvingades av omständigheterna ofta praktisera icke-våldsmetoder.

Från starten utgjorde Western Federation of Miners en stor del av organisationen. IWW organiserar runt 60 000 arbetare. Under de första åren minskar medlemsantalet. Man organiserar främst skogs-, gruv- och textilarbetare. Den rörliga arbetskraften utgör en viktig del. Rörelsen in och ut ur organisationen är stor. IWW utvecklas mot att vara lika mycket en mentalitet som en fackförening. Sånger runt lägereldar och en mängd tidningar (Industrial Worker som den största).

IWW hamnade under 10-talet i flera uppmärksammade yttrandefrihetsstrider. Det lokala borgerskapet ville av naturliga anledninar inte ha wobblies agiterandes och organiserandes i sina städer. Detta ledde till fängslanden, bortföranden och övergrepp. IWW svarade, delvis beroende på att många var just migrerande arbetskraft, med att fylla staden med stojande medlemmar som myndigheterna var tvungen att slösa resurser på att gripa. På detta sätt vann man rätten att tala på flera platser.

Under 1910-talet, fram till 1917-19, växer IWW stadigt och organiserar större grupper jordburks-, skogs-, gruv- och hamnarbetare. Strejkerna i Lawrence 1912 och Paterson 1913 är förmodligen de mest kända. 1915 genomfördes ett antal spektakulär jordbruksarbetarstrejker och 1916 var IWW inblandade i stora gruvarbetar strejker. 1917 paralyserades stora delar av skogsindustrin av massiva IWW strejker.

Strejken i Paterson kan tjäna som ett gott exempel på hur IWW fungerade under den här tiden. Strejk utbröt i textilstaden Paterson. IWW:s lokalavdelning hade först 900 medlemmar men ökar snabbt till över 10 000 under strejkens gång. Organisatörer och agitatörer reste in från andra platser. Till namnet var det en IWW strejk men fackföreningen dominerade den inte, majoriteten av medlemmarna i strejkkommittén var inte medlemmar i IWW. Ett år efter strejken var endast 1500 kvar i lokalavdelningen.

1917-18 hade medlemsantalet ökat till mellan 100 000 och 250 000 medlemmar och man utgjorde ett allt större hot mot den dagliga produktionen och däför också mot företagare och USA:s krigsinsatser. I öster ståtade den ryska revolutionen och arbetaruppror svepte över världen. IWW i synnerhet och organiserade arbetare i allmänhet mötte under den här perioden särksilt kraftig repression från stat och borgarskap. Fientligt inställda domstolar, polis, medborgargarden, strejkbrytare, svartlistning, företagsspioner, avvisningar från delstater, utvinsingar, mord, kidnappningar, yttrandefrihetskränkningar. Lokaler stormades och brändes. Mängder av wobblies, socialister och andra militanta arbetare hamnade i fängelse. Organisationen desimerades och återvann aldrig sin tidigare styrka. Men mycket av traditionen, kulturen, som skapats och spridits runt IWW levde kvar. Den stora strejkvågen under 1930-talet, som ledde fram till bildandet av CIO, kännetecknades av den självverksamhet och direkta aktion som IWW stod för.

IWW behöll styrka på lokala nivå under en period men förde sedan en tynande tillvaro. Idag har man ca: 1200 medlemmar av varierande karraktär.

Texter

Gurley Flynn, Elisabeth: Sabotage

Personligheter

Elisabeth Gurley Flynn

Joe Ettor

Bartolomeo Vanzetti

Bill Haywood

Joe Hill

Övrigt

IWW i Sydafrika

Länkar

IWW