Huberman, Leo: Människans rikedomar
Människans rikedomar är en populärt hållen översikt av människans ekonomiska historia med fokus på den moderna kapitalismens framväxt. Leo Huberman kan det dära med att berätta medryckande och okomplicerat. Lite för okomplicerat dock. Han har inte riktigt fattat vilka historiens drivkrafter faktiskt är. Boken är dessutom allt för håsad i många kretsar som en "bra första bok om man vill förstå hur samhället funkar".
Han börjar i det feodala samhället där bönderna bär kyrka och adel på sina axlar. För den som inte är insatt i den kristna kyrkans historia som härskarklass så bjuder redogörelsen på en hel del godbitar. Hur Kyrkans makt växer sig så pass stor att den blir den mäktigaste jordägaren i Europa. Utöver att den antagligen ägde 1/3 - 1/2 av all jord så tog de in skatt på alla bönders arbete, de s.k tiondet. Jämte allt arbete som skulle göras för den lokale adelsmannen eller kyrkobyråkratin så skulle alltså ytterligare skatt betalas in. Hade någon bonde mage att dra av egna utgifter innan han betalade in tiondet av sin skörd dömde han sig själv till helvetet. Från att ha varit ganska beskedliga bondeplågare under feodalismens tidiga år gick man ofta till att bli den som drev sina livegna hårdast. Vid något tillfälle kände sig t.o.m. drottning Blanka i Frankrike tvungen att protestera mot Notre Dam-kapitlet i Paris framfart med de livegna, vilket munkarna bara svarade med att de "kunde svälta sina livegna efter behag". Naturligtvis så är det inte bara ett angrepp på kyrkan, utan adelns del i systemet gås även igenom.
Sen visas det på hur en ny handelsmannaklass uppstår iom den allt livligare handeln. Handel och handelsmän får allt större makt över samhället. Detta visar sig bla. i hur korstågen till stor del var ekonomiska äventyr med stora förtjänstmöjligheter, medfinansierade av den nya köpmannaklassen. Den nya klassen och de nya sociala relationer den företräder kommer i konflikt med det feodala systemet och börjar spränga dess ramar i små steg. Nåt nytt börjar tränga fram ur det gamla. Denna motstridiga utveckling illustreras i en rolig passage där biskopar och kungar hetsar mot att låna ut pengar mot ränta. Något som varit tabu tidigare och ett hot mot det rådande. När små handelsmän ,och då speciellt judar, gjorde det var det ett brott mot gud och lagen. Hets och förföljelse blev deras lön (förutom räntant...). Men allt eftersom började högdjuren själva låna ut pengar och ta in ränta för glatta livet. När deras polare i det framväxande banksystemet (som sysslade med ränteocker i enorm skala) inte fick in sina pengar i tid så hjälpte man villigt till att driva in skulder och lån. Till och med självaste påven kunde ibland gå in och hota dom som inte betalade in vad de var skyldiga med guds vrede. Både när de var skyldiga själva kyrkan eller någon kompisbankir. Som vanligt är lagen de härskandes lag.
När de nya produktionsförhållanden trycker på var det kyrkan som hårdast höll fast vid livegenskapen och det gamla. Man hade en rigorös byråkrati som inte lät en enda livegen, en enda kvadrat gjord att bli fri. Böndernas klagomål riktade sig mest mot de religiösa ordnarna. O det stannade inte där. Man gick till fysiskt angrepp mot kyrkans egendomar, kastade stenar gonom fönstren, brände portarna och klådde upp munkarna. Ibland med hjälp av stadens borgare.
Det är intressant att se hur en bankir som Jakob Fugger under 1500-talet har ett finger med i typ hela Europa. Det är många kungar och furstar som behöver låna pengar och blir beroende av bankirerna.
Sen bryter den nya klassen och produktionsförhållandena tillslut ner mycket av det gamla via de borgerliga revolutionerna ( tex Franska revolutionen). Kapitalismen utvecklas och koncentreras. Det blir till monopolkapitialism och finanskapitalism med tillhörande imperialism. Här går det ganska snabbt i redogörelserna och är lite väl flyktigt. Mer fokus på kapitallogik än på människor och klasskamp som en drivkraft i historien. Och det är väl något som hela boken lider av egentligen. Förstår man inte det förstår man ingenting. Dessutom gör herr Leo bort sig rejält när det gäller Sovjetunionen och den planerade kapitalismen. Som att den skulle vara något väsensskilt ifrån den mer fritt fräsande motsvarigheten. Till bokens försvar kan framföras att den är utgiven 1936, om det nu är något försvar övh.
I den pocketupplaga som fick stor spridning i den svenska 1960-tals vänstern så har man kapat bort alla referenser vilket ju är lösst störigt. Dessutom har man sölat ner boken med värdelösa för- och efterord.
