Fridegård, Jan: Det kortaste strået

Från Polkagriswiki
Version från den 29 september 2011 kl. 18.29 av Kurtake (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Fridegard jan-det kortaste straet.jpg

Jan Fridegård i pensionsåldern reflekterar om och minns små händelser under sin levnad. Berättelsen hoppar mellan barndom, vuxenålder och den nu (60-talet) uppnådda ålderdommen. Hets mot överhet och orättvisor, naturskildringar och ödmjuk självhävdelse präglar boken. Med jämna mellanrum dyker författarens fascination för det mystiska, såsom slagrutor, andar och reinkarnation, upp som sidospår.

Flera kända arbetarförfattare förekommer i boken, som vänner eller bekanta till författaren. Han är på middag med Moa och Harry Martinson, blir uppringd av Eyvind Johnson, smiter från en fest för att supa i avskildhet med Vilhelm Moberg (som berömmer Trägudars land), springer på Ivar Lo-Johansson (Lo-Jo!) och hänger på ett torp med sjömannen och författaren Josef Kjellgren.

I ett avsnitt berättar Jan Fridgård om förberedelserna till Lars Hård-filmen och om att han fick betalt för att skriva manus till en nyinspelning av Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar (som total floppade).

---

Han nämner också kort om hur han efter tjafs med en chef blir avskedad från ett tegelbärarknog:

"Istället för skägglös och vek fick jag heta lång o lat.

-Är det så mycket finare att vara kort och dum, frågade jag fast det gällde jobbet. Men jag hade en känsla av att det inte räckte med det utan fortsatte:

-Jävla palt där...

-Syndikalist, skrek han tillbaka. Ni är avskedad.

Jag hade väntat detta besked, jag kände att jag inte dugde till jobbet. men byggarn gav mig felatkig, partipolitisk titel. han skulle ha gapat anarkist - de ansågs då ännu gå omgkring med bomber i fickorna och hota det oscarianska himmelriket på jorden."