Finland

Ett lydrike

I sexhundra år hade Finland varit ett lydrike under andra länder. Fram till 1809 var Finland en svensk provins. Efter det svenska nederlaget i kriget 1808-1809 blev landet ett storfurstendöme under Ryssland.

För Finland som nation var ryska tiden ett framsteg jämfört med den svenska, Finland var en jämförelsevis självständig del av det ryska riket. Tsaren var landets högste styresman men Finland hade ett eget parlament – lantdagen – och finländare satt vanligen i regeringen – senaten. Stora delar av den härskande klassen hade stött Ryssland mot Sverige. Den första ryska tiden innebar för Finland en högre grad av självständighet, men framför allt fred. Finland hade alltid fått vara slagfält för de svenska kungarnas krig mot Ryssland.

Den borgarklass som började uppstå i Finland under 1800-talet kände sannerligen inget flammande nationellt hat mot det ryska väldet. Ryssland var dess viktigaste marknad. Den finska industrin växte snabbare än industrin i det feodala, efterblivna Ryssland. Det tsaristiska systemet hindrade inte den finska industrins utveckling och kosackpiskor skulle visa sig vara ett gott vapen mot strejkande arbetare.

När en borgerligt-fosterländsk rörelse växte fram i Finland vid 1800-talets mitt riktade den sig inte mot Ryssland och tsarismen utan mot den svenskspråkiga minoritet som hade den ekono-miska makten och monopol på den högre utbildningen. Sakta växte en finskspråkig litteratur fram, i stora kampanjer ändrade nationalisterna sina svenska namn till finska. Tsarreger-ingarna spelade skickligt på motsättningarna och stödde länge den svensktalande överklassen och dess språk: Först 1863 fick det finska språket samma rättigheter som det svenska.

Men Tsarryssland var en aggressiv makt och ryska trupper utvidgade ständigt tsarens välde i söder och öster. Den fosterländska ryska ultrahögern krävde att tsaren också skulle stärka det ryska inflytandet i rikets västra delar. Och under artonhundratalets sista år skärptes det tsaristiska förtrycket i Finland plötsligt och brutalt.

Tsar Nikolaj II – som senare störtades av den ryska revolutionen 1917 – utfärdade i februari 1899 ett manifest som inskränkte lantdagens rättigheter. Februarimanifestet var bara den första i en lång rad ”förryskningsåtgärder”. I Finland växte oron och 1901 samlade man sig till en protestmanifestation en adress med närmare en halv miljon namnunderskrifter som i undersåtliga ordalag protesterade mot det ryska förtrycket.

de härskande klasserna i Finland hade splittrats inför det ryska hotet. Den starkaste gruppen – undfalIenhetsmännen – ville foga sig i de nya ryska direktiven samtidigt som de försökte förhandla sig fram till lindringar. En annan grupp som ställde upp till val under namnet ”konstitutionalisterna” ville med passivt motstånd försvara Finlands rättigheter. En tredje grupp slutligen, aktivisterna, arbetade för Finlands fullständiga frigörelse från Ryssland, med våld om så blev nödvändigt. Aktivisterna samarbetade med vissa ryska revolutionära grupper och använde samma metoder som dem: Attentat mot särskilt avskydda tsaristiska tjänstemän. Aktivisterna var en liten ytterlighetsgrupp som hårt bekämpades av de mera ”sansade” borgarna.

Splittringen mellan de borgerliga finska grupperna bestod. Ett enda hot skulle visa sig starkt nog att ena dem igen. Det kom från den finska arbetarklassen.

Kapitalismen och industrialismen tågar in på den finska scenen

På 1860-talet kom ångsågen till Finland och de första stora sågverken anlades i Kymmene-dalen. Den finska kapitalismen utvecklades snabbt: På de tio åren från 1875 till 1885 ökade antalet fabriker från 521 till 4 333; antalet arbetare ökade från 13 939 till 38 075. Vid sekelskiftet uppgick antalet arbetare i Finland enligt den officiella statistiken till 65 254.3

Innan arbetarna börjat organisera sig fackligt och politiskt levde de under otroliga förhållanden. Barn och kvinnoarbete var snarare regel än undantag. En kommitté som i början av 1880-talet undersökte arbetsförhållandena i Finland fann att 33,9 procent av arbetarna i bomullsfabrikerna, 47,2 procent av arbetarna i boktryckerierna och 43,9 procent av arbetarna i tändsticksfabrikerna var minderåriga.

Den första arbetarskyddslagen år 1889 förbjöd barn under 12 år att arbeta i fabrikerna, sam-tidigt som den begränsade arbetstiden för barn mellan 12 och 15 år till 7 timmar om dagen och för arbetare mellan 15 och 18 år till 14 timmar om dagen.

Arbetarrörelsen

Samtidigt med arbetarklassen växte arbetarnas strävanden att organisera sig till kamp för sina intressen. Redan 1866 bildades det första ”arbetaresällskapet”, men först på 1880-talet började arbetarna organisera sig i någon nämnvärd omfattning. Den liberale fabriksägaren Viktor Julius von Wright – som ledde Helsingfors arbetarförening – hade stor betydelse för den tidiga finska arbetarrörelsen. von Wright ville förbättra arbetarnas förhållanden och höja deras bildning för att hindra socialismen att sprida sig. Hans bemödanden fick motsatt effekt – organisationen kvarstod, men idéinnehållet ändrades. Ännu 1893 dominerade dock von Wrights idéer arbetarföreningarnas första kongress.

Trots att de flesta "wrightarna" lämnade organisationen så fanns det många liberaler kvar som hade avsevärt inflytande. Det gällde framför allt i organisationsfrågan. I arbetarföreningarna diskuterade man om man skulle stödja liberala borgare i lantdagsvalen eller om man skulle bilda en själv-ständig politisk organisation.

Den 9 oktober 1898 proklamerade sig Helsingfors arbetarförening som ett lokalt arbetarparti. Andra föreningar följde efter. På arbetarföreningarnas tredje landskongress 1899 beslöt man efter häftiga diskussioner och omröstning – 755 för, 3 mot – att bilda Finlands Arbetareparti.

Nu hade man ett självständigt arbetarparti, även om det liberala inflytandet förblev starkt under de första åren. Men partiets inflytande i parlamentet var lika med noll eftersom rösträtt bara tillkom de ägande klasserna. Vid sekelskiftet hade 125 000 personer rösträtt – när den allmänna rösträtten infördes sex år senare steg antalet röstberättigade till 1 125 000.

Många av arbetarrörelsens ledare gjorde sig stora föreställningar om den allmänna rösträttens betydelse: Fick man bara den skulle man nog kunna genomföra det som behövdes. Parollen ”En man – en röst” blev den viktigaste för det finska arbetarepartiet.

Vid representantskapsmötet i Forsa 1903 ombildades partiet till ´Finlands Socialdemokratiska Arbetareparti. Partiets program översätts efter österrikisk förlaga.

Vid Forsamötet antogs också ett minimiprogram som tog upp de viktigaste kampfrågorna: Allmän rösträtt, åtta 8 timmars arbetsdag, minimilön, förbud mot nattarbete, förbättrat arbetarskydd och torparnas rätt att själva sälja de produkter de odlat.

I den nationella frågan tog det socialdemokratiska partiet klar ställning för Finlands rättigheter mot det tsaristiska förtycket. Partiet förde den nationella kampen med större hetta och konsekvens än de borgerliga partierna. Men det rådde oenighet inom partiet om man skulle föra kampen tillsammans med de nationella borgarna eller om man skulle ta kamp både mot borgarklassen och tsaren.

När det ungfinska partiet inför valet 1904 förklarade sig berett att nominera några arbetare på sina listor blev det hårda diskussioner i det socialdemokratiska partiet. Den grupp som motsatte sig samarbete med borgarna – den så kallade Broholmengruppen, efter stadsdelen Broholmen i Helsingfors där Folkets Hus ligger – avgick med segern. Men många lokala arbetarföreningar trotsade beslutet och uppmanade sina medlemmar att rösta på ungfinnarna. Motsättningen mellan den grupp som satte den nationella kampen främst och den grupp som satte klasskampen främst skulle prägla partiet under flera år framåt.

Samtidigt skärptes motsättningarna i Ryssland. I det rysk-japanska kriget 1904-05 besegrades tsartrupperna av japanerna. Det tsaristiska systemet visade sin ruttenhet och oduglighet. Klasskampen hårdnade: Över Ryssland svepte en våg av strejker.

Revolutionen 1905

Den 22 januari 1905 demonstrerade 150 000 människor utanför tsarens vinterpalats i S:t Petersburg. De leddes av en polisprovokatör i prästrock, Gapon. De kom inte med krav. De bad underdånigt tsaren om bröd. Men militären öppnade eld och dödade mellan tusen och femtonhundra människor.

Kulorna i S:t Petersburg hjälpte de ryska arbetarna att förstå att hunger och förtryck inte avskaffas med ödmjuka uppvaktningar. Nu spred sig strejkerna. Under kampens gång bildades sovjeter, arbetarråd. Den ryska revolutionen 1905 hade börjat. I Petersburg, bara några mil från den finska gränsen, gick 300 000 arbetare i strejk. Det ryska exemplet inspirerade de finska arbetarna. Den 13 april 1905 demonstrerade 11 000 Helsingforsarbetare för allmän rösträtt. Det var den dittills största demonstrationen i Finlands historia. Avslutningsmötet på Senatstorget samlade 35 000 deltagare.

På hösten krävde många arbetarföreningar att de finska arbetarna skulle gå i generalstrejk för att visa sin solidaritet med de ryska arbetarna.

Den ryska revolutionen ställde de nationella borgarna i Finland i en svår situation. Man sympatiserade med revolutionen eftersom den försvagade tsarismen och ställde demokratiska krav som man kunde stödja. Samtidigt fruktade man den ryska revolutionens inverkan på den finska arbetarklassen. De nationellt borgerliga politikerna beslöt att delta i generalstrejken och strejken blev en ”nationalstrejk” som omfattade alla klasser. Alliansen mellan arbetare och borgare var svag, borgarna var tveksamma och vacklande.

Genrealstrejk

Generalstrejken börjar över hela Finland den 29-30 oktober. I Helsingfors bildar arbetare och borgare ett ”nationalgarde” för att upprätthålla ordningen. Den 31 oktober demonstrerar 20 000 människor i Helsingfors för yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet och allmän rösträtt.

Den stora skiljefrågan mellan arbetare och borgare vid denna tid är frågan om den allmänna rösträtten. Socialdemokraterna kräver att ett nationalmöte ska sammankallas för att ändra grundlagen så att allmän rösträtt kan genomföras. Detta motsätter sig de borgerliga partierna.

Den 6 november slår tsarregeringen till reträtt. Tsaren utfärdar det så kallade november-manifestet Där återkallas de olagliga åtgärder som genomförts sedan 1899. Mötes- och organisationsfrihet garanteras och lantdagen får möjlighet att förbereda en rösträttsreform. Borgarna ser sina krav tillgodosedda och vill genast avblåsa strejken.

Arbetarna vill fortsätta strejken, men ser ingen möjlighet till det. Den 6 november avslutas strejken officiellt vid ett stormöte på Senatstorget i Helsingfors. – Att kämpa mot bourgeoisien och tsaren samtidigt är omöjligt, säger resolutionen från mötet – samtidigt som den manar till fortsatt kamp.

Nationalgardet i Helsingfors upplöstes inte, men de borgerliga medlemmarna utesluts. I fortsättningen kallas gardet allmänt det ”röda gardet”. Studenterna bildar sitt eget ”skydds-garde” och de första sammanstötningarna mellan de båda organisationerna äger rum när rödgardisterna försöker hindra affärsmännen att öppna sina butiker i strejkens slutskede.

Strejken har gett de finska arbetarna ett nytt självförtroende, samtidigt som de mist sina illusioner om de nationella borgarna. Man och man emellan talar man om en ny generalstrejk. Antalet medlemmar i fackföreningarna stiger och det röda gardet fortsätter att växa. Nu demonstrerar rödgardisterna som militärt organiserade enheter på gatorna. Borgarklassen känner skräck inför arbetarklassen, skräck inför de krafter den tror sig ha släppt lösa.

Så borgarklassen stack svansen mellan benen och kröp tillbaka in under tsarväldets beskydd. Ett antal borgerliga intellektuella - ”novembersocialisterna” kallade – drogs med i massrörelsen och gick över till det socialdemokratiska partiet. Några av de mest kända av dem var O. W. Kuusinen, Kullervo Manner, Väinö Tanner och Edvard Gyllling. Till november-socialisterna brukar man också räkna Yrjö Sirola, Eero Haapalainen och Karl H. Wiik.

Novembersocialister skulle komma att leda den finska arbetarrörelsen. Bland dem fanns alla politiska linjer i den finska socialdemokratin representerade. Några av dem – Tanner, Kuusinen, Wiik – skulle spela en stor roll för den finska arbetarrörelsen ända in på 40- och 50-talet.

Den socialdemokratiska partiledningen använder uppsvinget under storstrejken till att ytter-ligare driva frågan om allmän rösträtt. I slutet av december 1905 utbryter väldiga rösträtts-demonstrationer över hela landet. Senaten tillsätter en kommitté för att utreda rösträttsfrågan. I kommittén ingår även arbetarrepresentanter. Den 28 maj 1906 beslutar lantdagen att upplösa ståndslantdagen och införa enkammarlantdag med allmän rösträtt för män och kvinnor som fyllt 24 år och inte står i skuld till någon. Finland blir det första land i världen som inför rösträtt för kvinnor.

Myteri på Sveaborg

Om borgarna hade trott att den allmänna rösträtten skulle lugna arbetarna så tog de miste. Under sommaren 1906 skärptes klasskampen. De revolutionära stämningarna i Ryssland hade spritt sig till krigsmakten. Enstaka myterier hade redan ägt rum. Till sommaren 1906 planerade man stort allmänt myteri. Det bröt ut på den ryska militärbasen Sveaborg utanför Helsingfors i juli. Det var illa förberett och startade för tidigt.

På de upproriska Sveaborgsmatrosernas sida kämpar omkring 200 finska rödgardister. Tillsammans lyckas de erövra nästan hela Sveaborg men kampen blir hopplös när myteristerna bombarderas av den ryska Östersjöflottan. Efteråt arkebuseras de ryska officerare som stött myteriet tillsammans med flera finska rödgardister.

Inne i Helsingfors blir strejkande arbetare överfallna av studenternas skyddsgarde. Det röda gardet kommer till platsen för att hjälpa arbetarna och skottlossning börjar. För första gången kräver kampen mellan vita och röda dödsoffer. Innan vitgardisterna jagats bort har sju av dem och en polis stupat. På den röda sidan stupade två man. Nu uppstår ett nytt namn på de väpnade borgarstyrkorna: Slaktare.

... och hårda klasstrider

De hårda klasstriderna med tusentals strejkande arbetare fortsätter under hela år 1906. Bland annat den så kallade flottar- och skogsarbetarstrejken som pågick ett helt år. Det var en mycket hård kamp, hungerhotet användes som vapen från arbetsköparnas sida, striden stod alltså mellan Kemibolaget och skogsarbetarna i norr. En annan stor klasstrid var torparrörelsen som tillspetsades vid årsskiftet 1906-07 med strejken vid Laukkos gods, som ägdes av friherre Standertskiöld-Nordenstam. Han sa upp och vräkte flera tiotal torpare efter något gräl, det gick dithän att polis kommenderades ända från Helsingfors för att verkställa vräkningen, detta skedde mitt i den strängaste vintern, torparna och deras familjer kastades ut ur stugorna, dörrarna lyftes bort från gångjärnen och fönsterrutorna slogs in. Människorna fick vandra ut i vinternatten.

Vid slutet av 1906 stod de organiserade arbetarna starkare än någonsin 1904 hade det socialdemokratiska partiet 16 600 medlemmar, 1905 45 000 och 1906 drygt 85 000. Flertalet medlemmar var kollektivanslutna genom sina intresseorganisationer. 1906 hade det socialdemokratiska partiet 937 medlemsorganisationer. Av dem var 437 arbetarföreningar och 67 torparföreningar.

Under åren 1905-06 fick socialdemokraterna fotfäste på landsbygden. Agitatorernas paroller fick stort gensvar. Torparfrågan var ett brännande problem i Finland. Sågverksindustrins start under artonhundratalets andra hälft hade betytt att skogen plötsligt blev värdefull. Träpatroner köpte gårdarna av bönderna, som i Sverige. Många bönder for till städerna och blev industriarbetare, andra stannade och blev torpare, backstugusittare eller lantarbetare. Antalet jordlösa på landsbygden ökade explosionsartat under 1800-talets sista årtionden. Mellan 1880 och 1900 ökade de jordlösa från 514 891 till 857 095 personer – nästan en tredjedel av Finlands befolkning.

Torparna brukade jord som ägdes av en storbonde eller en godsägare. Hyran utgick vanligen i natura – i produkter av torparens arbete och i tunga dagsverken, oftast mitt i skördetiden. Avtalen mellan torpare och jordägare var muntliga och torparen hade inget rättsligt skydd. En uppstudsig och besvärlig torpare kunde utan vidare vräkas från det hus han byggt och den jord han röjt och odlat. När Väinö Linna i ”Högt bland Saarijärvis moar” låter prästen lägga beslag på den jord Jussi Koskela röjt så skildrar han en helt normal företeelse.

Socialdemokraterna tog tidigt upp torparnas krav och känslan av intressegemenskap mellan arbetare och torpare var mycket stark. När det första finska torparmötet hölls i Tammerfors den 9-12 april 1906 så började mötet typiskt nog med att sjunga ”Arbetarmarseljäsen”. I ett program som utarbetades på mötet krävde torparna skriftliga hyresavtal, en minimihyrestid på 50 år och andra rättigheter inom ramen för torparsystemet. Programmet togs som valprogram av det socialdemokratiska partiet. Torparmötet uttalade också sin solidaritet med det socialdemokratiska partiet och uppmanade torparna att gå med i de lokala arbetarföreningarna.

En annan stor grupp jordlösa var lantarbetare och tjänstefolk. Tjänstehjonens situation var ännu miserablare, de var i själva verket slavar, den enda skillnaden var den att slavperioden bara varade ett år i taget. Dessa ettårskontrakt kallades för slavkontrakt. Men under detta år var de helt och hållet under sin husbondes förmyndarskap. De fick inte ha några personliga tillhörigheter, eller om de fick det så måste väskan eller lådan vara tillgänglig för husbondens kontroll, man fick inte låsa något, man fick inte umgås med vem man ville utom med dem som husbonden hade godkänt, alltså fullständiga slavar! Enda skillnaden var att det endast var fråga om årskontrakt. Naturligtvis väckte detta stort missnöje men det förklarar också att klass-medvetenheten var svagare bland dessa pigor och drängar. Det förekom sedan under klasskriget att det fanns en del drängar på den vita sidan – husbonden hade tvingat dem att gå med.

År 1906 bildades också agrarpartiet som framför allt drev småbrukarnas och mellanböndernas intressen. Småbrukarna var en stor grupp i Finland. Socialdemokraterna intresserade sig föga för böndernas förhållanden och det gjordes inga ansträngningar att vinna eller passivisera små- och mellanbönder. Det skulle visa sig ödesdigert när klasskriget bröt ut. Det var finska bönder som stupade i borgarnas och godsägarnas vita armé.

Vid det socialdemokratiska partimötet i Uleåborg i augusti 1906 fick partivänstern majoritet. Broholmengruppens ledare, Edvard Valpas valdes till partiordförande, Här fastslog man slutgiltig att arbetarnas nationella kamp skulle föras självständigt skild från borgarnas nationella kamp. Mot tsarväldet satte man upp en hård, oförsonlig front. En socialdemokrat, Kari, som varit medlem av senaten uteslöts ur partiet – eftersom senaten var ett organ för tsarens makt-utövning. Mötet fastslog att partiet måste gå klasskampens väg. Samtidigt beslöt man emellertid att upplösa röda gardet. Senaten hade nyss förbjudit det och socialdemokraterna betraktade gardet som ett hot mot partiets legalitet och att det utgjorde en självständig kraft de inte hade kontroll över.

Sossarna marscherar framåt

Det första valet till den nya enkammarlantdagen hölls den 15-16 mars 1907. Socialdemokraterna vann en jordskredsseger, tog 80 mandat av lantdagens 200 och blev plötsligt det största partiet i Finland. Partimedlemmarna väntade med spänning på vad valsegern skulle innebära. Den socialdemokratiska lantdagsgruppen krävde 8 timmars arbetsdag, propor-tionella kommunalval, reformer i torparsystemet, rösträttsålderns sänkning till 21 år och spritförbud.

Borgarna satte upp en enig front mot socialdemokraternas krav. Inget av dem gick igenom. Trots detta såg socialdemokraterna det parlamentariska arbetet som sin huvuduppgift och förde idogt fram nya krav. Efter 1907, när den revolutionära vågen ebbat ut och tsarväldet säkrats på nytt svek tsaren sina löften till Finlands folk, så som han svikit sina löften till det ryska folket. Senaten bestod av ryska tjänstemän – den kallades ”sabelsenaten”. De borgerliga fri- och rättigheter som utlovats efter storstrejken avskaffades i praktiken. Socialdemokraterna stred för Finlands självständighet och den socialdemokratiska pressen förföljdes särskilt hårt. Många nya ”förryskningåtgärder” genomfördes.

Under åren mellan 1907 och 1914 stabiliserades det socialdemokratiska partiet, bland massorna. För de egendomslösa var det självklart att rösta på det socialdemokratiska partiet. Arbetarföreningshusen runtom i Finland blev centra för kultur och undervisning. Där höll resande talare föredrag om politik, populärvetenskap, kultur och nykterhet. Där dansade man, reciterade dikter och spelade amatörteater. Den finska arbetarrörelsen har en kulturtradition som står sig gott än idag – i synnerhet om man jämför den med dess svenska motsvarighet.

Några siffror kan ge en uppfattning om det socialdemokratiska partiets styrka år 1914: Partiet hade 2 554 lokala föreningar och det sammanlagda antalet medlemmar uppgick till 51 520. Det fanns 890 arbetarhus, 46 sångkörer och 71 orkestrar. Partiets huvudorgan Työmies utkom varje dag. Vidare hade man fyra tidningar som kom ut sex gånger i veckan, tolv som kom ut tre gånger i veckan plus flera andra, den fackliga pressen oräknad.

Ekonomiskt sett var det goda år mellan 1907 och 1914. Det var högkonjunktur och gott om jobb. Många finska socialdemokrater räknade med att gradvis – deras politik var ju i folk-majoritetens intresse! – kunna ta över statsmakten och på fredlig väg genomföra socialismen. De teoretiska kunskaperna bland partimedlemmarna var inte stora. Man bedrev ingen planmässig utbildning av kadrer utan utbildade endast agitatorer. Agitatorerna var skickliga och klassmedvetna, de kunde lägga fram goda argument för att arbetare och torpare skulle organisera sig och kämpa för sina rättigheter. Men längre gick det inte. Under en kort period –1906-08 – försökte partiet visserligen ge ut en teoretisk tidskrift, men den självdog.

Partiet var löst organiserat – det var lätt att gå in i det, lätt att gå ur det och in i det igen. Många skrämdes av polisterrorn och lämnade partiet. Andra tappade entusiasmen för den parlamentariska kampen. 1910 hade partiet 52 000 medlemmar - en minskning med 30 000 sedan klasskampsåret 1906. Så förberedde sig de finska socialdemokraternas glesnade led på ett maktövertagande under fredliga former. Men samtidigt förberedde stormakterna i Europa ett krig om sina kolonier. I augusti 1914 utbröt det första världskriget. Ryssland deltog i kriget och följaktligen drogs Finland delvis in i det.

Första värdskriget

Inga finländare inkallades till militärtjänst. De ryska generalerna bedömde emellertid Finlands strategiska läge som mycket viktigt. En tysk framstöt genom Finland skulle hota den ryska huvudstaden Petersburg (som 1916 omdöptes till Petrograd av nationella skäl). Tyskarna skulle också kunna skära av den viktiga järnvägen till Murmansk som byggdes färdig under krigets lopp. Finland ansågs också vara ett osäkert område på grund av de starka antiryska stämningarna i landet. Följaktligen stationerades över 100 000 ryska soldater i Finland. Eftersom ryssarna räknade med att Tyskland skulle kunna gå till angrepp sjövägen så satte man igång att befästa sydkusten. Omkring 100 000 arbetare från hela Finland kom till kusterna för att delta i befästningsarbetena. Den finska metallindustrins första uppgångsperiod hade infallit under det rysk-japanska kriget åren 1903, 04 och 05, den andra hausseperioden kom nu under världskriget. Då tsarväldet samtidigt hade förbjudit alla arbetsnedläggelser och strejker erbjöd sig här en utmärkt möjlighet för arbetsgivarna att inhösta vinst på krigsindustrin.

Det finska LO fogade sig i strejkförbudet som givetvis hälsades med stor glädje av arbetsköparna. Arbetarna vid Kymmene bruk fick meddelande om att deras löner skulle sänkas med 20 procent. Tsarens befallningsman vägrade att sammankalla lantdagen. Det socialdemokratiska partiet hade förlorat sitt främsta slagfält.

Inflationen ökade och livsmedelsbristen blev svår för de fattiga. Svarta börshandel med livs-medel förekom i stor utsträckning. De rika hade tjänat stora pengar på kriget och betalade höga priser för smör och ägg och kött. Storbönder lade upp livsmedelsförråd. De fattiga hade inte råd att betala gulaschpriserna utan fick hålla sig till sina små ransoner.

Det skärpta förtrycket drev arbetarna att organisera sig. Mot slutet av år 1915 började antalet medlemmar i fackföreningarna stiga på nytt.

När den ryska diktaturen skärptes under kriget stod den finska borgarklassen åter splittrad. De finska industri- och affärsmannakretsarna pläderade särskilt ivrigt för lojalitet mot Ryssland. Orsaken härtill låg i att de i hög grad profiterade av de ryska orderna på krigsförnödenheter. De gick så långt att de uppmanade unga finnar att enrollera sig som frivilliga i den ryska armén.

Storkapitalets maningar fick inget större gensvar. Det fick däremot jägarrörelsen – den nationella borgarklassens försök att skapa en finsk militär styrka som kunde sättas in i kampen mot det ryska väldet. Efter krigsutbrottet 1914 började aktivistiska finska studenter diskutera om man inte skulle kunna få tyskarna att utbilda unga finländare i vapnens bruk. Tyskarna samtyckte tveksamt och den 25 februari 1915 sändes den första gruppen unga finska nationalister till Lockstedter Lager utanför Hamburg. Tyskarna hade närmast tänkt sig att utbilda de finska studenterna till någon sorts vägvisare inför en kommande tysk invasion och utrustade de förhoppningsfulla krigarna i scoutuniformer. Men träningen blev mer militärisk och från Finland sökte sig fler och fler unga män – sammanlagt omkring 2 000 – i hemlighet över till Sverige. Därifrån tog de sig till Tyskland med hjälp av de finska aktivisterna som hade sitt högkvarter i Stockholm. Tsarens gendarmer jagade dem som hjälpte jägarna över. Rörelsen spridde sig med tiden utanför studentkretsarna och även arbetare och bönder anslöt sig till den. De ville strida mot ryssarna. Men deras gevär skulle vändas mot finska arbetare.

I maj 1916 bildades en ”jägarbataljon” – Kungliga Preussiska Jägarbataljonen 7 – av de finska frivilliga. Den sattes in i striderna vid Rigabukten.

De finska socialdemokraterna intog en tveksam hållning till jägarrörelsen. Många stödde den öppet, andra gick emot den. Som helhet hade de finska socialdemokraterna en pacifistisk inställning till kriget. Medan till exempel de tyska socialdemokratiska ledarna med flygande fanor och klingande spel skickade arbetarna ut i skyttegravarna så insåg de finska socialdemokraterna att världskriget var ett imperialistiskt krig som bara kapitalisterna hade något att vinna på.

Majoritet i lantdagen och marsrevolutionen

Vid lantdagsvalen 1916 uppfylldes en gammal dröm för den finska socialdemokratiska ledningen. Med 47.4 procent av rösterna vann de 103 av 200 mandat och fick för första gång en majoritet i lantdagen. Det verkade vara en ganska meningslös seger. Tsarens befallningsman vägrade att låta sammankalla lantdagen. Finland lydde i praktiken under rysk militärdiktatur.

Så kommer den 12 mars 1917 revolutionen i Ryssland. Efter en våg av strejker tvingas tsaren avsäga sig tronen. En provisorisk borgerlig regering kommer till makten. Den 26 mars avskaffar den ryska provisorisk regeringen tsarens tvångslagar i Finland. De borgerliga fri- och rättigheterna återställs. Lantdagen kan sammanträda. Plötsligt har valet 1916 blivit ett ödesval. Nu tillsätts en senat bestående av sex borgare och sex högersocialdemokrater (Partiets vänster vägrar befatta sig med senaten). Senatsordförande blir förre LO-chefen Oskari Tokii.

Kampen blossar återigen upp

I Finland – som i Ryssland – betyder den borgerliga revolutionen ett uppsving för de egendomslösas kamp. I Finland gör de ryska soldaterna och matrosernas myteri. De häktar sina officerare – ett 50-tal arkebuseras. De demonstrerar på gatorna tillsammans med finska arbe-tare. Många minnesanteckningar berättar om den skräck de finska borgarna kände för de revo-lutionära soldaterna: Det ryska ordet för frihet – svoboda – blir borgarnas skällsord för anarki. Nu reser de finska arbetarna åter kravet på åtta timmars arbetsdag. I början av april strejkar 40 000 arbetare i en halv dag och beslutar att börja tillämpa åttatimmarsdagen oavsett vad arbetsköparna säger.

När arbetarna på många platser beslöt att tillämpa åttatimmarsdagen hade borgarna ingenting att sätta emot. Den finländska militären hade upplösts av tsaren 1901 och det hatade gendarmeriet hade upplösts efter marsrevolutionen. Borgarna stod utan både polis och militär och i t.ex. Helsingfors tvingades stadsfullmäktige förklara åttatimmarsdagen genomförd lokalt.

Det hade gått elva år sedan allmän rösträtt genomfördes i lantdagsvalen. Nu kräver de finska arbetarna allmän rösträtt även i kommunalvalen. I Åbo omringar 10 000 arbetare stadshuset och vägrar att släppa ut fullmäktige förrän dessa släppt in arbetarrepresen-tanter. En utsänd delegation från Helsingfors med senatsordföranden Tokoi i spetsen övertalar arbetarna att låta borgarna gå. I Tammerfors däremot avgår 14 borgarrepresentanter ”frivilligt” den 24 april och lämnar plats för socialdemokrater.

Kris och hunger

När den provisoriska regeringen i Petrograd går igenom räkenskaperna från tsarens tid upptäcker man att det har slösats fruktansvärt med militärutgifterna. Nu annulleras för-svarsbeställningar från den finska industrin och befästningsarbetena vid kusten upphör. Tiotusentals blir arbetslösa. Några skickas runt landet på nödhjälpsarbeten, andra har ingen syssla alls. Företagen passar på att avskeda politiskt aktiva arbetare – det finns alltid arbetslösa som kan ta deras plats. På landsbygden utbryter täta torpar- och lantarbetarstrejker. De fattiga svälter. Alla försök att stoppa svartabörshandeln med livsmedel hade misslyckats. I städerna beslagtar arbetarna livsmedelslagren och delar ut dem i arbetarhusen. Drabbningarna om livsmedelslagren kallades ”smörkravallerna”.

Sossarna i senaten klarar inte av att lösa alla motsättningarna. Man lyckas inte skaffa fram tillräckligt med livsmedel utomlands. Högersocialdemokraterna i senaten, lantdagsgruppen och fackföreningsledningen gjorde vad de kunde för att tona ner motsättningarna. I partiet fanns ett starkt missnöje med högerns kompromisspolitik. Men det fanns ännu ingen fraktion som medvetet syftade till revolution.

Klasskampen skärps häftigt under de första månaderna efter marsrevolutionen. Borgarna har varken gendarmer eller polis. Arbetarna kan strejka och demonstrera utan påföljd. Ordningen i städerna sköts av milisen, en frivillig polisinstitution som ofta domineras av arbetare. I den röda industristaden Kotka krävs medlemsbok i det socialdemokratiska partiet av den som vill ansluta sig till milisen.

I detta läge blir det högersocialdemokraterna som framträder som den bestående ordningens mäktigaste försvarare. När arbetarna kräver löneförhöjningar reser fackpampar omkring och försöker få dem att återgå till arbetet. På många platser lyckas de spela ut arbetarna mot varandra och få ett slut på konflikterna. Men på många platser står arbetarna på sig och går sin egen väg.

Den nya regeringen i Petrograd gav Finland de borgerliga fri- och rättigheterna tillbaka. Men några eftergifter i riktning mot Finlands självständighet vägrade den att göra.

Den ryska regeringen var fast besluten att fortsätta kriget mot Tyskland, det krig som lett till så många nederlag och varit den kanske viktigaste orsaken till tsarens fall. Den provisoriska regeringen behövde Finland av militärstrategiska skäl. Man hoppades också på politiskt och ekonomiskt finskt stöd till krigsansträngningarna. Ett och annat napp fick den ryska regeringen också: Högersocialdemokraten och senatorn Väinö Tanner stödde planerna på att ge ett stort krigslån till Ryssland. De finska industrikapitalisterna stödde givetvis också det lönsamma kriget. Socialdemokraterna drev frågan om den finska självständigheten mycket hårt. De stöddes av agrarpartiet. Borgarna däremot var utan tvivel livrädda för självständigheten vid denna tid.

Militärkommittén – den grupp aktivister som bland annat skött om värvning och transport av jägarna – beslutar vid ett möte i Stockholm den 12-16 maj att skapa en hemlig militärorganisation i Finland under namn av ”skyddskårer”. De första skyddskårerna inrättas

på sommaren. De består framför allt av beväpnade bönder och borgare. Det officiella syftet är att värna hembygden mot plundrande ryska soldater och finska arbetslösa. Till en början deltar en del arbetare, men skyddskårernas klasskaraktär blir snart mycket tydlig när de bryter strejker och börjar mörda strejkande.