Eric, Hobsbawm: Imperiernas tidsålder

Från Polkagriswiki
Version från den 28 december 2009 kl. 12.57 av Kurtake (Diskussion | bidrag) (Ny sida: '''Imperiernas tidsålder''' är en skildring av den tid då europeiska stormakterna stod på sin höjd. En tid då de styckade upp hela övriga världen i kolonier och underlydande område...)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Imperiernas tidsålder är en skildring av den tid då europeiska stormakterna stod på sin höjd. En tid då de styckade upp hela övriga världen i kolonier och underlydande områden. Med andra ord imperialismens guldålder. Författaren Eric Hobsbawm ser att den här perioden börjar nån gång runt 1875 och slutar iom första världskrigets utbrott och Europas kollaps efter 1914.

Han visar på de olika historiska skeenden som ledde fram till och drev denna period. Vetenskapen och teknologins frammarsch jämsides med industrikapitalismens mognad i de stora imperiernas hjärtan. Men även de revolutioner och inre motsättningar som skapade de nya nationalstatsmaskinerierna.

Eric beskriver vad den nya imperialistiska världsordningen innebar och ledde till. Inte enbart politiskt, ekonomiskt, militärt och socialt utan även inom tänkandet, underhållningen och konsten. Han försöker helt enkelt täcka in alla aspekter. Han lyckas faktiskt ganska bra på sina ställen. När det gäller att måla de stora dragen så är Erics utläggningar förvånansvärt matnyttiga. Och lättlästa. Man förbluffas av hur smidigt språket flyter och tankarna presenteras. För gubben är marxist med rötterna i stalinismen och akademiskt högdjur. Brukar ju vara bäddat för tråkigt tes-staplande annars.

Inte så oväntat så har boken ett von oben perspektiv. Trots författarens ansats att "vända på historien" så gör han inte mer än att reducerar alla de underställda till en arbetarklass, en massa. Iom detta så tillskriver han masspartierna rollen som enda historiskt subjekt. Han missar stora arbetarrörelser eftersom han stirrar sig blind på arbetarrörelsen osv. Han har en stelbent syn på klasskampen och missar att den är en inneboende del av kapitalismen och därmed en grundläggande historisk drivkraft... Kapitlen om konst, kultur och vetenskap känns även de något ytliga o frånkopplade. De är inte dåliga men känns lite ytliga.

Trots att gubben är gammal stalinist och marxist så skriver han bra och har en förvånansvärt bred analys. Boken ingår i gubben läst sammanhängande serie om 1800-talet; tidsålder-serien.