Skillnad mellan versioner av "Den nya strejkrörelsen"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
m
 
(En mellanliggande version av en annan användare visas inte)
Rad 109: Rad 109:
 
Att strejka är också 'osolidariskt mot de kamrater som käm­par en hård kamp mot arbetsgivarna för att få ut bästa mojliga resultat i förhandlingarna', heter det vidare i flygbladet. Vad är det för 'hård kamp' som avses? Socialdemokraternas 'kamp' för den solidariska lönepolitiken, det vill säga för lönesänkningar för de arbetare som lyckats skaffa sig en hyfsad lön.
 
Att strejka är också 'osolidariskt mot de kamrater som käm­par en hård kamp mot arbetsgivarna för att få ut bästa mojliga resultat i förhandlingarna', heter det vidare i flygbladet. Vad är det för 'hård kamp' som avses? Socialdemokraternas 'kamp' för den solidariska lönepolitiken, det vill säga för lönesänkningar för de arbetare som lyckats skaffa sig en hyfsad lön.
  
Avslutningsvis får vi veta efter vilka riktlinjer Metalls 'kamp mot arbetsgivarna' skall föras: 'Endast om det råder ett avtalslöst förhållande kan man överväga ett godkännande av förhandlingsresultatet eller att tillgripa stridsåtgärder. ''De nu aktuella förhandlingarna sker under fredsplikt. Alla stridsåtgärder måste därför upphöra''. Kvarstående missnöjesanledningar får diskuteras vidare under året och om de inte kan lösas, prövas inför planeringen av en ny avtalsrörelse.' Strejkhotet på Volvo-Skövde-verken är det som oroar mest. Förbundsordföranden i MetaIl Åke Nilsson åker därför till Skövde. I Kulturhuset som är full­satt intill bristningsgränsen, håller han ett förmaningstal till ar­betarna. Samma tongångar som i flygbladet och statsminister Palmes inlägg i remissdebatten går igen. 'En vägran att fortsätta arbetet på Volvo-Skövdeverken skulle innebära oerhörda skador för hela den svenska arbetarrörelsen'<ref>DN 26/1 1970</ref>. En arbe­tare föreslår omröstning om det avtal som skulle ge arbetarna 12,7 procents lönehöjning. En sådan omröstning skulle givetvis vara farlig. Förslaget avslås därför av förbundsordföranden un­der förevändningen att det är ett informationsmöte som Metall har ordnat.  
+
Avslutningsvis får vi veta efter vilka riktlinjer Metalls 'kamp mot arbetsgivarna' skall föras: 'Endast om det råder ett avtalslöst förhållande kan man överväga ett godkännande av förhandlingsresultatet eller att tillgripa [[stridsåtgärder]]. ''De nu aktuella förhandlingarna sker under fredsplikt. Alla stridsåtgärder måste därför upphöra''. Kvarstående missnöjesanledningar får diskuteras vidare under året och om de inte kan lösas, prövas inför planeringen av en ny avtalsrörelse.' Strejkhotet på Volvo-Skövde-verken är det som oroar mest. Förbundsordföranden i MetaIl Åke Nilsson åker därför till Skövde. I Kulturhuset som är full­satt intill bristningsgränsen, håller han ett förmaningstal till ar­betarna. Samma tongångar som i flygbladet och statsminister Palmes inlägg i remissdebatten går igen. 'En vägran att fortsätta arbetet på Volvo-Skövdeverken skulle innebära oerhörda skador för hela den svenska arbetarrörelsen'<ref>DN 26/1 1970</ref>. En arbe­tare föreslår omröstning om det avtal som skulle ge arbetarna 12,7 procents lönehöjning. En sådan omröstning skulle givetvis vara farlig. Förslaget avslås därför av förbundsordföranden un­der förevändningen att det är ett informationsmöte som Metall har ordnat.  
  
 
===Måndagen den 26 januari===
 
===Måndagen den 26 januari===
Rad 275: Rad 275:
  
 
[[Kategori:Vilda strejker]]
 
[[Kategori:Vilda strejker]]
 +
[[Kategori:1969]]

Nuvarande version från 4 juli 2010 kl. 18.50

Den nya strejkrörelsen är ett sammandrag från 1969 och är taget från boken Strejken [sidorna 116 - 137) och baseras på tidningsartiklar och en sammanställning av metallarbetarförbundet. Den är långt ifrån helteckande med andra ord. Introt finns också skannat. Man kan väl säga att det är halvvettigt Stalinisthaveri. Det blir en appendix.

Det kan vara vettigt att gå igenom de små analyser som slängts in. De osar dock stalinism/maosim/haveri.

Rekommenderad kombinationerad läsning är Arbetarmakt och Ragnar Järhult.

Sverige

Torsdagen den 11 december

  • 150 LKAB-anställda malmlastare i Luleå hamn går i strejk. Strejken bryter samman efter fem dagar, främst på grund av påtryckningar från Metalls och LO:s sida. Arbetarna kunde heller inte stoppa ett effektivt strejkbryteri av avdelning 40:s styrelse i Gruv och av tillfälligt anställd personal. Strejkbrytarna gör den sista båten för vintern färdig. De förhandlingar som följer på strejken leder bland annat till att timlönen höjs med 90 öre och till förbättringar i arbetsmiljön.

Fredagen den 12 december

  • Förmiddagsskiftet, 40 man, i Aitikgruvan (Bolidenbolaget, Gällivare) sittstrejkar. Krav framförs på högre löner. Förhandlingar upptas med företagsledningen, samtidigt som det beslutas att arbetet skall pågå så länge man förhandlar.
  • 10 man vid den kommunala bostadsstiftelsen Huge i Huddinge sittstrejkar under förmiddagen. Anledningen är ett långvarigt missnöje med löne- och arbetsförhållanden. Arbetarna återgår till arbetet efter det att stiftelsens ledning tvingats ge efter på kravet om förhandlingar.

Tisdagen den 30 december

  • Vid en av ASEA:s verkstäder i Västerås lägger ett 20-tal arbetare ner arbetet under 4 timmar. Anledningen anses vara missnöje med ackordsättningen.

Torsdagen den 8 januari

  • 170 lastare på Arlanda flygplats sittstrejkar från 6-tiden på morgonen till 17-tiden på kvällen. Bakgrunden till strejken sägs vara missnöje med ackorden. Förhandlingar, som tidigare bestämts till den 15 januari, upptas nu på kvällen samma dag som strejken ägt rum. Dessa leder till en väsentlig höjning av garantilönen för 500-600 man.

Torsdagen den 15 januari

  • 16 man lägger ner arbetet i 18 minuter vid Volvos Torslanda- fabrik i Göteborg.

Fredagen den 16 januari

  • 1500 arbetare vid Volvo Torslandaverken lägger ner jobbet vid löpande bandet under drygt 1 timme. De kräver bland annat en höjning av timlönen från 12: 00-12: 50 till 15 kr, sänkning av den högt uppskruvade arbetstakten och bättre arbets- och bostadsmiljö. Förslag till avtal skall vara klart till på måndag säger arbetarna. De hotar annars med ny strejk.
  • Strejk på Bultens kallvalsverk i Hallstahammar. Krav på tidlön. Upptagna förhandlingar resulterar sedermera i att samtliga får tidlön och ett påslag på den tidigare utgående lönen. De trivselfrågor som också tas upp vid förhandlingarna lovar företaget att reda ut.

Måndagen den 19 januari

De förhandlingar som togs upp omedelbart efter strejken vid Volvo på fredagen resulterar på måndagsmorgonen i ett nytt avtal. Detta ger arbetarna en genomsnittslön av cirka 14 kr. En ökning med närmare 12 procent varav ungefär 8 procent ligger utanför ramen för den centrala uppgörelsens riktlinjer för 1970 års löner. Avtalet ger vidare full lön för 18-åringarna (en löneförhöjning med 37 procent), fler avbytare och servicemän vid banden med mera. Ture Rantatalo i strejkkommittén i Kiruna kommenterar Volvouppgörelsen:

Där bröt man också mot kollektivavtalslagen, men det gällde ett enskilt företag och då ser SAF inte så stint på paragraferna. Förhandlingarna fördes under hot - jobbarna hotade med att fortsätta strejken - men det får man enligt lagar och bestämmelser inte göra. Varför SAF inte åberopade stadgar och paragrafer i Volvo fallet kan inte tyda på annat än att det finns möjligheter att kringgå dem...[1]

Arbetarna vid Volvo fick ett bra avtal. Detta blir signalen till en rad nya strejker vid andra företag. Arbetarna går vid flera företag fram med krav på samma förmåner som Volvoarbetarna fått.

  • Vid Saab-Scanias fabrik i Trollhättan sittstrejkar 1128 arbetare i knappt 1 timme. De hänvisar till Volvoavtalet och kräver samma förmåner som sina arbetskamrater. Förhandlingar inleds omedelbart efter det att arbetet återupptagits.
  • Ett 30-tal arbetare, huvudsakligen kvinnor, lägger ner arbetet under 1 timme vid Trelleborgs gummifabrik. Anledningen är framförallt vissa förhållanden i produktionen som försämrar ackorden. Arbetarna återgår till arbetet efter det att de utlovats ändringar och löfte om utredning av andra missförhållanden som de också påpekat.
  • 200 arbetare vid chassiverkstaden på Scania-Vabis i Södertälje lägger ner arbetet under 1 timme. Orsaken är bland annat att arbetarna vid sammansättningsbandet fått ny taktökning men ingen höjd lön. Verkstadsklubben kräver 15 procents löneförhöjning utöver de 1,7 procent som tidigare avtalats.

Tisdagen den 20 januari

  • 67 arbetare vid Saab-Scania i Trollhättan sittstrejkar i 50 minuter för att understryka allvaret i den aktion som inleddes med måndagens strejk. Hot om totalstrejk om förhandlingarna inte ger resultat till nästkommande dag.
  • 200-300 man vid Electrolux i Mariestad strejkar i knappt l timme. Arbetarna kräver en löneökning på cirka 2 kronor i timmen. Förhandlingar mellan företagsledningen och fackföreningen inleds omedelbart efter strejken.
  • 138 gjuteriarbetare hos ASEA i Västerås strejkar i ett par timmar. Orsaken är bland annat missnöje med ett nytt ackord som skall införas. Vidare ställs krav på förbättringar i arbetsmiljön. Verkstadsklubben utlyser ett stormöte varvid man överenskommer om återgång till arbetet mot löfte om att förhandlingar tas upp på eftermiddagen. Dessa leder efter några dagar till att arbetarna godkänner ett nytt avtal, som ger förbättringar i både löne- och arbetsförhållanden för cirka 350 man.
  • Hela arbetsstyrkan, 90 man, vid Scanias plåtverkstad i Luleå sittstrejkar i 1 timme. De kräver 33 procentig löneförhöjning. Efter ett blixtsammanträde med verkstadsklubben erbjuder företagsledningen 1 krona mer i timmen. Arbetarna förkastar budet. Arbetet återupptas dock samtidigt som nya förhandlingar inleds. Arbetarna lovar att hålla produktionen i gång så länge förhandlingar pågår. Men om de upphör så stannar också maskinerna.
  • 8 man hos Jönköpings Mek. Verkstad i Torpsbruk strejkar i en och en halv timme.

Onsdagen den 21 januari

  • 1931 anställda vid Saab-Scania Trollhättan strejkar i cirka 7 timmar. Man menar att förhandlingarna går för långsamt och ger under hot om nya strejker förhandlingsdelegationen en ny frist till måndag morgon. Också hos Saab i Göteborg utbryter strejker. Sammanlagt 118 man deltar i kortare punktstrejker.
  • Vid televerkstaden i Vänersborg sittstrejkar ett 100-tal kvinnor i 15 minuter.
  • Hos Husqvarna Vapenfabrik strejkar 28 arbetare i några timmar.
  • Vid Skånska Cement i Kalmar lägger 100 anställda ner arbetet i 1 timme som protest mot ett beslut om l veckas ajournering av de lokala förhandlingarna. Arbetarna återgår sedan företaget tvingats ge dem ett påslag med 2 kronor till dess uppgörelsen blir klar.

Torsdagen den 22 januari

  • 605 man (andra skiftet) vid Volvo-Skövde verken strejkar som protest mot det nya avtal som träffats på morgonen mellan verkstadsklubben och företagsledningen. Avtalet ger arbetarna en lönehöjning med 12,7 procent, men arbetarna kräver ett lika bra avtal som Göteborgs-Volvo-arbetarna och vill ha en höjning med 25 procent (klyftan är efter de nya avtalen l,50). Talesmän för arbetarna säger att företaget får en tidsfrist till 1 februari. Då skall nytt avtal vara klart, annars blir det totalstrejk.
  • Även vid Volvo-Köpingverken sittstrejkar ett 5O-tal man.
  • Vid Strängbetong AB i Kungsör lägger 200 man ner arbetet under en halvtimme medan förhandlingar om 1970 års löner pågår. De kräver löneförhöjning till cirka 13 kronor i timmen.
  • I ett annat Kungsörföretag, AB A H Andersson strejkar nio man i en halvtimme under pågående löneförhandling.
  • Strejk i 5 timmar vid Industri AB Tuba i Erneryda. 70 man deltar. Företagsdirektören går till handgripligheter mot en av de strejkande.
  • Ett 15-tal arbetare vid Bodens Träimpregnering sittstrejkar. Sedan uppgörelse träffats om extra påslag för det tunghanterade virket återupptas arbetet.
  • 92 arbetare vid ett monteringsband på Bolinder-Munktell i Eskilstuna strejkar i 1 timme. De kräver information om löneförhandlingarna.
  • Korta punktstrejker vid Yngve Kullenbergs och BPA:s byggen i Göteborg. Fria fackföreningsfolket och KFML hade delat ut flygblad om sympatistrejk med LKAB-arbetarna.
  • 38 kvinnor vid Nefa i Norrköping återupptar inte arbetet när de återkommer efter lunchen vid 12.30-tiden. Krav på höjning av lönen från 9,70 kronor till 12 kronor i timmen. Besked krävs till på måndag.
  • Goodyear i Norrköping strejkar 200 man under cirka 2 timmar. Företagsledningen går efter någon timme med på att sammanträffa med klubbstyrelsen på kvällen och där behandlas arbetarnas krav som gäller både löne- och trivselfrågor.
  • LM Ericssons fabriker i Karlskrona förekommer det mindre strejker. Sammanlagt ett 50-tal man lägger ner arbetet på grund av missnöje med ackordsättningen.
  • Flera sittstrejker bland norrländska skogsarbetare tar denna dag sin början. Strejkerna kommer att åtföljas av en mängd nya på olika platser i Norrland under de följande veckorna. Man har kommit underfund med att det nya avtal man fått ger lägre lön än tidigare.

Fredagen den 23 januari

SAF går till attack mot strejkerna. SAF:s ansvar för träffade uppgörelser kräver att bestämmelserna i föreningens och för­bundets stadgar iakttas, säger man i en kommuniké. 'Detta in­nebär att delägare inte får träffa kollektivavtal utan godkännan­de av föreningens styrelse, samt att förslag till sådant avtal skall underställas styrelsen.' Styrelsen beslutar att stadgebestämmelser i rådande läge skall tillämpas på så sätt att: 'varje förslag från delägare till avtal med arbetstagarna före framläggande (skall) underställas respektive arbetsgivarförbund. Förbundet har därefter att - därest det kan ifrågasättas att uppgörelsen innebär avvikelse från normal til­lämpning av gällande förbundsuppgörelse - omgående under­ställa förslaget SAF:s lilla förhandlingsdelegation[2] Innan så­dant avtal av delägare träffas skall det av förbundet underställas lilla delegationen för godkännande. Styrelsen beslutar vidare att förhandlingar (inte) av delägare (får) föras under pågående vild strejk eller under hot om att sådan strejk skall utbryta, därest uppgörelse inte träffas vid viss tidpunkt. Utbryter vild strejk åligger det arbetsgivarförbundet och delägare att med yrkande om skadestånd till arbetsdomstolen instämma i strejken medverkande arbetstagare och föreningar, för såvitt inte med hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet SA:F:s 1i11a delegation medger undantag från beslutet på framställning därom av arbetsgivarförbund. Styrelsen betonar att överträdelse eller kringgående av dessa bestämmelser och beslut kommer att för anleda påföljd enligt § 42 i föreningens stadgar.'[3]

De företag som 'drabbas' av strejker skall enligt SAF:s kom­muniké få full ersättning för inträffade förluster. Direktör Erik Elmstedt i SAF bekräftar för Aftonbladet[4] att det finns ett klart samband mellan Volvos snabba av­talsuppgörelse och SAF:s beslut att skärpa tonen. 'Många hade väl sett att den här uppgörelsen aldrig träffats. Den har lett till oroligheter på andra håll. Man får inte avvika från praxis. Det får (jfr Palme: 'vilda strejker ... får förödande konsekven­ser ...'; vår anm.) inte löna sig med vilda strejker.' SAF har allt­så sett att arbetarna haft framgång med sina strejker och det gäller att gripa in nu för att hindra att dessa ytterligare sprider sig. Det är troligt att många enstaka företag (särskilt de större och mer lönsamma) inte ser så positivt på SAF:s utspel. För att dämpa missnöje och oroligheter på det egna företaget var man säkerligen beredd till vissa eftergifter för arbetarnas krav. Man föredrar många gånger detta, eftersom den högt utvecklade tek­nologin och långsiktiga planeringen och ordergivningen vid större företag gör dem extremt känsliga för produktionsavbrott. Nu blir dessa företag i stället tvungna att sätta hårt mot hårt ­även då de kanske inte skulle vilja det och detta bäddar för nya stridigheter längre fram. Men utspelet skall ses mot bakgrunden av den normgivande effekt vid andra avtalsförhandlingar som goda avtal för med sig. Åtgärderna måste därför betraktas så­som vidtagna i det samlade monopolkapitalets intresse.

  • Volvo-Köpingverken lägger 144 arbetare ånyo ner arbetet på morgonen. De lokala förhandlingarna som blir klara på kvällen berör cirka 1 800 man och ger dem en löneförhöjning på mellan 1,10 och 1,26 per timme. De arbetare som avlönas en­ligt MTM-systemet får i fortsättningen 12,40 per timme. Tillägget för nattskift höjs med 15 procent och vidare blir 18-åring­arna i fortsättningen jämställda med äldre arbetare.
  • KF-ägda Kalmar chokladfabrik utbryter strejk som varar någon timme. De 300 strejkande protesterar mot en löneupp­görelse. De återgår till arbetet efter löfte om förhandlingar. Dessa leder senare till en höjning av timlönen med 69-75 öre samt vissa förbättringar i ackorden.
  • I Laxå strejkar 100 man vid ESAB:s fabrik under en knapp 1 timma.
  • LM Ericsson i Stockholm och Hudiksvall förekommer kortare punktstrejker. I Stockholm deltar 200 man och i Hu­diksvall 25.
  • Sammanlagt 26 skogsarbetare i Norrbotten strejkar på olika platser i länet.

Lördagen och söndagen den 24 och 25 januari

Den gångna veckans händelser utlöser en febril aktivitet hos LO och dess fackförbund. Metall låter trycka upp 335 flygblad som distribueras med flyg och bil över hela landet till företag med Metall-anslutna arbetare. I flygbladet konstateras bland annat att LO:s satsning på låglönegrupperna inneburit att många mindre lö­nande företag tvingats slå igen. För att på detta sätt friställa svenska arbetare - många immigranter har också jobbat i dessa företag - ska få nytt arbete och helst i industrier som betalar bättre måste den expanderande industrin, exportindustrin, kun­na investera, det vill säga bygga nya fabriker, köpa nya maskiner, an­ställa mer folk. Detta är bakgrunden till den solidariska löne­politiken i Sverige som syftar till att hjälpa de lägst avlönade och garantera fortsatta framgångar för de effektivaste grenarna av industrin vilket först och främst är metallindustrin. En sådan politik är den säkraste garantin för bättre arbetsvillkor och en högre levnadsstandard i vårt land.' Metall ser med andra ord som sin uppgift att stärka monopolkapitalets ställning här i lan­det ('garantera fortsatta framgångar för de effektivaste grenar­na av industrin').

Arbetarna skall avstå från högre lönekrav för att kapitalister­na skall kunna växa sig starkare. Arbetarna vid de mera vinst­givande industrierna skall avstå. Arbetarna vid de mindre lön­samma företagen skall hjälpas genom den solidariska lönepoli­tiken ... så att företagen tvingas slå igen ... så att arbetarna där blir arbetslösa ... för då får vi en arbetskraftreserv ... som kan hålla nere lönerna ... så att företagen kan öka sina vinster ... till gagn för alla.

Att strejka är också 'osolidariskt mot de kamrater som käm­par en hård kamp mot arbetsgivarna för att få ut bästa mojliga resultat i förhandlingarna', heter det vidare i flygbladet. Vad är det för 'hård kamp' som avses? Socialdemokraternas 'kamp' för den solidariska lönepolitiken, det vill säga för lönesänkningar för de arbetare som lyckats skaffa sig en hyfsad lön.

Avslutningsvis får vi veta efter vilka riktlinjer Metalls 'kamp mot arbetsgivarna' skall föras: 'Endast om det råder ett avtalslöst förhållande kan man överväga ett godkännande av förhandlingsresultatet eller att tillgripa stridsåtgärder. De nu aktuella förhandlingarna sker under fredsplikt. Alla stridsåtgärder måste därför upphöra. Kvarstående missnöjesanledningar får diskuteras vidare under året och om de inte kan lösas, prövas inför planeringen av en ny avtalsrörelse.' Strejkhotet på Volvo-Skövde-verken är det som oroar mest. Förbundsordföranden i MetaIl Åke Nilsson åker därför till Skövde. I Kulturhuset som är full­satt intill bristningsgränsen, håller han ett förmaningstal till ar­betarna. Samma tongångar som i flygbladet och statsminister Palmes inlägg i remissdebatten går igen. 'En vägran att fortsätta arbetet på Volvo-Skövdeverken skulle innebära oerhörda skador för hela den svenska arbetarrörelsen'[5]. En arbe­tare föreslår omröstning om det avtal som skulle ge arbetarna 12,7 procents lönehöjning. En sådan omröstning skulle givetvis vara farlig. Förslaget avslås därför av förbundsordföranden un­der förevändningen att det är ett informationsmöte som Metall har ordnat.

Måndagen den 26 januari

Det står nu klart att den totalstrejk som Volvo-arbetarna hotat med inte kommer att äga rum (arbetarna hade gett verkstads­klubben och företagsledningen en frist till den 1 februari). Med tanke på de hårda påtryckningar arbetarna utsatts för från fackförenings håll är detta inte så konstigt. Arbetarna tvingas underkasta sig det avtal som slutits över deras huvuden (jfr s 121[6]) Ändå hade inte den strejk som inträffat på Volvo-Skövdeverken den 22 januari varit förgäves; tvärtom bidrog den såsom varje annan strejk till att flytta fram den svenska arbetarklassens positioner ännu ett stycke.

  • Någon totalstrejk utbryter inte heller hos Saab-Scania i Troll­hättan, trots att förhandlingarna inte är klara (arbetarna hade givit förhandlingsdelegationen en frist till måndagsmorgon den 26:e). Ett 100-tal man strejkar dock en kort stund som protest mot att förhandlingarna drar ut på tiden.
  • Strejk utbryter återigen vid Nefa i Norrköping. Denna gång lyckas de 38 kvinnor som strejkade på torsdagen få med sig ytterligare 84 anställda. Ett nytt avtal som ska gälla från den 1 februari sluts under dagen. Nefas personalchef Bo Johnsson: 'De strejkande har skrikit tillräckligt högt för att vi skall reage­ra'[7]
  • Även vid Goodyear i Norrköping strejkar man på nytt. 15-20 arbetare deltar. De återgår till jobbet efter två timmar sedan de Informerats om att företagsledningen vid förhandlingar varit positiv till en förbättring av förtjänstläget.
  • l25 skogsarbetare i Arvidsjaurområdet går i strejk som pro­test mot det nya avtal som träffades den 1 januari. 11 andra skogsarbetare sympatistrejkar. Domänverket lovar att förhand­lingar skall inledas torsdagen den 29 januari.

Tisdagen den 27 januari

  • Hos Facit-Halda AB strejkar 509 man 1-2 timmar. Klubbstyrel­sen hade tidigare begärt ett lönelyft med 7 procent för samtliga, plus ytterligare 2 procent för de lägst avlönade. På detta svarar företaget med att erbjuda en fixerad pott på 100 000 kr. Detta uppfattas av de anställda som ett hänsynslöst lågt motbud. Strejk utbryter inom några minuter, strejkens avsikt är att un­derstryka klubbstyrelsens krav. Fortsatta förhandlingar leder till att preliminär uppgörelse träffas den 31 januari. Företaget skjuter då till en pott på 240 000 att fördelas utöver den centrala uppgörelsen.
  • 85 arbetare vid AB Bacho i Enköping lägger ner arbetet i en timme under pågående förhandlingar.
  • Ett tiotal av Domänverkets arbetare i Fredrika revir i Västerbotten sittstrejkar. De kräver bättre avtal, månadslön och bättre kontakter med företagsledningen.

Onsdagen den 28 januari

  • Den första 'vilda' tjänstemannastrejken utbryter. Trafikpersona­len på samtliga SAS-stationer i landet, totalt 210 anställda, sittstrejkar. Strejkerna varar hela eftermiddagen. På ett strejkmöte på Arlanda godkänner de strejkande ett förslag att ta upp personalens lönefråga vid en central förhandling den 9 februari. Handelstjänstemannaförbundets ordförande Harald Lindholm förklarar i en kommentar att han ser strejken som en reaktion mot arbetsgivarnas skärpta attityd mot strejkande löntagare, Han menar också att arbetsförhållandena på Arlanda inte är bra, ett faktum som den höga personalomsättningen vittnar om. Två tredjedelar av de cirka 100 strejkande på Arlanda är nyanställda sedan 1969.
  • Strejk vid Rönnskärsverken utanför Skellefteå. Arbetarna är inte nöjda med resultatet av förhandlingarna om 1970 års löner. De kräver nya förhandlingar.

Fredagen den 30 januari

Förhandlingarna vid Saab-Scania i Trollhättan avslutas. Uppgörelsen träffades under stort missnöje från de omkring 2 500 arbetarna på verkstadsgolvet. 'Man hade begärt samma villkor som Volvo-jobbarna, det vill säga 14 kr i timman. Enligt avtalet, som träder i kraft den 1 februari blir det endast en höjning på cirka 90 öre från omkring 11 kr till 12. En enda förbättring vad gäller trivselfrågorna uppnåddes. Man får gå på toaletten 9 minuter längre per skift än nuvarande 15. Eller som en jobbare uttrycker saken: - Nu kan man få ha ont i magen utan att basen skriker om löneavdrag.'[8]

  • 230 anställda vid Sundvalls verkstäder sittstrejkar under två och en halv timme. Anledningen till strejken är längre tids irritation över löner och lönesättning. Sedan verkstadsklubbens styrelse ingripit återgår man till arbetet.
  • Sandvikens Jernverks AB:s Lidköpingsfabrik drabbas av en timmes sittstrejk. Arbetarna kommer inte att gå med på en svag uppgörelse. Man vill ha en lika bra uppgörelse som Volvoarbetarna fick.
  • Sammanlagt ett 100-tal skogsarbetare på två platser i Norrland (Arjeplog och en avverknings plats i östra Jämtland) strejkar.
  • En serie stora möten av skogsarbetare i Norrbotten inleds. Arbetarna kräver bland annat dagar månadslön på 2 500 kronor, lediga lördagar och fria verktyg. Skogsarbetarförbundets ledning blir starkt angripen. De negativa konsekvenser i form av lönesänkning, som en övergång ifrån tumberäkning till centimeter hade gett i det nya avtalet, rättades till på torsdagen. Kravet på månadslön leder senare till en lokal uppgörelse om försöksverksamhet med månadslön införs. Till en början omfattar verksamheten ett arbetslag om 15 man i Norrbotten. Lönen är den begärda, det vill säga 2 500 kronor.
  • Ett 40-tal utefilare vid Götaverken lägger ner arbetet i två timmar som protest mot att omklädningsrummen inte är tillräckligt varma. Arbetet återupptas efter att felet avhjälpts.
  • 32 Arbetar vid Ytongbolaen i Kvarnstorp vid Örebro slutar jobba och går hem. De återvänder sedan de hotats med avsked.

Måndagen den 2 februari

  • Ett 50-tal man vid Surte glasbruk strejkar mellan kl 6 och 8 på morgonen. Avsikten är att påskynda de lokala löneförhandlingarna.
  • 162 man vid AB Nordverk i Uddevalla strejkar en halvtimme. Anledningen är ett avbrott i pågående förhandlingar, vilket motiverades med ett kundbesök. Strejken får resultat att förhandlingarna omedelbart återupptas.

Torsdagen den 3 februari

  • Vid Surte glasbruk lägger man återigen ner arbetet. Denna gång deltar 165 arbetare i en två timmar lång strejk.
  • Ett 90-tal man vid LM Ericsson i Kristianstad protesterar mot takten i de lokala förhandlingarna genom att lägga ner arbetet i två timmar. Ett nytt avtal träffas några dagar senare. Avtalet berör cirka 500 man och ger en genomsnittslön på 11 kronor mot tidigare 9,75.
  • Cirka 200 arbetare sittstrejkar under 1 timme hos Start produkter i Lidköping. Orsaken är missnöje med ackordssättningen. Arbetarna återgår efter ingripande från fackföreningen. Förhand­lingar om nytt avtal pågår vid företaget.
  • Mellan 50-75 arbetare vid ett kraftverksbygge Bastusel i norra Västerbotten inleder vid 10-tiden en strejk som varar till på eftermiddagen. Arbetarna kräver att centrala förhandlingar om bland annat lönefrågor sätts igång.

Måndagen den 9 februari

  • l 200 hamnarbetare i Göteborgs hamn går i strejk. Tidigare har hamnarbetarna strejkat en vecka i november 1969. Den nya strejken pressar både den egna fackföreningen och hamnarbe­tarkontoret att tidigarelägga de lokala förhandlingarna som skulle ha påbörjats måndagen den 16 februari. Nu tar de istället sin början torsdagen den 12 februari. Förhandlingarna leder se­nare till ett nytt avtal som godkänns av arbetarna den 22 febru­ari. Avtalet betecknas av transportarbetarförbundets ordförande Hans Ericsson som 'Europas bästa hamnavtal'[9]. Det ger en fast tidlön på 14,60 i timmen för ordinarie arbetare. Genomsnittsförtjänsten på ackord enligt det gamla avtalet var 13,17. Däremot lyckas arbetarsidan inte motsätta sig hamn­arbetarkontorets krav på ökad skiftgång. I utländska storhamnar har utvecklingen lett till en sådan ordning, säger man, och avtalet betecknas på den här punkten som en anpassning till dessa förhållanden.

Strejkvågen lät sig inte dämmas upp vid landets gränser. Även i de övriga nordiska länderna förekom ett stort antal strejker under samma period. I flera fall sätts dessa I samband med strejken vid LKAB.

Danmark

Den 21 januari går 3 200 arbetare på Burmeister och Weins varv i Köpenhamn i strejk. De kräver 1 krona mer i timmen och hänvisar till den borgerliga regeringens skatte- och finanspolik, vilken inneburit en försämring av reallöneläget. Arbetare på andra håll, framför allt inom varvsindustrin, gör gemensam sak med arbetarna på Burmeister och Weins. På de flesta håll åter­går man rätt snart till arbetet.

Samtidigt håller de 26 så jakkade tillidsmaenden (ett slags fackliga arbetarrepresentanter) från olika varv i Danmark ett möte där de uppmanar de danska arbetarna till en 24-timmars totalstrejk. Avsikten är att visa missnöjet med regeringens ekonomiska poli­tik.

24-timmarsstrejken genomförs den 2 februari och lamslår hela den danska industrin. Över 30 000 arbetare från de 80 största arbetsplatserna i landet deltar. Danska arbetsgivarföreningen hotar med kraftigt höjda böter för lagstridiga arbetsnedläggel­ser. Ett uttalande den 3 februari från ordföranden i danska ar­betsdomstolen tyder på att domstolen kommer att gå på arbets­givarföreningens linje vid de rättegångar som kommer att följa på strejkerna.

Varvsägarna gör ett par dagar senare motdraget att kräva de 26 tillidsmaendens avgång. Detta leder genast till stora protester från arbetarhåll och bland annat demonstrerar 10 000-20 000 arbetare och studenter på riksdagsgården utanför Christiansborg. Den 6 februari inleder 11 000 varvsarbetare en strejk som vänder sig mot varvsägarnas krav. Dagen efter börjar typograferna på flera tidningar i Danmark att strejka som protest mot innehållet i rubrikerna på artiklar om strejksituationen.

I den debatt som uppkommer till följd av strejkerna cirkulerar som i Sverige olika konspirationsteorier om att kommunisterna har legat bakom och organiserat strejkerna. Bland annat vill en del skjuta skulden på en av de strejkande Kirunaarbetarna, dansk­talande Max Möller, som i början av januari besökte danska ar­betsplatser och där informerade om läget vid LKAB.

LKAB-arbetarnas exempel kom inte bara att utlösa andra strejker som i många fall ledde till bättre löne- och arbetsvillkor. 'Det är ingen överdrift att säga att strejken i malmfälten var upp­takten till ett revolutionärt uppsving bland arbetarna i hela Norden, däri ligger dess främsta betydelse'

Norge

I 'rapport fra Rana', Oslo, 1970, beskriver Tore Linn' Eriksen hur norska arbetare reagerade på LKAB-strejken.

"Strejken har inte bara fått en stor spridning. Den har också fått djupare innehåll: rationaliseringar på arbetsplatsen, lönesystem, effektivitetsjakt, det som kort präglar människans situation i arbetslivet i vår tid. Det som tidigare har varit ett oartikulerat missnöje har format sig till en medveten protest."

Så heter det i inledningen till Jernverksklubbens[10] solidaritetsupprop till de svenska gruvarbetarna. 'Det som tidi­gare har varit ett oartikulerat missnöje, har format sig till en medveten protest.' Det samma kan sägas om debatten som i vårt eget land har följt på strejken. Hittills har 'lag och ordning' präg­lat arbetslivet, - i alla fall sett uppifrån. Det har varit en god samarbetsanda mellan LO och NAF (Norska Arbetsgivare­föreningen). Samarbete, effektivitet och gemensamma intressen, så har parollen varit. Men denna politik har väckt större entu­siasm på topplanet än på basplanet i fackföreningen - rörelsens egna organisationer. Genom tidningsreportage, radio och TV har klubbordföranden och arbetare nu börjat att ge uttryck för sin uppfattning. Det väcker uppmärksamhet och inte så lite ängslan.

Reaktionen på Kiruna-strejken är präglad av en massiv och spontan uppslutning. Fackföreningar nöjer sig inte med vackra sympatideklarationer, man skickar runt insamlingslistor under frukostrasten. Debatten om förhållandena vid norska företag blir allt intensivare. Solidaritetsaktioner startas, för de norska arbetarna känner igen sin egen situation. Kiruna har speciella problem. Men det som är huvudsaken - kampen för att återupp­rätta människovärdet - är gemensam. Det är ett uppror mot omyndighetsförklaring, mot den form av samhällelig underkastel­se som företagsledning och kapitalägare kräver av 'sin arbetskraft'. Det är inte ett isolerat skådespel om kronor och ören utan ett krav på människovärdigare förhållanden som nu växer i styrka. Sympatibevis och beslut om anslag sker inte på direktiv uppifrån utan på grund av solidaritet och samhörighetskänsla nerifrån.

Ord som människovärde, fysisk och psykisk hälsa står plötsligt i centrum för debatten. Det är inte någon ny dimension i arbetarrörelsens kamp utan den typen av grundläggande frågor höll på att offras på arbetsfredens altare. De som reser sådana frågor och är villiga att visa kampvilja, det är de som är intresserade av att stärka och samla den fackliga rörelsen. De som svikit fackföreningsrörelsen, det är de som talar om harmoni och arbetsfred, medan förhållandena för arbetarna blir alltmer förvärrade av 'den teknologiska utvecklingen'. Det är ett hån motfackföreningarna, när LO-ordföranden går till Norska Riks­kringkasting för att backa upp arbetsgivarnas önskan om ett fortsatt kamouflage av arbetarnas sociala verklighet. [11]

Den största fackföreningen i Mo i Rana, Mo Jern och Metall, diskuterade Kiruna-strejken och satte också igång en insamling till LKAB-arbetarnas kassa; liknande aktioner sattes i december 1969 igång vid en rad norska industrier. l ett uttalande från Mo Jern och Metall heter det: 'Vi har med förståelse och fullständig sympati följt ert uppror, mot en allt mer tilltagande rovdrift av arbetarnas hälsa och trivsel, och vi ser detta som en kamp för alla arbetare i Norden. Vi hoppas att ni genom ert beslutsamma uppträdande kan lyckas med att uppnå människovärdiga förhål­landen på era arbetsplatser och samtidigt statuera exempel för alla arbetsgivare som försöker att utnyttja ingångna avtal utan hänsyn till arbetarna.'

Det är lika klara ord i ett uttalande av Mo Arbeiderförening, avd 101 av Norsk Arbeidermannsforbund: 'Därför är gruvarbe­tarnas kamp också vår kamp, det är en kamp arbetare över hela världen måste föra för att försvara sina intressen. Vi måste nu visa vår solidaritet över nationsgränserna och ge de strejkande arbetarna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara det ekono­miska och moraliska stöd som vi är i stånd till. Vi måste hjälpa dem att föra sin kamp till seger, en seger som kommer att få be­tydelse för arbetarklassen i hela Norden. Gruvarbetarna är före­gångsmän, de visar sammanhållning och solidaritet, den makt som ligger i det arbetande folkets händer när de står eniga.'

I slutet av januari var det nära att det utbröt en strejk vid Koksverket i Mo och Rana. Ett stort strejkmöte utlystes. Strej­ken behövde aldrig gå i verkställighet. Företagsledningen erbjöd Arbetarna ett avtalsom var det bästa som någon arbetargrupp I Mo l Rana erhållit; sedan avtalet hade träffats skickade arbe­tarna vid Koksverket ett tacktelegram till Kiruna. Man menade att de fått sitt goda avtal tack vare LKAB-arbetarnas aktion.

TROMS0, 4. februar 1970.
Kiruna-Svappavaara streikekomite,
Sporthallen,
Kiruna.
Sverige.
Kjiere kamerater ...
Vi sen der dere våre hjerteligste gratulasjoner med de store resul­tater dere har oppnådd, icke bare for dere selv, men også for fagbevegelsen her i Norge. Arbeiderne ved Koksveret i Mo i Rana har fått et ekstre lonnstillegg på minst kr. 2.500,- pr. år og gruvearbeiderne ved A/S Sydvaranger, Kirkenes mere enn, 1000 kroneri året. Og flere felger etter. Dette ville vaert utenkellg for Kirunastreiken. Deres kamp har virkelig satt skre i stor kapitalismens menn i hele Norden.
Til lykke med forhandlingene dere skal påbegynne f. k. mandag.
Med kameratslig hilsen
Tromso Bygningsarbeiderforening
Johs. Olaisen'

Finland

Den 9 februari utbryter stor telefoniststrejk i Finland. Strejkhot råder på flera andra fronter. Bland annat hotar riksomfattande strejker inom den privata busstrafiken och bland flygvärdinnorna.

Nån form av analys

Förutom de många skogsarbetarstrejkerna (vars exakta antal inte går att beräkna), var det 55 strejker mellan den 9 december och den 9 februari. 50 av dessa inträffade under perioden 15 ja­nuari och 9 februari. Antalet strejkande arbetare uppgick, till cirka l0 500 - 12 000. I den siffran ingår inte LKAB:s 4 800 strejkande.

När en strejk bryter ut alarmerar det drabbade företaget naturligtvis inte självmant pressen. Av en undersökning som gjorts av Walter Korpil[12], framgår att företagen ofta inte ens brukat rapportera strejkerna till sin organisation. Han säger att 'kanske endast ungefär hälften av alla vilda strejker rapporteras' och att dessa strejker 'på det hela taget synes vara av samma genomsnittliga storlek som de rapporterade'. Det står därför klart att strejkvågen varit av betydligt större omfattning än vad vårt ka­lendarium utvisar.

När företagen inte rapporterar sina strejker bryter de mot SAF:s stadga. Enligt § 33 är de nämligen skyldiga att 'ofördröj­ligen göra anmälan' hos sitt förbund när strejk hotar att utbryta eller har utbrutit. Det är knappast av slöhet som företagen bry­ter mot en stadga som de förbundit sig att följa. Den viktigaste förklaringen är att företagen för att få 'lugn' och kunna uppfylla sina leveransåtaganden gör eftergifter för arbetarnas krav. För­klaringen ligger alltså i motsättningen mellan kapitalets långsik­tiga intressen, som i första hand representeras av SAF och det enskilda företagets kortsiktiga intressen. De enskilda företagens i eget intresse gjorda eftergifter försvåras om de anmäler 'vilda strejker', därför att SAF ställer sig avvisande till förbättringar som kommit till stånd till följd av en styrkedemonstration från arbetarna. 'Det får', som direktör Elmstedt i SAF säger, 'inte löna sig med vilda strejker.' Det finns alltså all anledning att anta att det förekommer en mängd nedtystade 'vilda strejker' som leder till förbättringar av både löne- och arbetsvillkor för arbetarna.

Ett har många av strejkerna gemensamt. De är en reaktion på 'förhandlingssystemet med en central ram och långt utdragna lokala förhandlingar. De har varit påtryckningsaktioner för att påskynda förhandlingarna ...'[13]. Några exempel från kalendariet: Kungsörsföretagen Strängbetong AB och AB A. H. Andersson, Skånska Cement i Kalmar, AB Bahco i Enkö­ping, Surte Glasbruk, AB Nordverk i Uddevalla och Göteborgs hamn. Påtryckningarna har i många fall lett till omedelbara resultat (bland annat vid Skånska Cement, Nordverk och Göteborgs hamn).

Men arbetarna har inte endast lyckats påskynda inledda för­handlingar. De har också tvingat företagen att gå i förhandlingar om ändringar i gällande avtal eller om helt nya avtal. Företagens allmänna attityd när en strejk utbrutit har till en början ofta varit att 'här finns inget att förhandla om' (dir.ass. Hans Holm­herg, Verkstadsföreningen, uppgav vid en förfrågan att företa­gen skall agera på detta sätt), men en snabb titt på kalendariet visar att förhandlingar oftast upptagits omedelbart eller några dagar efter strejkerna (ibland till och med under pågående strejk; Till exempel vid Saab-Scanias Plåtverkstad i Luleå). Företagen har allt­så tvingats på knä, trots att de har kollektivavtalslagen på sin sida.

De krav arbetarna ställer i samband med strejkerna kan grovt indelas i tre kategorier:

  1. Krav på lönehöjningar och förbättringar av lönesystemen
  2. Krav på förbättringar i arbetsmiljön
  3. Krav på minskning av arbetstakten, mindre övertid och lik­nande.

När arbetarna lyckas få igenom sina krav rör det sig genomgå­ende om krav enligt punkterna l och 2. Däremot vill inte före­tagen ge efter på punkten 3 utan försöker tvärtom ofta komma med motkrav om ökad produktion som en förutsättning för exempelvis högre lön. I uppgörelsen vid Volvo-Torslandaverken får arbetarna fler avbytare som en följd av kravet på minskad hets. Men någon sänkning av arbetstakten går företagsledningen inte med på. I samma linje (det gäller att få så hög produktion som möjligt) ligger bestämmelsen i Göteborgs hamnarbetaravtal om ökad skiftgång.

Att företagen försöker pressa ut så mycket som möjligt av 'sina' arbetare är inte så underligt. Det är i stället en nödvändig följd av produktivkrafternas (människornas aktivitet och för­måga att utnyttja naturtillgångarna, den tekniska kunskapen, maskinell utrustning med mera) höga utveckling och oförmågan att i ett kapitalistiskt samhälle utnyttja dessa till alla människors bästa. De kapitalistiska företagens profitkrav tillgodoses i dag bäst genom strävan efter högsta möjliga produktivitet. Denna förverkligas i sin tur bäst genom att människan förvandlas till ett tillbehör till de allt snabbare maskiner vid vilka de arbetar. Vi kan här ånyo citera ett stycke ur Mo i Rana Jernverksklubbs hälsningstelegram till gruvarbetarna: 'Modern teknologi och tekniska rationaliseringar har nog satt det hela igång. Men det har skett något mer. Arbetsgivare och arbetsledare har fallit för frestelsen för att få människan, arbetaren till att verka som en maskin. Moderna rationaliseringssystem, MTM till exempel, är en stu­die av människan som en mekanisk inrättning.'

Produktivkrafternas fortsatta utveckling kommer emellertid med nödvändighet att leda till att arbetarna reser sig mot den 'allt mer tilltagande rovdriften av arbetarnas hälsa och trivsel', eller med andra ord mot den ökade utsugningen eller exploa­teringen av arbetarna.

Den centrala uppgörelsen mellan LO och SAF, som träffades den 19 juni 1969, omfattade två år. Riktlinjerna för 1970 års löner har satts så att potten inom ett avtalsområde eller ett före­tag kan variera mellan 28 och cirka 59 öre. I lokala förhandlingar har det tidigare om åren hänt att man lyckats tilltvinga sig vissa tillägg utöver ramen. Men det har aldrig tidigare hänt att ramen kullkastats i en sådan omfattning som i år. I kalendariet har re­dovisats resultaten av förhandlingar som följt på större arbets­nedläggelser. Resultaten överstiger ofta betydligt ramen enligt den centrala uppgörelsen (till exempel Volvo-Torslandaverken 1,50­ 2 -, Volvo-Köpingverken 1,10-1,26, Skånska Cement i Kal­mar prel. uppgörelse 2 -, LM Ericsson i Kristianstad 1,25). De bästa avtalen har arbetarna vid Volvo-Torslandaverken och Göteborgs hamnarbetare fått. Volvo har på senare tiden drab­bats av en mängd sittstrejker.

Göteborgs hamnarbetare har under hela det här århundradet varit 'mycket bråkiga'. Göteborgs hamn och Volvo tillhör med andra ord de mest strejkdrabbade arbetsplatserna i hela Sverige. Är det enbart en slump att deras arbetare i dag har bättre avtal an andra arbetare? Och är det enbart en slump att man brutit med den centrala uppgörelsen i aldrig tidigare skådad omfatt­ning? Naturligtvis inte. Statsminister Palme och andra borgerliga politiker skulle försöka slingra sig undan med 'att det är möjligt att vilda strejker i enstaka fall har förbättrat arbetarnas situa­tion, men att en väsentlig förklaring' till den höga levnadsstan­darden i Sverige är 'stabiliteten i rättsordningen på den svenska arbetsmarknaden' och att 'vilda strejker, om de sätts i system, får förödande konsekvenser för samhället i sin helhet men fram­förallt för arbetarna att hävda sina rättigheter'.

Det är snarare så att 'stabiliteten i rättsordningen' och de tidi­gare relativt få strejkerna är orsaken till den relativa - i många fall absoluta - exploateringen av den svenska arbetarklassen. Inkomstklyftorna ökar och vissa grupper får vidkännas en di­rekt levnadsstandardsförsämring. 'Skattestatistiken ger belägg for att någon inkomstutjämning inte ägt rum ... Ett uttryck för denna tendens är att andelen personer med låg inkomst (40 procent av medelinkomsten och lägre) stigit kraftigt sedan 1948, samti­digt som gruppen med "normalinkomster" ökat.' En tendens till ojämnare inkomstfördelning kan sålunda iakttagas. Ännu tyd­ligare blir tendensen på senare år till ökning av de större förmögenheterna. Det råder med andra ord ingen tvekan om vad de 'lugna förhållandena på arbetsmarknaden' innebär för arbetarklassen.

Men det viktigaste resultatet av LKAB-strejken är inte att den gett många arbetare bättre löne- och arbetsvillkor. Det viktigaste och det bestående är den ökade medvetenhet - det revolutionära uppsving - som strejken skapat bland arbetarna. 'Varje strejk för i sitt släptåg tankar om socialismen bland arbetarna, tankar om hela arbetarklassens kamp för att frigöra sig från kapitalets förtryck.'

Det förhållandet att fackföreningsmöten över hela landet plötsligt blivit välbesökta är bara ett exempel på den ökande medvetenheten hos den svenska arbetarklassen. Här ett bely­sande citat:

'Uppslutningen vid SAKO-arbetarnas i Sundsvall möte på fre­dagen kunde man inte klaga på. Omkring 600 av de 700 kollek­tivanställda deltog i det tredje mötet på en och en halv vecka om det nya avtalet. Arbetarna kom direkt från arbetsplatsen i blåställ, skyddsmasker och skyddsglasögon för att lämna sina röster.'[14].

Snacket går annorlunda på arbetsplatserna. Man börjar bli klar över att man utnyttjas på ett hänsynslöst sätt och att kampen gäller något mer än högre löner.

Vittnesmål

En arbetare på Gustavsbergs fabriker utanför Stockholm. 'Im­porterad' från arbetslöshetens Finland. Föredrar att förbli ano­nym: 'Jag har själv jobbat fem år på fabriken. Och när jag kom till Gustavsberg så var det faktiskt idealföretaget. Ingen stress, vis­serligen jobba vi på ackord, men det var inga stressackord alltså, så man behövde inte jäkta ihjäl sej. Man jobba normalt, om jag säger så, och tjäna en skaplig hacka. Inga chefer som bråka, ingenting. Men se nu har dom hittat på alla djävla regler och föreskrifter och förordningar och UMS-avtal och fan vet vad det är. Och det värsta är ju alltså att det är ett KF-företag. Det snackas ju så förbannat vackert i alla broschyrer och allting om det här med kooperations andan och hur bra det är och vi själva äger det. I helvete heller. Det är lika illa, som vilket djävla ame­rikanskt företag som helst!

Vi hade en strejk i höstas redan, på det så kallade monteringsbandet, där dom monterar sanitetsporslinet. Det var just tack vare dom här MTM- och UMS-avtalen. Dom bara gick och skrev under från fackets sida utan att fråga jobbarna det minsta hur dom tycker och vad dom anser. Dom bara gick och slängde under sitt namn. Fackföreningens ombudsman och ordföranden i spetsen.

Det har varit såna här små punktstrejker i en halv månad nu i alla fall och den senaste börja igår och så fortsatte dom idag. Om vi frånser den här strejken i höstas, så har det aldrig varit så mycket strejker som nu. Så LKAB-strejken är nog en utlö­sande faktor. Det har smittat av sig liksom. LKAB-strejken har gjort att man ser sin egen situation i andra ögon. Även om dom inte har spikat spikar i väggarna för att vi inte ska få luta oss mot dom, men - okej det är svårt att komma på några konkreta exempel så här ett, tu, tre. Men det är klart att det finns liknande hos oss också.

Det där med enigheten däroppe, ett tag var den väl hundra­procentig, var nåt som förvåna oss här i Gustavsberg. För här har det ju varit det systemet i löneförhandlingarna att dom olika grupperna säger: jag ska ha ... jag ska ha ... jag skiter i vad dom andra får. Så har det ju varit hela tiden här, men nu fick man se att det går att vara enig och ändå få för samtliga. Det där kommer nog att sätta sina spår.

Vi hade en frivillig insamling till LKAB-killarna nere hos oss. Den kom spontant bara. Det var då faktiskt inte många som inte gav en slant. Om det sen var 50 öre eller 10 spänn.

Vad vi behöver här i Gustavsberg, det är väl en ledande kraft en auktoritet, som kunde få fräs på dom, som kunde få igång en tillräckligt kraftig opinion för att det skulle bli totalstopp. Alltså alla - hundra procent - är missnöjda. Men det är bara det att det inte finns någon riktig ledare, som törs stiga opp och ta ställning och få dom andra med sig för att få ett stopp på det här.'

'Idag finns ingen hamnarbetare som ångrar att man vidtog stridsåtgärder' (det är strejken i november 1969 i Göteborgs hamn som åsyftas). 'Alla är överens om att man var tvungen att visa sin makt inför arbetsgivarna som alltför släpphänt hade lyssnat på missnöjesyttringarna. Och fortfarande kommer sym­patibevis från hela landet i form av pengar till hamnarbetarna. I går cirkulerade också listor i hamnarna för att få penningstöd till gruvarbetarna i Norrbotten.

Några större konkreta förbättringar efter strejken kan inte arbetarna i hamnen peka på, utom att man blivit lovad fler toa­letter, tvättställ och omklädningsrum.

Men det är själva känslan som man sätter högt. Den känsla av samhörighet som strejken skapade och känslan att gemen­samt kunna sätta emot arbetsgivarnas krav.'[15] (det vill säga innan LO ingrep).

Referenser

  1. Norrskensflamman 20/1
  2. SAF:s lilla förhandlingsdelegation består av direktörerna Trygg've Holm, Curt-Stefan Giesecke och Erik Elmstedt.
  3. §42 ger SAF möjlighet att utdöma skadestånd hos delägare (det vill säga de till SAF-anslutna företagen) eller utesluta denne ur SAF Vid brott mot stadgar och beslut.
  4. 24/1 1970
  5. DN 26/1 1970
  6. Thunberg, Anders: Strejken, Tema, 1970.
  7. DN 28/1
  8. AB 31/1
  9. DN 24/2 1970
  10. l Mo i Rana
  11. Här avses en uppvaktning som norska LO och Norges Arbetsgivarförening (NAF) gjorde tilI landets radiochef, vid vilken man gick till angrepp mot radio- och TV-reportage under Kirunastrejken. Rapporterna skapade oro på den norska arbetsmarknaden, farklarar man.
  12. Vilda strejker inom Metall och Verkstadsindustrin. En rapport till Svenska Metallindustriarbetarförbundet, Stockholm 1968
  13. Tidsignal 9/70
  14. Dagbladet, Sundsvall 7/2 -70
  15. Aftonbladet 17/12 1969