De terroristiska Anarkisterna
Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till anarkismens idéer och som i sin verksamhet förutom personlig tillfredsställelse också sökte påskynda den sociala revolutionen eller ge stöd åt den anarkistiska rörelsen. Denna handlingens propaganda tog sig uttryck i mord, bombattentat, stölder, bankrån.
Den mest namnkunnige av terroristerna, Jules Ravachol, sysslade under 1890-talets första år med spritsmuggling, förfalskning, gravskändning, mord och bombattentat. Sin oundvikliga dödsdom hälsade han med utropet "Vive l'Anarchie!" och besteg giljotinen sjungande sin egen visa "Ner med gud i skiten".
Ravachol blev hämnad genom en serie nya bombattentat och efter några månader bröt en fullkomlig terrorepidemi ut i Paris. Léauthier överföll en serbisk minister med en skomakarkniv. Vaillant kastade en bomb i deputeradekammaren. Emile Henry, den grymmaste av terroristerna, dödade fyra polismän med en bomb, och för att hämnas Vaillant kastade han en ännu bomb på Café Terminus som skadade tjugo personer och dödade en. Santo Caserio mördade president Carnot med ett dolkstick i levern under ropet "Vive l'Anarchie!", som hade blivit något av en ritual för dessa dödsföraktande och livshungriga fanatiker.
Under åren 1900-05 verkade en modern Robin Hood-liga under namnet "Nattens arbetare" i Frankrike. Den leddes av Marius Jacob, som hade organiserat ett perfekt fungerande nät av inbrottstjuvar, guldsmeder, vapen- och verktygstillverkare över hela landet. Ligan satte en ära i att bara bestjäla de besuttna klasserna och en stor del av bytet kom anarkiströrelsen till del. Den första "Rififi-kuppen" utfördes av Jacob och hans kamrater. Han avtjänade ett långvarigt straff på Djävulsön, benådades så småningom, kom tillbaka till Europa och tog med glatt mod livet av sig vid 70 års ålder.
Den betydligt mer våldsamma Bonnot-ligan härjade under första delen av 1910-talet och stod för de första bankkupper som genomfördes med hjälp av bilar. "Automobilbanditerna" bekände sig gärna till Max Stirners individualistiska anarkism och sköt skoningslöst ner alla som kom i deras väg. Jules Bonnot och de flesta av hans vänner dog i eldstrid med polisen.
Även om den terroristiska anarkismen var som mest utbredd i Frankrike, så förekom den även annorstädes (ja, till och med i Sverige). En av de mest kända terroristiska anarkisterna utanför Frankrike är den amerikanske anarkokommunisten Alexander Berkman. Han var jude och föddes 1870 i "Litauens Jerusalem", Vilnius (som då tillhörde Ryssland), och emigrerade till USA vid 18 års ålder, där han strax blev verksam i den anarkistiska rörelsen. 1892 sköt han ner kongressledamoten och finansmannen H.C. Frick. Frick hade utmärkt sig bland de andra kapitalistsvinen genom att offentligt deklarera att han såsom arbetsgivare hellre såg varenda strejkande mördad än gav vika en tum. Efter dådet satt Berkman 14 år i Allegheny Prison i Pennsylvania. Väl frigiven kastade han sig åter genast in i anarkistiska aktiviteter, redigerade tidskriften Mother Earth, organiserade demonstrationer mot arbetslöshet, militarism och justitiemord, vilket renderade honom ett nytt fängelsestraff. Tillsammans med bland andra Emma Goldman återemigrerade han till Ryssland efter revolutionen där. Mycket snart förbyttes emellertid hans hängivenhet i besvikelse och bitterhet över bolsjevikernas terrorvälde mot andra revolutionärer. Sina sista år levde han under ständigt kringflackande. Han dog för egen hand i Nizza 1936, bara några veckor före spanska revolutionens utbrott. Hans livsöde är en fingervisning om att det inte finns några vattentäta skott mellan skilda slag av anarkism.
Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot terroristernas verksamhet. Flera av dem, som Elisée Reclus och Sébastien Faure, var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av terroristernas dåd.
Den här posten är tagen (och omarbetad) ur Johansson, Ingemar & Ericson, Bengt: Anarkisterna i klasskampen som finns upplagd här.
