Visa källa för Coulson, Andrew: Tanzania - a political economy

[[Andrew Coulson]] har skrivit ned Tanzanias (tidigare Tanganyika på fastlandet med ön Zanzibar som oberoende) historia från för-kolonial tid fram till tidigt 80-tal med fokus på ekonomi. 

== För-kolonial tid ==
Det som idag är Tanzania har under hela perioden varit ett land dominerat av små-jordbruk. I för-kolonial tid letade sig ny teknologi och nya varor (eldvapen och järnredskap) från kusten till samhällen i inlandet i små steg. I takt med att handeln ökar koncentreras makt och rikedom hos vissa stammar vid kust och inland. Men de lokala hövdingarna (eller bönderna för den delen) är inte tillräckligt starka för att sätta sig emot de tyska kolonisatörerna under slutet av 1800-talet. 

== Kolonialism ==
Med tyskarna kommer en mindre ström av vita jordbrukare, viss sjukvård och skola införs och statssturkturen byggs ut allt mer. Skattesystem tvingar många bönder att odla cash-crops för försäljning och export. Första världskriget drar över landet, afrikaner slås mot afrikaner under brittisk respektive tysk flagg. Efter kriget beslutar Nationernas Förbund att Tanganyika ska administreras av Storbritannien. Landet blir en brittisk koloni. 

Som brittisk koloni syftar den mesta av verksamheten till att gynna den brittiska kapitalismen (även om NF mandatet cyniskt förklarar att landet ska förvaltas för dess invånares bästa). Landet ska producera en del jordbruksprodukter, vara ett möjligt mål för brittiska utvandrare och den begränsade köpkraften ska utgöra efterfrågan för brittiska varor. All afrikansk företagsamhet motarbetas med förbud och hinder mot lån och industri. Lokala industrier, när de lyckas uppstå, tvingas sälja varorna till samma pris som motsvarande brittiska industrier. Skolväsendets byggs ut men missgynar tydligt de svarta afrikanerna (till förmån för Europeer och asiater). Experter ger sig in i jordbruket och söker "rationalisera" småbruket genom krav på typ av gröda, monokultur, terrasodling och liknande. Många av kraven är helt tokiga och leder till kraftiga protester bland bönderna. På landsbygden utgör vertikala uppköps-kooperativ en allt större maktfaktor. En liten men stridbar lönearbetarklass vuxit fram i Dar es Salaam med upprepade vilda strejker under 1950-talet. 

En nationaliströrelse, [[TANU]], vars främsta ideolog blir [[Julius Nyerere]], växer fram med bas bland afrikanska byråkrater och akademiker. De stridbara arbetarna har formerat sig i en fackföreningsrörelse som med upprepade strejker och störningar deltar i självständighetskampen. Det Östafrikanska koloniala projektets tveksamma lönsamhet i kombination med allt envisare motstånd både bland bönderna och städernas arbetare får britterna att överge Tanganyika. Nationaliströrelsen tar makten, Nyerere blir president och man börjar bygga den Afrikanska socialismen. Efter en blodig statskupp på Zanzibar enas Tanganyika och Zanzibar i "The United Republic of Tanzania" 1964.

== Den afrikanska socialismen ==
Den Afrikanska socialismen i Tanzania är en aningen snårig historia. Landet tar emot bistånd och lån från både väst (med USA och Sverige i spetsen) och kommunistblocket. Ledarna pratar om att frihet och arbete ska bygga landet. Från 1967, med utgångspunkt i [[Arusha deklarationen]] förstatligas banker, försäkringsbolag och de flesta av de få industrierna. Staten tar, främst via kooperationerna, över handeln med utlandet och stora delar av uppköpen från bönderna. Samtidigt byggs sjukvård, skola och infrastruktur ut kraftigt. Läskunnigheten ökar betydligt och mer industrier etableras i landet.

På landsbyggden genomför man "villagization" där bönderna, första med löften men sedan med fysiskt tvång, tvingas flytta ihop i byar och pressas att rationalisera jordbruket efter de statliga experternas råd. Även nu är många av råden tveksamma och åtgärderna leder till fallande produktion i jordbruket (det bortförklaras delvis med att förlänga en torrperiod ett år utöver dess faktiska utsträckning).

== Bistånd ==
Samtidigt härjade en uppsjö olika biståndsprojekt i Tanzania. Biståndsprojekten präglades ofta av en förment veta-bäst mentalitet där byråkrater och utländska experter gjorde fel i stor skala på många platser. Inte sällan utgjorde bistånden ett sätt för biståndsgivaren att skapa efterfrågan till inhemska företag. Till exempel kräver USA att vissa byggen måste finansieras av US-aid (den amerikanska statliga biståndsorganisationen) för att garantera uppdrag åt amerikanska företag. Ett annat jävligt exempel är hur läkarkåren och internationella läkemedelsföretag hindrar reformer inom sjukvården som skulle minska efterfrågan på dyra mediciner. Reformen som de satte stopp för gick ut på att sats mer på vårdcentraler och förebyggande vård (som skulle hjälpa fler och vara billigare) än på dyra sjukhus. Dessutom fanns det vid den här tiden 1 anställd försäljare/lobbyist för läkemedelskapitalet för 4 läkare i landet, ofta var repressentanten från läkemedelsbolget en medicinskt utbildad person som lockades bort från vården med högre lön. Läkare rekommenderade, under inflytande av bolagen, ofta dyrare medicin än vad som var nödvändigt. 

Tanzania stödde internationellt svarta befrielserörelser och dess socialism gav, enligt författaren ett fint alibi för biståndsgivande socialdemokratiskt styrda länder. För att skyla över samarbete med apartheid/Sydafrika pekade man på att man minsann stödde socialistiska svarta Tanzania.

== Arbetare, bönder och studenter under den Afrikanska socialismen==
Under de första faserna av villagization-processen talades det om Ujamaa, den utvidgade familjen, en sorts ideal bygemenskap på mer eller mindre frihetligt socialistiska principer. Bönderna uppmanades bilda bygemenskaper och producera gemensamt för sig själva och under eget ledarskap. Några entusiastiska bönder, många av dem medlemmar i partiets ungdomsorganisation, gav sig i kast med att skapa den nya världen. Efter några kämpiga år fanns det flera väl fungerade frivilliga Ujamaas runt om i Tanzania federerade i [[Ruvuma Development Association]]. Man producerade gemensamt, organiserade skolgång, jordbruksforskning, bildade byindustrier, skickade invånare på 3-månaders besök på sjukhus för att lära sig grundlig vård, bildade team för kunskapsspridning mellan byar och började i allt högre grad ifrågasätta byråkrater och experter från staten. Man gjorde det statens ideologer hade pratade om. Till en början fick man statlig stöd i form av lån och bidrag för olika projekt men med tiden visade sig bygemenskaperna allt för farliga för herrarna i staten. En statlig undersökning pekade på den självtillit och det trots som lyste från byarna och risken för spridning. Ojamaa-organisationen förbjuds 1969 och alla gemensamma tillgångar beslagtogs.

I städerna försöker man redan från självständigheten använda fackföreningsrörelsen för att skapa disciplin och förbättra produktiviteten på arbetsplatserna. Trots fackpamparnas ansträngningar är det inte lugn och ro på arbetsplatserna. Arbetarna tar fasta på statens socialistiska jargong och strejkar för att förbättra sin situation och byta ut företagsledning. När staten tvingas slå ner på strejkerna övergår arbetarna till s.k Lockouter. De förvägrar helt enkelt ledning och arbetsköpare att gå in på arbetsplatsen. Ofta med krav på att cheferna byts ut permanent. 1973 gick en våg av lockouter (the tanzanian way) genom Dar es Salaam och staten tvingades kasta sin arbetaristiska mask. Allt mass-agerande (oavsett om det störde produktionen eller ej) krävde partiets godkännande och arbetarledare som sattes sig upp mot ledningen fängslades. 

Den afrikanska socialismen stötte även på patrull på de nybildade Universiteten. Under självständighetens tidiga år hade bortskämda studenter protesterat mot den obligatoriska samhällstjänsten (med endast 40% av lönen som dock fortfarande överskred arbetare och bönders inkomster) som krävdes för att få jobb i staten. Nyerere personligen slår, med socialistiska och populistiska argument, studenterna på fingrarna, stänger av dem från universitetet och deporterar dem till byarna (deportation till hembyn verkar vara ett vanligt grepp mot uppkäftigt folk i städerna). 10 år senare är visan en annan. Allt högre kritik mot den byråkratiska bourgeosin hördes från studenter och lärare på Universitetet. 1978 demonstrerade 1500 studenter MOT löneökningar för byråkraterna, 400 greps och stängdes av från Universitetet. De flesta studenterna, förutom 40 ledare och 19 lögnare (ofta hade de angett falskt namn eller adress tills snuten) fick komma tillbaka senare. Pamfletten "[[Shiviji, A. M: The Silent Class Struggle|The Silent Class Struggle]]" kommer från den radikala studentmiljön.

[[Kategori:Böcker]]
[[Kategori:Tanzania]]