Fridell, Folke: Stenansiktet - Versionshistorik

Kurtake den 15 april 2012 kl. 21.04

2012-04-15T21:04:05Z

Linnea den 12 april 2012 kl. 15.58

2012-04-12T15:58:58Z

Linnea den 12 april 2012 kl. 15.58

2012-04-12T15:58:03Z

Linnea den 12 april 2012 kl. 15.56

2012-04-12T15:56:00Z

Kurtake den 5 augusti 2008 kl. 18.47

2008-08-05T18:47:04Z

Kurtake: Ny sida: Fridell, Folke: ''Stenansiktet'', LT : [Seelig], 1962. Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i un...

2007-10-22T19:00:05Z

Ny sida: Fridell, Folke: ''Stenansiktet'', LT : [Seelig], 1962. Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i un...

Ny sida

[[Folke Fridell|Fridell, Folke]]: ''Stenansiktet'', LT : [Seelig], 1962.

Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i ungdomen. Han väljer att klara sig på egen hand. Han reser till Stockholm. Inte bara för att där finns bättre möjligheter att klara sig utan inkomst utan för att han vill fly. Fly från sig själv och den döda tillvaron i byn där alla känner alla. Från den ständiga maskeraden. Där alla, inklusive han själv bär på ett stenansikte. Livet finns inte kvar i folk. I han själv. Han vill hitta ett rikitigt leende. Ett ansikte som inte bara är dött.

@@ Rad 5: / Rad 5: @@
 Han hankar sig fram i Stockholm; plockar fimpar, återsäljer gamla dagstidningar och bor i ett båthus utanför stan. Samtidigt minns han ungdomen, strävan efter att tillsammans skapa en bättre värld. Föreningslivet, ungdomsklubben, de brinnande ideerna, [[Peter Kropotkin|Kropotkin]] och, senare, kooperationen och nykterhetsrörelsen.
-Det är en beskrivning av en kall värld, full av svansviftare och meningslöshet. Men i bakgrunden, i Aren, har glöden aldrig riktigt slocknat - för det måste inte vara så här.
+Det är en beskrivning av en kall värld, full av svansviftare och meningslöshet. Men i bakgrunden, i Arne, har glöden aldrig riktigt slocknat - för det måste inte vara så här.
 == Citat från boken ==

← Äldre version		Versionen från 12 april 2012 kl. 15.58
Rad 1:		Rad 1:
−	[[Folke Fridell~~\|Fridell, Folke]]: ''Stenansiktet'', LT : [[Seelig~~]], 1962.	+	Roman av [[Folke Fridell]], utgiven 1962.

	Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i ungdomen. Han väljer att klara sig på egen hand. Han reser till Stockholm. Inte bara för att där finns bättre möjligheter att klara sig utan inkomst utan för att han vill fly. Fly från sig själv och den döda tillvaron i byn där alla känner alla. Från den ständiga maskeraden. Där alla, inklusive han själv bär på ett stenansikte. Livet finns inte kvar i folk. I han själv. Han vill hitta ett rikitigt leende. Ett ansikte som inte bara är dött.		Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i ungdomen. Han väljer att klara sig på egen hand. Han reser till Stockholm. Inte bara för att där finns bättre möjligheter att klara sig utan inkomst utan för att han vill fly. Fly från sig själv och den döda tillvaron i byn där alla känner alla. Från den ständiga maskeraden. Där alla, inklusive han själv bär på ett stenansikte. Livet finns inte kvar i folk. I han själv. Han vill hitta ett rikitigt leende. Ett ansikte som inte bara är dött.

← Äldre version		Versionen från 12 april 2012 kl. 15.58
Rad 1:		Rad 1:
−	[[Folke Fridell\|Fridell, Folke]]: ''Stenansiktet'', LT : [Seelig], 1962.	+	[[Folke Fridell\|Fridell, Folke]]: ''Stenansiktet'', LT : [[Seelig]], 1962.

	Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i ungdomen. Han väljer att klara sig på egen hand. Han reser till Stockholm. Inte bara för att där finns bättre möjligheter att klara sig utan inkomst utan för att han vill fly. Fly från sig själv och den döda tillvaron i byn där alla känner alla. Från den ständiga maskeraden. Där alla, inklusive han själv bär på ett stenansikte. Livet finns inte kvar i folk. I han själv. Han vill hitta ett rikitigt leende. Ett ansikte som inte bara är dött.		Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i ungdomen. Han väljer att klara sig på egen hand. Han reser till Stockholm. Inte bara för att där finns bättre möjligheter att klara sig utan inkomst utan för att han vill fly. Fly från sig själv och den döda tillvaron i byn där alla känner alla. Från den ständiga maskeraden. Där alla, inklusive han själv bär på ett stenansikte. Livet finns inte kvar i folk. I han själv. Han vill hitta ett rikitigt leende. Ett ansikte som inte bara är dött.

@@ Rad 2: / Rad 2: @@
 Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i ungdomen. Han väljer att klara sig på egen hand. Han reser till Stockholm. Inte bara för att där finns bättre möjligheter att klara sig utan inkomst utan för att han vill fly. Fly från sig själv och den döda tillvaron i byn där alla känner alla. Från den ständiga maskeraden. Där alla, inklusive han själv bär på ett stenansikte. Livet finns inte kvar i folk. I han själv. Han vill hitta ett rikitigt leende. Ett ansikte som inte bara är dött.
 [[Kategori:Arbetarlitteratur]]
 [[Kategori:Böcker]]

← Äldre version		Versionen från 5 augusti 2008 kl. 18.47
Rad 2:		Rad 2:

	Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i ungdomen. Han väljer att klara sig på egen hand. Han reser till Stockholm. Inte bara för att där finns bättre möjligheter att klara sig utan inkomst utan för att han vill fly. Fly från sig själv och den döda tillvaron i byn där alla känner alla. Från den ständiga maskeraden. Där alla, inklusive han själv bär på ett stenansikte. Livet finns inte kvar i folk. I han själv. Han vill hitta ett rikitigt leende. Ett ansikte som inte bara är dött.		Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i ungdomen. Han väljer att klara sig på egen hand. Han reser till Stockholm. Inte bara för att där finns bättre möjligheter att klara sig utan inkomst utan för att han vill fly. Fly från sig själv och den döda tillvaron i byn där alla känner alla. Från den ständiga maskeraden. Där alla, inklusive han själv bär på ett stenansikte. Livet finns inte kvar i folk. I han själv. Han vill hitta ett rikitigt leende. Ett ansikte som inte bara är dött.
		+
		+	[[Kategori:Arbetarlitteratur]]
		+	[[Kategori:Böcker]]