De terroristiska Anarkisterna - Versionshistorik

Kurtake den 25 februari 2010 kl. 10.02

2010-02-25T10:02:19Z

Kurtake den 25 februari 2010 kl. 10.00

2010-02-25T10:00:35Z

Kurtake den 25 februari 2010 kl. 09.51

2010-02-25T09:51:50Z

Kurtake den 25 februari 2010 kl. 09.46

2010-02-25T09:46:17Z

Kurtake den 25 februari 2010 kl. 09.19

2010-02-25T09:19:38Z

Kurtake den 6 maj 2009 kl. 09.35

2009-05-06T09:35:18Z

Kurtake den 6 maj 2009 kl. 09.22

2009-05-06T09:22:07Z

Kurtake: Ny sida: Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till anarkismens idéer och ...

2009-05-06T09:19:47Z

Ny sida: Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till anarkismens idéer och ...

Ny sida

Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till anarkismens idéer och som i sin verksamhet förutom personlig tillfredsställelse också sökte påskynda den sociala revolutionen eller ge stöd åt den anarkistiska rörelsen. Denna handlingens propaganda tog sig uttryck i mord, bombattentat, stölder, bankrån.

Den mest namnkunnige av terroristerna, Jules Ravachol, sysslade under 1890-talets första år med spritsmuggling, förfalskning, gravskändning, mord och bombattentat. Sin oundvikliga dödsdom hälsade han med utropet "Vive l'Anarchie!" och besteg giljotinen sjungande sin egen visa "Ner med gud i skiten".

Ravachol blev hämnad genom en serie nya bombattentat och efter några månader bröt en fullkomlig terrorepidemi ut i Paris. Léauthier överföll en serbisk minister med en skomakarkniv. Vaillant kastade en bomb i deputeradekammaren. Emile Henry, den grymmaste av terroristerna, dödade fyra polismän med en bomb, och för att hämnas Vaillant kastade han en ännu bomb på Café Terminus som skadade tjugo personer och dödade en. Santo Caserio mördade president Carnot med ett dolkstick i levern under ropet "Vive l'Anarchie!", som hade blivit något av en ritual för dessa dödsföraktande och livshungriga fanatiker.

Under åren 1900-05 verkade en modern Robin Hood-liga under namnet "Nattens arbetare" i Frankrike. Den leddes av Marius Jacob , som hade oraniserat ett perfekt fungerande nät av inbrottstjuvar, guldsmeder, vapen- och verktygstillverkare över hela landet. Ligan satte en ära i att bara bestjäla de besuttna klasserna och en stor del av bytet kom anarkiströrelsen till del. Den första "Rififi-kuppen" utfördes av Jacob och hans kamrater. Han avtjänade ett långvarigt straff på Djävulsön, benådades så småningom, kom tillbaka till Europa och tog med glatt mod livet av sig vid 70 års ålder.

Den betydligt mer våldsamma [[Bonnot-ligan]] härjade under första delen av 1910-talet och stod för de första bankkupper som genomfördes med hjälp av bilar. "Automobilbanditerna" bekände sig gärna till [[Max Stirner]]s individualistiska anarkism och sköt skoningslöst ner alla som kom i deras väg. Jules Bonnot och de flesta av hans vänner dog i eldstrid med polisen.

Även om den terroristiska anarkismen var som mest utbredd i Frankrike, så förekom den även annorstädes (ja, till och med i Sverige). Vi har valt att också publicera en text av den amerikanske anarkokommunisten [[Alexander Berkman]] i detta avsnitt. Berkman är intressant inte minst därför att han under en livstid tycks ha genomlöpt alla anarkismens skolor. Han var jude och föddes 1870 i "Litauens Jerusalem", Vilnius (som då tillhörde Ryssland), och emigrerade till USA vid 18 års ålder, där han strax blev verksam i den anarkistiska rörelsen. 1892 begick han det attentat mot kongressledamoten och finansmannen H.C. Frick som beskrivs här. Frick hade utmärkt sig bland de andra kapitalistsvinen genom att offentligt deklarera att han såsom arbetsgivare hellre såg varenda strejkande mördad än gav vika en tum. Efter dådet satt Berkman 14 år i Allegheny Prison i Pennsylvania. Väl frigiven kastade han sig åter genast in i anarkistiska aktiviteter, redigerade tidskriften [[Mother Earth]], organiserade demonstrationer mot arbetslöshet, militarism och justitiemord, vilket renderade honom ett nytt fängelsestraff. Tillsammans med bland andra Emma Goldman återemigrerade han till Ryssland efter [[ryska revolutionen|revolutionen]] där. Mycket snart förbyttes emellertid hans hängivenhet i besvikelse och bitterhet över bolsjevikernas terrorvälde mot andra revolutionärer. Sina sista år levde han under ständigt kringflackande. Han dog för egen hand i Nizza 1936, bara några veckor före spanska revolutionens utbrott. Hans livsöde är en fingervisning om att det inte finns några vattentäta skott mellan skilda slag av anarkism. Bland annat därför publicerar vi en allt annat än vän vistext av Joe Hill i den här avdelningen. Han hade det rätta jävlaranammat.

Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot terroristernas verksamhet. Flera av dem, som Elisée Reclus och Sébastien Faure, var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av terroristernas dåd.

[[Kategori:Anarkism]]

← Äldre version		Versionen från 25 februari 2010 kl. 10.02
Rad 1:		Rad 1:
		+	[[Bild:Terrorist_anarkist.gif\|frame\|right]]
	Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till [[anarkismens idéer]] och som i sin verksamhet förutom personlig tillfredsställelse också sökte påskynda den sociala revolutionen eller ge stöd åt den anarkistiska rörelsen. Denna handlingens propaganda tog sig uttryck i mord, bombattentat, stölder, bankrån.		Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till [[anarkismens idéer]] och som i sin verksamhet förutom personlig tillfredsställelse också sökte påskynda den sociala revolutionen eller ge stöd åt den anarkistiska rörelsen. Denna handlingens propaganda tog sig uttryck i mord, bombattentat, stölder, bankrån.

@@ Rad 13: / Rad 13: @@
 Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot terroristernas verksamhet. Flera av dem, som [[Elisée Reclus]] och [[Sébastien Faure]], var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av terroristernas dåd.
 ''Den här posten är tagen ur [[Johansson, Ingemar & Ericson, Bengt: Anarkisterna i klasskampen]] som finns upplagd [http://www.skarv.se/AiK/07AiK.html här].''
 [[Kategori:Anarkism]]

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
 Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till [[anarkismens idéer]] och som i sin verksamhet förutom personlig tillfredsställelse också sökte påskynda den sociala revolutionen eller ge stöd åt den anarkistiska rörelsen. Denna handlingens propaganda tog sig uttryck i mord, bombattentat, stölder, bankrån.
-Den mest namnkunnige av terroristerna, Jules Ravachol, sysslade under 1890-talets första år med spritsmuggling, förfalskning, gravskändning, mord och bombattentat. Sin oundvikliga dödsdom hälsade han med utropet "Vive l'Anarchie!" och besteg giljotinen sjungande sin egen visa "Ner med gud i skiten".
+Den mest namnkunnige av terroristerna, [[Jules Ravachol]], sysslade under 1890-talets första år med spritsmuggling, förfalskning, gravskändning, mord och bombattentat. Sin oundvikliga dödsdom hälsade han med utropet "Vive l'Anarchie!" och besteg giljotinen sjungande sin egen visa "Ner med gud i skiten".
-Ravachol blev hämnad genom en serie nya bombattentat och efter några månader bröt en fullkomlig terrorepidemi ut i Paris. Léauthier överföll en serbisk minister med en skomakarkniv. Vaillant kastade en bomb i deputeradekammaren. Emile Henry, den grymmaste av terroristerna, dödade fyra polismän med en bomb, och för att hämnas Vaillant kastade han en ännu bomb på Café Terminus som skadade tjugo personer och dödade en. Santo Caserio mördade president Carnot med ett dolkstick i levern under ropet "Vive l'Anarchie!", som hade blivit något av en ritual för dessa dödsföraktande och livshungriga fanatiker.
+Ravachol blev hämnad genom en serie nya bombattentat och efter några månader bröt en fullkomlig terrorepidemi ut i Paris. Léauthier överföll en serbisk minister med en skomakarkniv. Vaillant kastade en bomb i deputeradekammaren. [[Emile Henry]], den grymmaste av terroristerna, dödade fyra polismän med en bomb, och för att hämnas Vaillant kastade han en ännu bomb på Café Terminus som skadade tjugo personer och dödade en. [[Santo Caserio]] mördade president Carnot med ett dolkstick i levern under ropet "Vive l'Anarchie!", som hade blivit något av en ritual för dessa dödsföraktande och livshungriga fanatiker.
 Under åren 1900-05 verkade en modern Robin Hood-liga under namnet "Nattens arbetare" i Frankrike. Den leddes av [[Marius Jacob]], som hade organiserat ett perfekt fungerande nät av inbrottstjuvar, guldsmeder, vapen- och verktygstillverkare över hela landet. Ligan satte en ära i att bara bestjäla de besuttna klasserna och en stor del av bytet kom anarkiströrelsen till del. Den första "Rififi-kuppen" utfördes av Jacob och hans kamrater. Han avtjänade ett långvarigt straff på Djävulsön, benådades så småningom, kom tillbaka till Europa och tog med glatt mod livet av sig vid 70 års ålder.
-Den betydligt mer våldsamma [[Bonnot-ligan]] härjade under första delen av 1910-talet och stod för de första bankkupper som genomfördes med hjälp av bilar. "Automobilbanditerna" bekände sig gärna till [[Max Stirner]]s individualistiska anarkism och sköt skoningslöst ner alla som kom i deras väg. Jules Bonnot och de flesta av hans vänner dog i eldstrid med polisen.
+Den betydligt mer våldsamma [[Bonnot-ligan]] härjade under första delen av 1910-talet och stod för de första bankkupper som genomfördes med hjälp av bilar. "Automobilbanditerna" bekände sig gärna till [[Max Stirner]]s individualistiska anarkism och sköt skoningslöst ner alla som kom i deras väg. [[Jules Bonnot]] och de flesta av hans vänner dog i eldstrid med polisen.
-Även om den terroristiska anarkismen var som mest utbredd i Frankrike, så förekom den även annorstädes (ja, till och med i Sverige). Vi har valt att också publicera en text av den amerikanske anarkokommunisten [[Alexander Berkman]] i detta avsnitt. Berkman är intressant inte minst därför att han under en livstid tycks ha genomlöpt alla anarkismens skolor. Han var jude och föddes 1870 i "Litauens Jerusalem", Vilnius (som då tillhörde Ryssland), och emigrerade till USA vid 18 års ålder, där han strax blev verksam i den anarkistiska rörelsen. 1892 begick han det attentat mot kongressledamoten och finansmannen H.C. Frick som beskrivs här. Frick hade utmärkt sig bland de andra kapitalistsvinen genom att offentligt deklarera att han såsom arbetsgivare hellre såg varenda strejkande mördad än gav vika en tum. Efter dådet satt Berkman 14 år i Allegheny Prison i Pennsylvania. Väl frigiven kastade han sig åter genast in i anarkistiska aktiviteter, redigerade tidskriften [[Mother Earth]], organiserade demonstrationer mot arbetslöshet, militarism och justitiemord, vilket renderade honom ett nytt fängelsestraff. Tillsammans med bland andra Emma Goldman återemigrerade han till Ryssland efter [[ryska revolutionen|revolutionen]] där. Mycket snart förbyttes emellertid hans hängivenhet i besvikelse och bitterhet över bolsjevikernas terrorvälde mot andra revolutionärer. Sina sista år levde han under ständigt kringflackande. Han dog för egen hand i Nizza 1936, bara några veckor före spanska revolutionens utbrott. Hans livsöde är en fingervisning om att det inte finns några vattentäta skott mellan skilda slag av anarkism. Bland annat därför publicerar vi en allt annat än vän vistext av Joe Hill i den här avdelningen. Han hade det rätta jävlaranammat.
+Även om den terroristiska anarkismen var som mest utbredd i Frankrike, så förekom den även annorstädes (ja, till och med i Sverige). En av de mest kända terroristiska anarkisterna utanför Frankrike är den amerikanske anarkokommunisten [[Alexander Berkman]]. Han var jude och föddes 1870 i "Litauens Jerusalem", Vilnius (som då tillhörde Ryssland), och emigrerade till USA vid 18 års ålder, där han strax blev verksam i den anarkistiska rörelsen. 1892 sköt han ner kongressledamoten och finansmannen H.C. Frick. Frick hade utmärkt sig bland de andra kapitalistsvinen genom att offentligt deklarera att han såsom arbetsgivare hellre såg varenda strejkande mördad än gav vika en tum. Efter dådet satt Berkman 14 år i Allegheny Prison i Pennsylvania. Väl frigiven kastade han sig åter genast in i anarkistiska aktiviteter, redigerade tidskriften [[Mother Earth]], organiserade demonstrationer mot arbetslöshet, militarism och justitiemord, vilket renderade honom ett nytt fängelsestraff. Tillsammans med bland andra [[Emma Goldman]] återemigrerade han till Ryssland efter [[ryska revolutionen|revolutionen]] där. Mycket snart förbyttes emellertid hans hängivenhet i besvikelse och bitterhet över bolsjevikernas terrorvälde mot andra revolutionärer. Sina sista år levde han under ständigt kringflackande. Han dog för egen hand i Nizza 1936, bara några veckor före [[spanska revolutionen]]s utbrott. Hans livsöde är en fingervisning om att det inte finns några vattentäta skott mellan skilda slag av anarkism.
-Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot terroristernas verksamhet. Flera av dem, som Elisée Reclus och Sébastien Faure, var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av terroristernas dåd.
+Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot terroristernas verksamhet. Flera av dem, som [[Elisée Reclus]] och [[Sébastien Faure]], var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av terroristernas dåd.
 ''Den här posten är tagen ur [[Johansson, Ingemar & Ericson, Bengt: Anarkisterna i klasskampen]] som finns upplagd [http://www.skarv.se/AiK/07AiK.html här].''
 [[Kategori:Anarkism]]

← Äldre version		Versionen från 25 februari 2010 kl. 09.46
Rad 1:		Rad 1:
−	Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till anarkismens idéer och som i sin verksamhet förutom personlig tillfredsställelse också sökte påskynda den sociala revolutionen eller ge stöd åt den anarkistiska rörelsen. Denna handlingens propaganda tog sig uttryck i mord, bombattentat, stölder, bankrån.	+	Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till [[anarkismens idéer]] och som i sin verksamhet förutom personlig tillfredsställelse också sökte påskynda den sociala revolutionen eller ge stöd åt den anarkistiska rörelsen. Denna handlingens propaganda tog sig uttryck i mord, bombattentat, stölder, bankrån.

	Den mest namnkunnige av terroristerna, Jules Ravachol, sysslade under 1890-talets första år med spritsmuggling, förfalskning, gravskändning, mord och bombattentat. Sin oundvikliga dödsdom hälsade han med utropet "Vive l'Anarchie!" och besteg giljotinen sjungande sin egen visa "Ner med gud i skiten".		Den mest namnkunnige av terroristerna, Jules Ravachol, sysslade under 1890-talets första år med spritsmuggling, förfalskning, gravskändning, mord och bombattentat. Sin oundvikliga dödsdom hälsade han med utropet "Vive l'Anarchie!" och besteg giljotinen sjungande sin egen visa "Ner med gud i skiten".

@@ Rad 13: / Rad 13: @@
 Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot terroristernas verksamhet. Flera av dem, som Elisée Reclus och Sébastien Faure, var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av terroristernas dåd.
-Den här posten är tagen ur [[Johansson, Ingemar & Ericson, Bengt: Anarkisterna i klasskampen]] som finns upplagd [http://www.skarv.se/AiK/07AiK.html här].
+''Den här posten är tagen ur [[Johansson, Ingemar & Ericson, Bengt: Anarkisterna i klasskampen]] som finns upplagd [http://www.skarv.se/AiK/07AiK.html här].''
 [[Kategori:Anarkism]]

← Äldre version		Versionen från 6 maj 2009 kl. 09.22
Rad 12:		Rad 12:

	Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot terroristernas verksamhet. Flera av dem, som Elisée Reclus och Sébastien Faure, var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av terroristernas dåd.		Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot terroristernas verksamhet. Flera av dem, som Elisée Reclus och Sébastien Faure, var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av terroristernas dåd.
		+
		+	Den här posten är tagen ur [[Johansson, Ingemar & Ericson, Bengt: Anarkisterna i klasskampen]] som finns upplagd [http://www.skarv.se/AiK/07AiK.html här].

	[[Kategori:Anarkism]]		[[Kategori:Anarkism]]